Helsingfors stads museum erbjuder i sin filial i Mejlans en oförglömlig samling av de möjligheter vår samtida fotografikonst har till sitt förfogande. Inne i huset i den uppfriskande omgivningen öppnar sig en förvånansvärt genomgående högklassig och tillräckligt luftfylld utställning, trots att antalet konstnärer (femton) i ett annat fall hotfullt skulle närma sig smärtgränsen. Aletheia – Positioner i den samtida fotokonsten , hämtar sin titel från en länge sedan död sanningens gudinna, som vi kan se leva vidare i vår syn på fotografiet som en representation av något sant.

Men utställningen avslöjar för oss vår ambivalens inför fotografiets verkliga möjligheter, dess mångskiftande roller som allt från lydig fångare av det vi ser och bevarare av våra minnen, via dess förmåga att öppna våra ögon för annars osynligt ljus, till skapare av upplevelse och -fattning, och till slut fotografiet som direkt lögnare.

Ambitionerna känns höga redan vid inträdet i den första salen, och visst är man rädd för att det inte skall hålla, men till skillnad från en mängd andra grupputställningar, där ett större antal synsätt skall samsas, präglas denna inte av förvirring, lider inte heller av felaktiga proportioner, tack vare att varje skapare med en serie sammanhängande verk fått presentera en variation på ovanstående sanningstema, sin idé om eller kommentar till människans förhållande till det sedda, alternativt det avbildade. Här är grundtanken bakom en serie av verk alltid klart synlig och guidande, utan att de andra konstnärliga aspekterna nödvändigtvis skulle lida av detta koncepttänkande. Detta gör utställningen verkligt exceptionell, med ett flertal praktexempel på en klingande lyckad process, där en klar vision på bästa möjliga sätt fogas samman med den egentliga arbetsfasen, vilket leder till en symbios mellan idé och estetik; besökaren förlåter nästan alla representerade konstnärer det fastklamrade sättet att illustrera en färdigt tänkt tanke, eftersom slutresultaten denna gång lyfter redan i sig, för att sedan genom det bakomliggande motivet nå höjderna.

Nytt och nygammalt

De femton konstnärerna utnyttjar de mest varierande tekniker och uttryck, från sammansmultna bilder fångade med camera obscura och oerhört vackra målningslika porträttfotografier, till minimalistiskt lugnande videokonst och helt och hållet digitalt framställda (och skrämmande realistiska) ”porträtt” på människor som aldrig existerat; det vida spektret bevisar den mångfald av lyckat framåtskridande som vi i dag kan njuta av.

Pierre Gonnord för oss med sina fängslande majestetiska, i sin komposition och belysning fulländade fotografier på illegala invandrare, gästarbetare och romer i Spanien, till en av målarkonstens vackraste traditioner – det till perfektion slipade porträttmåleriet – och bryter den genom sitt val av modeller.

Glädjande att se är hur hantverkarkonsten, det tidskrävande arbetet för endast sitt verk, uppskattas även då motiven inte är så fast förankrade i och levande av traditionen, och fast miljön har förflyttat sig till den digitala; Richard Whitlocks felfria dekonstruktion av centralperspektivet i interiörsskildringar, där varenda del av bilden är likvärdig, sedd direkt framifrån, eller Aneta Grzeszykowskas photoshop-mirakel (de digitala porträtten), ingjuter tro på värdet av ett annorlunda och inte mindre krävande tekniskt kunnande, bortom det traditionella.

Videokonstverken – främst Oscar Muñoz’, där han med vatten på en stenyta målar en gång levande ansikten, endast för att långsamt låta dem avdunsta – lockar en att slå sig ner och noggrant följa med de långsamma rörelserna, de små skiftningarna; till slut rör man sig vidare, denna gång inte pinsamt berörd, utan fast besluten att återvända.
Sällan har betraktaren kunnat lämna en utställning av denna typ lika tillfredsställd och samtidigt eggad. Helsinki Photography Festival 2009, som utställningen är en del av, har redan under årets första månad bjudit oss mer än förväntat.

---

Aletheia – Positioner i den samtida fotokonsten, Konstmuseet Mejlans, till den 22.3.2009.