Mika Waltaris ord om bildkonsten som något renande, som hjälper det överansträngda medvetandet, känns besannade efter en rundvandring på Ateneums fina utställning om författaren och hans konstnärsvänner.


Ateneum presenterar med den pågående Mika Waltari och konstnärsvännerna-utställningen ett spännande koncept. Mika Waltari, som var en ytterst produktiv författare, hade ett omväxlande lynne och en tendens att försjunka i depression. Som en av sina viktigaste kraftkällor räknade han bildkonsten, ”för att dess uttryck är så totalt annorlunda än litteraturens”. Målningarna fyllde tomrummet i honom, och han säger sig ha sett dem som sina följeslagare.

Waltari älskade finländsk konst, och var något av en mecenat för ett antal av sina samtida förmågor. På Ateneum presenteras nu fem av hans favoritkonstnärer – av vilka fyra var hans nära vänner – med tavlor från museer och samlingar runtom i landet, däribland ett dussin tavlor från Waltaris eget hem.

Som en första fördjupad kurs i inhemsk konst från trettio- och fyrtio­talet (med enstaka undantag från andra årtionden) är utställningen superb. De fem konstnärerna Eemu Myntti, Yrjö Saarinen, Otto Mäkilä, Mauno Markkula och Aimo Kanerva representerar ett vitt spektrum av stilar, både sinsemellan och var och en för sig.

Saarinen är den mest versatila och även den mest humoristiska: hans groteska nakenstudier och de bredvid varandra upphängda Paris dansant och Dans i Hyvinge (tids- och i synnerhet stilmässigt långt ifrån varandra) låter inte betraktaren slinka förbi oberörd, utan tvingar denne att förundra sig, allt medan konstnären sjäv sneglar lömskt från den andra väggen. Upprymd förflyttar man sig vidare genom rummen.

Eemu Myntti skapar genom färgval, skuggningar och milda proportionsförvrängningar en sällan skådad hallucinatorisk stämning. Zigernarflickor och små intima målningar av kvinnoansikten avlöser varandra tills rummet försjunkit i en doftande atmosfär av söt rökelse. Verkligt sevärda är just hans porträttmålningar, med självporträttet och porträttet av Waltari i spetsen.

Självporträtten bildar en röd tråd i den omfattande utställningen. Mängden kunde kännas utmattande om inte kontinuiteten alltid var närvarande. Alla fem konstnärer har genom att avbilda sig själva skapat något som liknar mästerverk, oberoende av vilken stil eller avsikt porträtten återspeglar. För Markkulas och Kanervas del framstår dessa tyvärr som de enda riktigt intressanta målningarna, beträffande de tre andra blir de en väg till att förstå upphovsmännen bättre.

Otto Mäkilä är konstnären bakom Waltaris favoritverk Vandring, som författaren säger sig ha drömt om innan han ens visste att det fanns. Målningen avbildar två enkla mansgestalter – den ena tycks ha tre ben – på en förvirrad vandring i ett blekt, i sin tomhet avskräckande landskap. Waltari talade om männen som försvunnit utanför allt det som finns. Mäkiläs andra konstverk följer liknande spår, och känns mycket tilltalande för den som söker ett enkelt men ändå kraftfullt uttryck. Mäkilä är sober och alltid estetisk, till skillnad från Saarinens färgsprakande överdrifter och den snurriga mysticismen i Mynttis verk.

Waltaris ord om bildkonsten som något renande, något som hjälper det överansträngda medvetandet, känns till slut besannade. Bildkonsten kan sägas innehålla fler element av det omedelbara, av den direkta obesudlade upplevelsen, än exempelvis litteraturen. Dessutom är det ett privilegium för alla parter att fem moderna inhemska konstnärer kan presenteras i denna utsträckning på vårt lands viktigaste museum. Utställningen kompletteras med information om Waltari, Charles Sandisons verk Sinuhe – en storslagen videoinstallation i trappuppgången – samt två mumier (en man och en katt) och en sarkofag – för att dra all nytta av vårt lands mest framgångsrika roman.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.