Kung Arthur, Merlin och Guenevere förekom i de keltiska sagorna redan i forntiden och har i växlande gestalter och under olika namn levt genom litteraturen fram till i dag. Irmelin Sandman Lilius har följt spåren till ett av de nyaste verken om den gåtfulle kungen.

Man knackar på det förflutnas dörr. Vem öppnar? Man själv. Dock oftast i förklädnad.Det finns människor (och andra) vilka antingen de funnits eller uppfunnits, med tiden antagit lyskraft. Förstorad gestalt och skiftande uppenbarelseformer. En är Gubben Noak. En annan är Kung Arthur.

Sir Thomas Malory – enligt Frans G. Bengtsson ”en gammal rövarhövding med sinne för litteratur” – var den som först av alla samlade ihop allt tillgängligt Arthurmaterial, muntligt som skriftligt. Hans muntligt erhållna Arthuriana kan inte bevisas; men Arthur är hjälte i många folksagor, ibland också biperson i sagor som egentligen handlar om andra. Jag tänker att Malory ända från barndomen hört dessa sagor berättas, och att han just därför senare i livet ägnade sig åt Arthurforskning.

Hans skriftliga förebilder utgjordes av otaliga (handskrivna, i många omgångar avskrivna) franska riddarromaner, enligt Bengtsson var de enformiga, uppstyltade och ”mjöldaggsbelupna”. Malory skrev sin egen version som blev mycket roligare. Det tog åratal, men han hade tid. För politisk stridighet och därav följande varierande laglös verksamhet hade han satts i fängelse, vari han i fred kunde ägna sig åt skriftställeri.
Resultatet gavs ut i bokform år l485, fjorton år efter hans död, av boktryckarpionjären Caxton, vilken också stod för titeln: Le Morte Darthur.

När man år l934, i biblioteket i Winchester College, fann ett originalmanuskript av Malorys hand, fann man att Caxton både redigerat och förkortat sin utgåva.

Dessa ofullkomligheter kände man inte till på fjortonhundratalet. Le Morte Darthur blev en omedelbar bestseller. Också har den förblivit utgångspunkt för det allra mesta som i ämnet skrivits, sjungits, berättats, spelats, filmats –
Här vill jag nämna Mark Twains ofta missuppfattade A Connecticut Yankee in King Arthur’s Court (1889). Den har kallats plump och vulgär, men är en tragisk/satirisk skildring av idealistens längtan och misslyckande.
En annan anmärkningsvärd Arthurversion är Roger Lancelyn Greenes King Arthur and his Knights of the Round Table (1953). Och T. H. Whites mångbottnade, både respektlösa och gripande roman The Once and Future King (1958).


Det knackas också på Merlindörren.

Merlin – Arthurs mentor, rådgivare och siare, med magiska krafter försedd – är en särdeles intressant person. Han är vis men inte ofelbar. Ursprungligen, i de walesiska sagorna, hette han Myrddin. Merlin är en engelsk förvrängning, att ordet betyder dvärgfalk kan vara en tillfällighet, kan vara symboliskt; när det gäller trollkarlar kan man aldrig veta säkert.

Den engelska forskaren Nicolai Tolstoy, som i sin intressanta avhandling The Quest for Merlin (1985) arbetar sig fram genom ett oerhört material av folktro, folklore, religion (såväl förkristen som kristen) genom historia och geografi, leder i bevis att Myrddin / Merlin inte var ett egennamn utan en titel. Men också att den Merlin som hade med Arthur att göra verkligen existerat.

Han, likaväl som Arthur, förekom i de vilda keltiska sagorna redan i urtiden, långt innan de personer som ärvt deras namn på femhundratalet började göra sig uppmärksamma i södra England.

Efter deras död spred sig ryktet om dem utöver hela England, långt över Englands gränser, bort över sjöhavet, långt in i Frankrike. Deras namn fästes vid ställen där aldrig de själva, men drömmen om dem hade landat. Lite som hjälten Ramunder hos oss, han finns kvar i Sverige och i Finland, i namn på stenar och berg, i någon visa.
I modern litteratur lever Merlin vidare, inkarnerad i typer som J. R. Tolkiens Gandalf, som C.S. Lewis Aslan, som Diana Wynne Jones Chrestomanci och J.K. Rowlings Dumbledore, och som otaliga deckares allt utredande och förklarande Detektiv.

Och det knackas på Gueneveres dörr.
Gwenhywar, Guenhumara hette kelternas trefaldiga gudinna, hon som var jungfru, moder och gumma i ett. Enligt en tidig saga var Arthur gift med dem alla tre. Att hennes namn förekommer i så många varianter säger något om hennes ställning. Gwenfriu, Winifred, Winnie, Geneviève, Jennifer, Jenny –

De tidigaste sagoupptecknarna var oftast iriska munkar, med sinne för dramatik, mystik, vildhet och poesi. De var också medvetna om de keltiska kvinnornas position; med rätt till utbildning, rätt att råda över säte och säng, rätt men inte skyldighet att dra ut i strid.

De hög- och senmedeltida skrivarmunkarna var katolskt celibatära. De skötte inte enbart bokföringen för sina kloster, de översatte och kopierade inte bara dystra och enformiga helgonbiografier, de ägnade sig också åt sagor, poesi och riddarromaner. Skrivarverksamhet var för klostren en viktig inkomstkälla. Dessa munkar – eller kanske de flesta av dem – uppfattade Guenevere, och också de andra i Arthurkrönikan förekommande kvinnorna, som syndiga snarare än myndiga. I motsats till Isolde som hade en kärleksdryck att skylla på när det gällde älskandet av Tristan, kunde Guenevere och Lancelot bara hänvisa till lust och fägring stor. Och på grund av dem gick Arthurs rike under.

Arthur själv bar givetvis en del av skulden; men det var för att hans halvsyster Morgan le Fay lurade honom.

Guenevere förpassades till kloster och botgöring till döds.

Enligt Malory: ”She stale away with fyve ladies with her, and so she wente to Amysbyry. And there she let make herself a nunne, and wered whyght clothys and blak, and grete penaunce she toke upon her as ever ded synfull woman in thys londe… that all maner of people mervayled how vertyously she was changed.”

Sitt drottningskap – om än förvandlat – fick hon behålla: hon var klostrets ”abbas and rular”.

Det slår mig att det är ganska gott om drottningar i Arthursagan. De uppenbarar sig gåtfullt i grupper, ibland är de tre, ibland också flere. Ibland nämns de vid namn. En som ofta förekommer, ibland som sig själv, ibland som någon annan, ibland ond, ibland god, är Morgan Le Faye. Efter att ha förfört Arthur föder hon hans son, Mordred, förutbestämd att bli sin faders baneman.

Men det är också Morgan Le Fay som, efter det sista stora slaget när Arthur ligger döende, tar hand om honom och för honom till Avalon. För att botas. Så att han en gång kan komma igen.

Morgan Le Fay är en spegling av krigsgudinnan Morrigan för vilken det viktiga är att man på jorden slåss! Vem som slåss mot vem, förefaller mindre viktigt.

Nu tänker jag att fruktarhetsgudinnan, den trefaldiga Guenevere – dottern-modern-mormodern – sannerligen överlevat ganska länge i den kristna konsten, förklädd till Anna-själv-tredje. Fast Annas barnbarn, på grund av rådande omständigheter, har ändrat kön.

I en del nyare Arthurromaner har Guenevere fått sin värdighet tillbaka, dock oftast mera feministiskt välmenande än övertygande.

Ett av de nyaste verken med Arthurmotiv, och ett av de allra bästa, är Kevin Crossley-Hollands svit, en tetralogi med den övergripande titeln Arthur. De enskilda delarna är: Den magiska stenen, Vid korsvägen, Riddarkungen, Resan till den Gyllene Staden. De tre första illustrerade med medeltida teckningar och träsnitt, samt med fint utförda kartor av en icke namngiven engelsk konstnär.

Personerna är myllrande många; namnlistor inleder varje volym. Verket kompletteras med två bilderböcker Arthurs värld och Merlins värld, med färgrika akvareller av Peter Malone. På engelska finns en tredje bilderbok How many miles to Jerusalem?. Översättningarna till svenska har gjorts av Lena Karlin.

Crossley-Holland är poet, men också författare till prosaverk av olika slag, såväl deckare som operalibretton. Han har forskat i sagor, i tidig engelsk litteratur. Han har översatt Beowulf till modern engelska. Som berättare talar han med många röster. Hans språk är dansande, rikt varierat, överraskande, hans uttryckssätt skiftar mellan brutalt korta repliker till prosapoesi:

”Tummelkullen! Den är min klättra-och-tumla-runt-och-buskar-och-snår-kulle! Ibland när jag står på krönet av den fyller jag lungorna med luft och skriker. Jag skriker.”

Hans behandling av ämnet Arthur är originellt, i början förbryllande.
Berättare är Arthur (född ll87), tretton år när berättelsen börjar, officiellt andre son till Sir John på godset Caldicot, nära walesiska gränsen. Småningom framgår det att hans verklige far är en mycket mera komplicerad och otrevlig herre, nämligen Sir Johns storebror Sir William till Gortanore. Hans länge okända mor är en kvinna som Sir William våldtagit.

Arthurs förtrogne vän är en kommande och gående man vid namn Merlin – gubbe, men egentligen ålderslös. Han kan och vet mera än andra, men oftast besvarar han frågor med frågor. Han skänker Arthur en flat och blanksvart sten – ett stycke obsidian, stort som en handflata. Denna sten lever sitt eget liv, och man blir inte förvånad när man får veta att den existerar i verkligheten. Den bor på Crossley-Hollands skrivbord i egenskap av papperstyngd.

Emellanåt fyller den sig med ljus och visar levande bilder ur en annan Arthurs liv.
Arthur-i-stenen är Arthur-pojkens andra jag, men ändå inte hans exakta motsvarighet. Ibland går händelserna i deras olika liv parallellt. Ibland blir sammanhangen brokiga, obegripliga; ämnen för begrundan. Tidsmässigt lever Arthur-i-stenen, han som är blivande kung, och Arthur-pojken åtskils, kungen i en glidande sagovärld, pojken i en noga daterad historisk tid: tolvhundratalets ingång.

Som son till en riddare har Arthur lärt sig läsa och skriva. Mer än så, han uppmanas att dagligen inte bara öva sig i vapenbruk utan också i skrivkonst. Han gör det gärna. Han skriver dagbok. I sin lilla skrivkammare under taket.

En del avsnitt – kapitel – är mycket korta, bara snabba funderingar, iakttagelser. Drömmar. Andra skildrar livet på godset, årens gång, människor och djur, vänner och ovänner, seder och bruk, vishet och vidskepelse. Självfallet beskrivna förkristna riter lever kvar som lekar, ramsor, jul-påsk-midsommartraditioner, en del av dem kända också hos oss.

Medeltidens feodala grymhet beskrivs; sociala orättvisor, hjälplöst otillräcklig sjukvård. Man ville ropa till dem, genom år och papper: ”Linda åtminstone upp de slemmiga trasorna kring den där armstumpen!”

Den sjuke har fått höger hand avhuggen som straff för en förmodad stöld. ”Jag vet”, stönar man, ”att ni inte har antibiotika men tvätta åtminstone såret med rölleka och lavendel.” Kanske de gjorde det, tänker jag nu, fast Crossley-Holland inte visste. Örtläkekonsten har medeltida rötter.

Värme, skönhet och livsglädje existerade då som nu, den beskrivs också.

Den viktigaste av Arhurs vänner är Gatty – Gertrude – dotter till fogden på Caldicot.

Den sociala skillnaden mellan dem är så stor att de, när de börjar växa upp och få plikter av olika slag, straffas om de ertappas med att leka eller arbeta tillsammans. De trotsar förbuden. Samtidigt som de, var på sitt håll, planerar sig lämpliga trolovningar.
Språkligt är det också skillnad mellan de två Arthur-världarna, även om det är Arthur-pojken som med egna ord beskriver allt. Konungavärlden följer Malory, men med brytningar som (möjligen inspirerade av T.H. White) ger liv åt den höviska stiliseringen: ”Pissmyra! tjuter den unga damen…”).

Pojkvärldens ord-och-rytmrikedom ställer väldiga krav på en översättare, och mestadels har Lena Karlin lyckats. Men ibland använder hon alltför moderna ord, som fåtölj, balkong, promenera, och på en del ställen där orden är de rätta är det ordfogningarna som skäggar – för att använda ett i min egen familj nedärvt uttryck.

En stor del av handlingen framförs i form av samtal. Det talas och pratas, viskas, vrålas, sjungs, resoneras, det grälas, mumlas och ropas högt. Var och en med egen röst och eget ordval. Replikernas korståg visar på sammanhang både i det förflutna och i det kommande; när Arthur-pojken hör namnet Mordred associerar han både till mord och till Mordor.

De äldre riddarna mumlar hopplöst om att det kommande heliga kriget mot saracenerna troligen kommer att hålla på ännu i tusen år… Lika länge som saracenernas heliga krig mot de kristna.

Crossley-Holland har studerat historia. Han har forskat brett. Men till några detaljer rörande livet på godset ställer jag mig tvekande. En detalj är att den hängivna Gatty får särskilt lov av sin stränge far att i god tid före Arthurs planerade avresa leda ut hans häst i bitter vinterköld, och timme efter timme, själv frostvit, stå där och hålla den. Ingen fogde mån om en häst skulle handla så. Inte Gatty själv heller, hon beskrivs som djurvän.

Och så påstås det att hon har långa och påsiga underbyxor. Det hade inte kvinnliga lantisar på den tiden, och inte på många hundra år.

Den magiska stenen berättar om Arthurs pojkliv på Caldicot fram till vetskapen om vem han verkligen är. Som ett led i sin riddarutbildning kallas han till väpnare åt Sir Stephen till Holt.

Vid korsvägen tillför handlingen en stor hop folk (läsaren är tacksam för den från bok till bok sig förlängande listan på personer). Arthur och den unga Grace kan inte, som de hoppats, trolova sig, eftersom de inte, som trott, är kusiner, utan halvsyskon. Det känns värre för henne än för honom, för nu kommer Winnie galopperande, ”is och eld”, förtjusande men nyckfull. Men det är ändå Gatty som Arthur, i smyg, tar med sig till marknaden i Ludlow där han köper henne ett sidenband. Förtroeligt. Det ingen lösa kan. Fast det vet de inte ännu. De gråter.

Riddarkungen börjar med att de engelska deltagarna i det fjärde korståget nyss har anlänt till Venedig, Arthur och Sir Stephen bland dem. Korsfararhären lägras på ön Sankt Nicholas. Här får Arthur lära sig att det är en sak att principiellt ha reda på de officiellt utropade orsakerna till ett korståg (Befria Den Heliga Graven! Den Heliga Staden! Det Heliga Landet! Gud vill det!), en helt annan att se dess omedelbara följder för de inblandade. Han gör viktiga upptäckter, som att saracener ingalunda har svans.
Att de inte är ondare än kristna.
Att de följer sin egen Gud.

Arthur, nu fyllda sjutton, dubbas till härens yngsta riddare. På varje dagboksblad redogör han för nya insikter. Händelser trängs och tockas, hans livsrum vidgas. Passionerat. Plågsamt. Korsfararna har beställt skepp i Venedig, som betalning fordrar dogen att hären på sin väg österut underkuvar och krossar staden Zara på Dalmatiens kust. – Men Zara är ju kristet? invänder Arthur förbryllat. Vad som händer under och efter belägringen och erövrandet av Zara (som försökt sätta sig upp mot Venedigs överhöghet) ger Arthur själsliga skador; ärr.

Skildringen är tung att läsa. Vilket jag gjorde i januari 2009, alltmedan radion berättade om Israels belägring av och anfall på Gaza.

I Zara finns ett nunnekloster. Skonat av en tillfällighet? Eller uppenbarat från en annan dimension? Den rådvilla, olyckliga Arthur får lätta sitt hjärta för syster Cika, som – skulle jag tro – är en ängel.

Jag tar fram mina vackert illustrerade broschyrer om Kroatien som turistmål. Jag försöker finna tröst i vetskapen om att Zara överlevde, Zadara är dess nutida namn. Sankt Donatus kyrka, byggd på 800-talet, som Arthur liknar vid en ”missformad limpa” står fortfarande kvar. Sten varar längre än människor, ibland bevarar de minnen.

Arthur når aldrig Jerusalem.

Sir William, som överraskande slutit sig till korsfararna, anfaller Sir Stephen, skadar honom svårt och dör – av misstag – för egen hand. Som Sir Stephens väpnare är Arthur förpliktigad att föra sin herre hem. Fjärde korståget når heller aldrig Jerusalem. Det krigar bort sig på vägen, vilket man kan läsa om i historieböcker.
Arthur-konungens liv går mot sitt slut, hans rike går mot sin undergång. Arthur-ynglingen, hans ljusa motpol, får äntligen möta sin mor. Han får ärva sin far. Han blir herre till godset Catmole (Camelot!) vid gränsen mot Wales.
Han slutar boken: ”Jag bildar ord av luft…”

Resor till Jerusalem företas inte enbart i stridiga avsikter.
Fjärde delen i Crossley-Hollands Arthursvit heter i original helt enkelt Gatty’s Book. Den berättas i tredje person.

Gatty har under Arthurs bortavaro fått sin ställning förbättrad. Hon själv – och förvisso hennes omgivning – har upptäckt att hon har sångröst. Hon upphöjs, stegvis, till innepiga hos lady Gwyneth till Ewloe, och kommer att ingå i dennas pilgrimsfölje. Lady Gwyneth har en hemlig syndasorg som hon vill sona vid Kristi grav. Följet består av åtta trätande, snattrande, krånglande, småningom med varandra överenskommande personer. Lady Gwyneth, själv nionde, dör av brusten blindtarm när de kommit så långt som till Venedig.

Gatty har vid hennes sjukbädd, dödsbädd, anförtrotts hennes synd och lovat fullfölja vallfarten.

Hon har ingen magisk sten, ingen merlindimension att ty sig till. Bara sin längtan efter Arthur så stark att hans frånvaro blir till närvaro och underverk; på ön Sankt Nicholas korsar hon hans spår. Och hon har sin sångröst, sin nyfikenhet, sitt varma hjärta, och sin impulsivitet som för all del gång efter gång leder in henne i svårigheter, från vilka hennes vänner lirkar henne fri. Hon skulle varken ha kommit fram eller tillbaka utan Trynet, lady Gwyneths kock. Trynets yttre är grovt, till sin sorg är han grisnosig och harmynt. Till det inre framstår han alltmera imponerande.

Gatty och han har blivit skilda från sina pilgrimskamrater, och upplever Det Heliga Landet som i en bubbla av förundran, hänförelse, och också av sorg. Återresan sker till sjöss.

Arthur har kommit hem före Gatty. Och nu har ödet avlägsnat alla andra flickor från hans närhet. Efter resor och prövningar, efter likartade och kompletterande erfarenheter, står Gatty och han inte längre på olika höjd i samhällstrappan, utan ansikte mot ansikte på lika villkor.

”They met within a field of fallen stars…” Eller som Alf Hambe uttrycker saken, i sin sång om Odysseus: ”Förrn ödets tärning låter seglarn nå iland / skall stjärnor falla, falla där du går.”

Stjärnor faller. Ord tar form


Kevin Crossley-Holland: Arthursviten: Den magiska stenen, Vid korsvägen, Riddarkungen, Resan till den Gyllene Staden samt bilderböckerna Arthurs värld och Merlins värld, med akvareller av Peter Malone. Översättning till svenska: Lena Karlin. Alfabeta förlag 2001–2008.
De medeltida träsnitt som illustrerar texten är hämtade ur Crossley-Hollands Arthursvit.

Irmelin Sandman Lilius

Lämna en kommentar