
Antonia Wulff
Det finns stunder då man undrar över varför man fungerar som man gör. En av dessa är utan tvekan de aerobic-timmar som jag låtsas-regelbundet går på. Nu skulle det ju vara trevligt om jag uppriktigt och glatt kunde konstatera att det handlar om hälsa och att ta hand om den egna kroppen. Det gör det inte.
Det är klart att det finns en mängd olika faktorer som medverkar till kroppsmedvetenhet, kroppshysteri och allmän ångest och man kan skylla på media och reklam och på elaka pojkar (eller elaka släktingar för den delen). Den värsta är ju jag själv! Må så vara att den feministiska medieforskningen hävdar att injektionsmodellen inte funkar och att kvinnor är för kritiska för att bara blint ta till sig budskap – jag har fallit i fällan och duktigt tagit till mig hela paketet och internaliserat det väl. Och så sitter man där sedan och är purken så fort kompisen lyckas motionera mer regelbundet än jag – som om hennes ”hälsa” var bort från min. Och så går jag på aerobic på nytt – trots att de utlovade åtta sista magmuskelövningarna alltid åtföljs av ett fascistiskt ”och åtta till!”.
Och om det var så att alltihopa handlade om min hälsa så kan vi alla ägna en halv sekund åt att minnas Foucaults ord om kroppen och hälsan som en del av maktrelationerna i samhället; hur människokroppen formas att uppfylla de krav som det kapitalistiska samhället ställer, genom institutioner som skolor och sjukhus, regelbundna hälsokontroller och tabeller över normalvikt och mängder av experter som hela tiden ger oss nya råd om hur man bäst tar hand om kroppen. Och mitt i allt detta, har vi hunnit ta det till oss, glömma bort att nån annan någonsin sagt nåt liknande och bestämt oss för att det nog är såhär vi måste leva våra liv. Om vi vill må bra. Om vi vill ta hand om vår kropp. För vårt eget bästa liksom.
Och samtidigt skall erkännas att en av de saker som stressar mig allra mest i förhållande till de egna barn jag en dag skall ha, är hur jag skall få dem att tycka att motion är något trevligt.
Antonia Wulff