Katarina Reuters retrospektiva utställningen på Amos Anderssons konstmuseum omfattar verk från början av 1990-talet till veckorna strax före öppningen i december. Det första intrycket är lugnet, harmonin och den estetiska upplevelsen. Under ytan döljer sig mycket mer. Man känner det intuitivt och det är kanske det som känns så lockande med Katarina Reuters konstverk.

Den tidiga motivkretsen med djurkranier och skelettdelar växer till att omfatta landskapets hela skala, dess linjespel, mysterier och minsta beståndsdelar. De arktiska fjäll- och fjordlandskapen är ofta utgångspunkten. Resor till Norge och Grönland har gett inspiration. Också skärgårdens miljöer fascinerar.

Katarina Reuter är en landskapsmålare som strävar efter nya vyer och infallsvinklar. Hon uppfattar landskapet som strukturer, linjer, färger och mönster. Variationerna i tid och rum är ett viktigt element.

I målningen Före morgonen fokuseras tidsdimensionen i ett enda klimaktiskt ögonblick. Mötet mellan himmel, stjärnor, berg och hav exploderar likt ett sagolikt fyrverkeri i den mörklila natten.

I Nu trollar Reuter fram ett nästan överjordiskt ljus från tavlans inre. Skogslandskapets silhuett kan knappt anas i det intensiva strålljuset. Eller ser vi landskapet genom ett fönster beklätt av rimfrost som träffas av solen?

Människan lyser oftast med sin frånvaro i Reuters målningar. De få mänskliga avbildningarna saknar huvud och kropp. Endast den sårbara halsen finns som en port mellan det kroppsliga och det metafysiska.

“Konsten är det enda uppfostringsmedel som kan tränga in i själens innersta skrymslen, som kan uppta alla sinnen från allra tidigaste barndomen”, sade Platon för över 2000 år sedan.

Konstnären strävar efter att lära sig se och förstå livsprocesserna genom skapandets handling. Reuter är en noggrann observatör som tränger in i naturens mångfald och vidareförmedlar upplevelsen.

En saga hon skrev som 19-åring slutar med orden: “Vad är det för mening att uppleva en massa saker, om man inte kan komma hem och minnas och berätta om dem sedan?”
I målningarna återger hon något mångfasetterat, ogripbart som lockar och tjusar. Naturens färgspel belyser välkända element i en aldrig sinande variation.

Ofta finns färgspelet samlat i en och samma bild. Det majestätiska Heileberget är sammanfogat av otaliga mindre målningar. Var och en beskriver en viss tidpunkt, stämning, årstid eller färgskala. Växtlighetens mönster varvas med molnens mjuka konturer och bergets tidlösa tatueringar. Likt pusselbitar fogas fragmenten samman till ett monumentalt verk om den pulserande rytmen i det levande.

Reuter arbetar långsamt och målmedvetet. Hon har utvecklat en personlig kulspetsteknik som kombinerad med olja och tempera på hårdskiva ger spännande effekter. Ofta ställs kontraster mot varandra.

Det är inte endast fråga om yta och färgfält utan något som tjusar såsom endast naturen kan trollbinda med sitt cykliska ljusspel om man stannar upp och ger sig tid.
Tavlorna innehåller en energi som drar en till sig. På avstånd  ger verken ofta ett nästan abstrakt intryck. Går man närmare framträder  överflödet av detaljer och dimensioner.

Porträttet av en krysantem upprepas 49 gånger i den röda färgens hela skala. Varma och kalla, ljusa och mörka nyanser blandas till ett vibrerande, lysande färgfält med det slående namnet Förädling. Det röda eldhavet har sin motpunkt i Besökstid där konstnären likt naturvetaren utforskar de levande organismerna i havets blåa, bottenlösa djup.

Mikrokosmos och makrokosmos möts i Reuters arbeten.

En uppförstorad organism från havets botten rör sig i sin mörka rymd. Bredvid påminner det oändliga havet målat i litet format om att allting kanske inte är så som vi föreställer oss det.

Grenverket, trädets livstrådar kan lika väl föreställa kapillärer, artärer och blodådror.
Innebörden skiftar beroende på infallsvinkeln. Det vardagliga av-
slöjar sin hemlighetsfulla sida.

Spåraren är en träffande benämning på såväl konstnären själv som på det storslagna konstverket där linjer, reflexer, strukturer, det gripbara och dess speglingar står som symbol för naturens enhet och alltings gåtfulla samhörighet.

Det är synd att själva människan och konstnären Katarina Reuter blir avlägsen i boken, som museet ger ut i samband med utställningen. Det klumpiga svenska språket är ställvis obegripligt och textens utsvävningar gör inte rättvisa åt huvudpersonen Reuters sensibla skapandeprocess. De språkliga egendomligheterna får en att vända sig till den finska texten för att fatta innebörden, något man kan acceptera i Rovaniemi eller Kuopio men knappast i ett museum där svenskheten anses som en självklarhet.