Hjalmar Bergmans ungdomsbrev avslöjar en begåvad, lärd och måttligt intressant ung man. Karakteristiskt för den blivande författaren är den eviga ambivalensen, ett avståndstagande från en mera självuppoffrande uppriktighet, skriver Otso Harju.


Den första av inalles fyra volymer, som omfattar all bevarad  korrespondens (ca 1500 brev och postkort) av Sveriges storhet, roman- och pjäsförfattaren Hjalmar Bergman (1883-1931), är en veritabel lunta på 650 sidor papper av god kvalitet. Mellan pärmarna finns författarens närmare fyrahundra ungdomsbrev, skrivna mellan åren 1897 och 1908: En hel uppväxt, tiden från det femtonde till det tjugosjätte levnadsåret, från barnaskor till kärlek, giftermål och de första publicerade böckerna, finns väldokumenterad i första person. Då materialet nu, efter att till en del varit undangömt i privat ägo, finns tillgängligt, sparat i universitetens bibliotek, har Bergmanforskarna Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek åtagit sig att kategorisera, tyda och förklara alla breven, då man tidigare nöjt sig med att publicera endast urval.
Den mera övergripande förståelsen för författaren – möjligheten att se strukturerna och placera skrifställaren i den kontext han själv upplevde – som kompletta brevsviter ger oss, kan tänkas förbättra vår tolkning och uppskattning av författarens andra verk (både genom Bergmans egna analyser av sina dramer och romaner som vi erbjuds i samlingen, och genom att få ta del av en direktare form av det psyke som givit upphov till dem). De bägge redaktörerna har fullbordat sitt verk genom varsin belysande och för en fullständigare förståelse nödvändig inledande essä till samlingen.

Bergman hade sedan sin tidiga ungdom ambitioner angående sitt författarskap, och han använder sin dryga brevväxling som stilistisk kladdbok, där han kan experimentera med och utveckla sitt skrivande. Karakteristiskt för Bergman – även i breven – är den eviga ambivalensen, ett avståndstagande från en mera självuppoffrande uppriktighet. Bergmans brev är såtillvida mindre verklighetsskildrande än de är hos mången annan brevskrivare.

De ämnen som tangeras i breven är till största del vardagliga: familjeangelägenheter, diverse hälsningar, studentikost raljerande etc; man frestas säga trivialiteter som torde intressera främst de närmast sörjande forskarna. Det stora undantaget är breven från Bergmans längre bildningsresor, den unge mannens Grand tour som visserligen riktar sig främst till Italien, i synnerhet älsklingsstaden Florens. De lärorika breven från resorna får det säkerligen att vattnas i munnen på varenda konsthistoriskt hungriga yngling. Här avslöjar även redaktörernas gedigna notapparat, som ibland kan skriva läsaren på näsan, sin nödvändighet. Bland breven som vimlar av målningar, skulpturer och kyrkor, samt deras respekive upphovsmän, hjälper fotnoterna läsaren att orientera och lära sig.

De oundvikliga tråkigheterna

Hjalmar Bergmans brev tecknar oss en bild av en begåvad, lärd och måttligt intressant ung man. Han är den välbärgade kamrersonen – trots sina litterära ambitioner för frigörelse borgerlig ut i fingerspetsarna – den lämpligt äventyrliga Örebro-svensken. Breven avslöjar ett schablonbarn, uppvuxen i ett hem där allting ser tryggt ut på ytan, vars stora antal brev till föräldrarna följer ett och samma mönster.

I breven till familjen övergår språket till jargong och de förutsägbara interna strukturerna tar över; Bergman tackar ingående för pengarna och bekräftar därigenom sin kärlek. Stilen i breven förblir likadan oberoende av skribentens ålder. Som fjortonåring är Bergman samtidigt lillgammal och ett litet barn; som tjugoåring är han han en medelålders man, men fortfarande ett litet barn i sitt förhållande till Mamma och Pappa. Föräldrarna gav sitt stora ekonomiska stöd (Bergman levde enligt tidens sed hemma tills han gifte sig och försörjdes av sin far ända till dennes död), och uppmuntrade Hjalmar att skriva, men var samtidigit klart överbeskyddande, med åtskilliga krav på sonen. Den oförklarliga hotfullheten som vilar i bakgrunden försvinner aldrig; Bergman förväntas alltid uppträda inom vissa, av föräldrarna väldigt strikt definierade ramar för att behålla deras gunst. Han gör som ett lydigt barn skall och svarar precis det han vet att föräldrarna vill höra. Även som vuxen är han deras lille ”Baffefnutt” (och är det så länge föräldrarna lever). Samtidigt som sonen ter sig öppen och tillitsfull gentemot föräldrarna, har de föga inblick i dennes egentliga själsliv; ängsligheten, rädslorna, Bergmans vacklande mentala hälsa, den ouppklarade homosexualiteten, kan aldrig komma ordentligt på tal.

De flesta breven från Bergmans ungdomstid är adresserade till flickan, senare fästmön och hustrun Stina Lindberg, dotter till skådespelarna August och Augusta Lindberg, som båda kände Bergman personligen, och stödde denne i hans litterära karriär. De så kallade fästmansbreven till ”lilla Stina” bildar, tillsammans med breven från Italien, de intressantaste breven i samlingen; den förälskade Bergman är den språkligt sätt mest spännande brevskrivaren. I allmänhet kräver Bergmans förhållande till kvinnor omfattande kritik, och de påträngande, ibland med våldsamma undertoner konstruerade breven till Stina, dokumenterar en flera år lång maktkamp mellan den härsklystne Hjalmar, vars kärlek formats till ett behov att kuva, och den sällan imponerade Lindberg. Samtidigt finns även charmighet och något annat än Bergmans status som ”ett förmånligt parti”, som lockar Lindberg till honom. Som senare volymer av brevsamlingen kommer att visa, blev äktenskapet till slut föga lyckligt.


Hjalmar Bergman: Brev I 1897-1908, Red. Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek, Albert Bonniers
förlag, 2009.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.