Hjalmar Bergmans ungdomsbrev avslöjar en begåvad, lärd och måttligt intressant ung man. Karakteristiskt för den blivande författaren är den eviga ambivalensen, ett avståndstagande från en mera självuppoffrande uppriktighet, skriver Otso Harju.
Bergman hade sedan sin tidiga ungdom ambitioner angående sitt författarskap, och han använder sin dryga brevväxling som stilistisk kladdbok, där han kan experimentera med och utveckla sitt skrivande. Karakteristiskt för Bergman – även i breven – är den eviga ambivalensen, ett avståndstagande från en mera självuppoffrande uppriktighet. Bergmans brev är såtillvida mindre verklighetsskildrande än de är hos mången annan brevskrivare.
De ämnen som tangeras i breven är till största del vardagliga: familjeangelägenheter, diverse hälsningar, studentikost raljerande etc; man frestas säga trivialiteter som torde intressera främst de närmast sörjande forskarna. Det stora undantaget är breven från Bergmans längre bildningsresor, den unge mannens Grand tour som visserligen riktar sig främst till Italien, i synnerhet älsklingsstaden Florens. De lärorika breven från resorna får det säkerligen att vattnas i munnen på varenda konsthistoriskt hungriga yngling. Här avslöjar även redaktörernas gedigna notapparat, som ibland kan skriva läsaren på näsan, sin nödvändighet. Bland breven som vimlar av målningar, skulpturer och kyrkor, samt deras respekive upphovsmän, hjälper fotnoterna läsaren att orientera och lära sig.
De oundvikliga tråkigheterna
Hjalmar Bergmans brev tecknar oss en bild av en begåvad, lärd och måttligt intressant ung man. Han är den välbärgade kamrersonen – trots sina litterära ambitioner för frigörelse borgerlig ut i fingerspetsarna – den lämpligt äventyrliga Örebro-svensken. Breven avslöjar ett schablonbarn, uppvuxen i ett hem där allting ser tryggt ut på ytan, vars stora antal brev till föräldrarna följer ett och samma mönster.
De flesta breven från Bergmans ungdomstid är adresserade till flickan, senare fästmön och hustrun Stina Lindberg, dotter till skådespelarna August och Augusta Lindberg, som båda kände Bergman personligen, och stödde denne i hans litterära karriär. De så kallade fästmansbreven till ”lilla Stina” bildar, tillsammans med breven från Italien, de intressantaste breven i samlingen; den förälskade Bergman är den språkligt sätt mest spännande brevskrivaren. I allmänhet kräver Bergmans förhållande till kvinnor omfattande kritik, och de påträngande, ibland med våldsamma undertoner konstruerade breven till Stina, dokumenterar en flera år lång maktkamp mellan den härsklystne Hjalmar, vars kärlek formats till ett behov att kuva, och den sällan imponerade Lindberg. Samtidigt finns även charmighet och något annat än Bergmans status som ”ett förmånligt parti”, som lockar Lindberg till honom. Som senare volymer av brevsamlingen kommer att visa, blev äktenskapet till slut föga lyckligt.
Hjalmar Bergman: Brev I 1897-1908, Red. Kerstin Dahlbäck och Sverker R. Ek, Albert Bonniers
förlag, 2009.
Otso Harju