På det av Pro Artibus ägda Elverket i Ekenäs visar Pia Lindman oss människans uttryck för hennes känslor, sådana som de är i sin allra enklaste form, som rent fysiska och oundvikliga uttryck. Med konstnärens öga, empirikerns vetenskapliga katalogisering och humanistens hjärta spänner konstnären i retrospektivet På bar gärning över år av forskande i människan, över talrika illustrationer av oss själva mitt i en handling. Genom observationer (första skisser), upprepning (performance) och anteckningar (video och illustrationer) skapas en mångsidigare och mera levande konst.

Med endast ett rejält dygn kvar till vernissagen och en hel del ogjort arbete, upprätthåller konstnären ett lugn som tyder på erfarenhet och en uppriktig vilja att förklara.

Lindmans konst är mångbottnad och av ett slag där insikten om dess styrka inte stormar in över åskådaren utan smyger sig på denne genom ett längre studerande av de olika beståndsdelarna. Performancen står centralt. Hur ser förhållandet mellan performance och teater ut?

– Performance har inget annat gemensamt med teatern förutom att skeendet är fortlöpande, det utvecklas. Men i teater finns ett färdigt manuskript som styr händelserna. I mina performancer skapar jag endast vissa omständigheter, i vilka vi kan observera hur människor med bakgrund i olika sociala kontrakt beter sig under dessa, vad som är lika och vad som skiljer dem åt.

– Genom performance kan vi finna oss, känna igen oss själva i vår sociala kod; det är fråga om verklighet, inte spelad teater. Men visst måste man bygga upp något, blåsa liv i det hela genom att skapa betingelserna som föder insikter, också i performance, och det måste bli en konstruktion som står öppen och kan ta emot även överraskande händ­elser. Förstås finns dessa attityder även i bra teater.

Lindman har i sin skapandeprocess styrt ut från de farleder som bildkonsten, så som vi känner den, kommit att färdas längs med under århundraden, både före och efter sin frigörelse då den fick möjlighet att definieras endast av sig själv. Som betraktare har vi vant oss vid vissa konstanter som vi alltid kan lita på (begränsas av), oberoende av om konsten är uråldrig, samtida, k­­lassisk eller av det mest obalanserade slaget av nyskapande: det viktigaste av dessa är att verket, då det ställs ut, är färdigt, d.v.s. stillastående.

Enligt detta synsätt är konst något som finns avgränsat av sig själv, sammanställt av en konstnär, som något åskådaren kan välja att ta eller inte ta till sig i en takt som känns lämplig; konstnären är inte längre en aktiv del av verket då det en gång skapats, och har därmed förlorat all egentlig kontakt med det. Verket måste då vara suveränt, redo för den värdering och placering det kommer att utsättas för av betraktarna, som alltid kommer att förbli i viss mån utomstående och oberörda (d.v.s. aldrig kommer att bli likställda med konsten). Mot detta står performancekonsten med dess innes­lutande av såväl konstnären som betraktaren i ett akut skeende.

Gester av sorg

Pia Lindman går flera steg vidare och frammanar en samverkan mellan källorna, själva konsten, sig själv som konstnär och åskådaren, som till slut upphör att vara det; dessa beståndsdelar kan placeras i valfri ordning och upprepas. Lindman skapar en konst där faser kan blandas fritt, där förarbetet blir till en del av konsten, där bilder blir till teckningar som blir till helhetliga performancer och videokonst och åter till teckningar.
Detta tar sig ett fulländat uttryck i verket The New York Times Project, ett mångbottnat och med sitt icke-ställningstagande sätt att visa ett högst politiskt verk.

– Efter terrordåden i New York fanns det ett kollektivt sörjande, en oerhörd medkänsla i staden. Människorna hade ett behov av att få utlopp för sin sorg. Men när bilderna på sorgen publicerades i tidningarna kändes det som om den användes som ett argument i Bush-administrationens ”krig mot terrorismen”. De hade kidnappat vårt sörjande. Jag ville ge oss möjligheten att få tillbaka vår rätt till privat sorg.

Denna tanke utgjorde grunden för ett urval på 650 bilder från New York Times, samlade under ett år, där sörjande människor från hela v­ä­rld­­en (män och kvinnor, barn och vuxna) har förevigats. Från dessa har Lindman utarbetat först en serie med direkta avritningar, sedan filmat sig själv då hon upprepar dessa gester av sorg, och sedan ritat mycket avskalade versioner utgående från stillbilder ur videon. Till slut har alla yttre attribut, så som nati­­­­onalitet, ålder, kön etc. skalats bort. – ”kvar blir endast det rent allmänmänskliga i lidandet”. Det hela komplementeras av performancer som skapats runt om i världen.

– Idén är att jag upprepar gesterna så att ursprunget inte kan kännas igen. Man klär av känslan, och tittar på kroppsspråket som påverkar oss, oberoende av kontext eller politik.

– När vi läser nyhetstexter tänker vi inte på det faktum att bilderna påverkar oss, skapar omedveten medkänsla eller aversioner. Texten kan vara kritisk och reflekterande, men vi inser inte att bilderna lämnar spår som vi nödvändigtvis inte begriper. När jag upprepar det vi ser i nyhetsbilderna, placerar jag dem på en och samma nivå, inte för att bevisa värdet i någon bild över någon annan, utan för att vi över huvud taget kunde börja förstå och fråga oss vad det är för budskap vi tar in.
De avsklade blyertsteckningarna ger åskådaren möjligheten att stå öga mot öga med det mest personliga i våra upprivande känslor, återfå den känslighet som det dagliga mediala våldsflödet berövat oss.

---

Pia Lindman: På bar gärning – retrospektiv. Galleri Elverket (Ekenäs) till 15.03.2009.