Det finns stunder då man undrar över varför man fungerar som man gör. En av dessa är utan tvekan de aerobic-timmar som jag låtsas-regelbundet går på. Nu skulle det ju vara trevligt om jag uppriktigt och glatt kunde konstatera att det handlar om hälsa och att ta hand om den egna kroppen. Det gör det inte.

Det handlar om kroppsångest och förändring; det korresponderar med våra djupaste och mörkaste rädslor för att inte accepteras och älskas. Och det vet aerobic-instruktören! Hon har till och med mage (fastän hon ju inte egentligen har någon) att säga saker i stil med ”nå flickor, jobba duktigt nu så kan ni äta något kiva sen”, som om man bara fick äta om man jumppat innan. Eller ”denhär övningen ger er såå mycket snyggare rumpa” – vad vet hon om min rumpa? Och hur kan hon ta förgivet att den inte är tillräckligt bra som den är? (En hälsning till Tapani Ritamäki som i Ny Tid nr 41 ondgjorde sig över den dåliga musiken på stadens gym: Tapani, inget är värre än den fascistiska aerobic-världen!)

Det är klart att det finns en mängd olika faktorer som medverkar till kroppsmedvetenhet, kroppshysteri och allmän ångest och man kan skylla på media och reklam och på elaka pojkar (eller elaka släktingar för den delen). Den värsta är ju jag själv! Må så vara att den feministiska medie­forskningen hävdar att injektionsmodellen inte funkar och att kvinnor är för kritiska för att bara blint ta till sig budskap – jag har fallit i fällan och duktigt tagit till mig hela paketet och internaliserat det väl. Och så sitter man där sedan och är purken så fort kompisen lyckas motionera mer regelbundet än jag – som om hennes ”hälsa” var bort från min. Och så går jag på aerobic på nytt – trots att de utlovade åtta sista magmuskelövningarna alltid åtföljs av ett fascistiskt ”och åtta till!”.

Och om det var så att alltihopa handlade om min hälsa så kan vi alla ägna en halv sekund åt att minnas Foucaults ord om kroppen och hälsan som en del av maktrelationerna i samhället; hur människokroppen formas att uppfylla de krav som det kapitalistiska samhället ställer, genom institutioner som skolor och sjukhus, regelbundna hälsokontroller och tabeller över normalvikt och mängder av experter som hela tiden ger oss nya råd om hur man bäst tar hand om kroppen. Och mitt i allt detta, har vi hunnit ta det till oss, glömma bort att nån annan någonsin sagt nåt liknande och bestämt oss för att det nog är såhär vi måste leva våra liv. Om vi vill må bra. Om vi vill ta hand om vår kropp. För vårt eget bästa liksom.

Och samtidigt skall erkännas att en av de saker som stressar mig allra mest i förhållande till de egna barn jag en dag skall ha, är hur jag skall få dem att tycka att motion är något trevligt.