Nej, de här bilderna var äkta vara. Ur spillrorna av ett hus (en mur, en bro?) sticker en liten arm upp, en halv plastsandal som ligger intill vittnar om hur oändligt små de bulliga fingrarna är. På ett annat ställe sticker ett ansikte fram. Håret är grått av damm, runt munnen som är öppen som i en flämtning syns blodspår. Ögonen är barmhärtigt nog slutna.
Fler bilder följer, gråsvarta små trasdockskroppar hänger lealösa i räddningsarbetarnas händer.
Bilderna kom till oss via den danske journalisten och författaren Jens Martin Eriksen. ”Er det sandt, at vi ikke ser disse fotos i den vestlige nyhedsformidling?” skriver Eriksen.
Och det är det ju. Inte heller vi publicerar dem. Och det handlar inte om någon proisraelisk konspiration. Mer om gränsen för osmaklighet och sensationsjournalistik. Och det handlar om att Ny Tid, liksom en dagstidning, ska kunna ligga framme i ett hem med små barn. (Ja, ja, jag har nog en helt realistisk bild av vilken lockelse NT utövar på era barn.)
Visst finns det en del av mig som vill lägga in bilderna i tidningen, i hopp om att nå fram till folks avtrubbade hjärtan, få dem att göra nånting. För de här bilderna gör onekligen ett större intryck än dödssiffrorna i morgontidningen.
Skulle läget i Gaza förändras av att våra läsare blev illamående skulle jag antagligen publicera bilderna. Skulle ett enda palestinskt barn räddas till livet av att alla finlandssvenska barn drömde mardrömmar skulle det vara värt det.
Solveig Arle
