Av den senaste tidens mest uppskattade nordiska fotokonstnärer är svensken Annika von Hausswolff bland de främsta. Hennes arrangerade snapshots har genomgått en förändring från de mera entydiga, direkt berörande, samhälleliga (men också konsthistoriskt intressanta) bilderna på övergivna kvinnokroppar i serien Tillbaka till naturen, till ett mera stiliserat och delvis mera subtilt uttryck i formen av dåsigt surrealistiska person- , interiör- och detaljskildringar. Åbo Konstmuseum presenterar ett tvärsnitt som tvingar åskådaren att vänta på upplevelsen, men som till slut lyckas nästla in sig någonstans under hudlagren och lämna en svag spänning som inte direkt låter sig förklaras.

Vid ankomsten till det nyrenoverade museet känns den annars lämpligt medelstora utställningen först tematiskt splittrad och tycks sakna verkligt djup, trots uppenbart höga ambitioner. Till en början infinner sig inga känslor, inte minsta antydan om någon passion man skulle kunna känna igen sig i; denna konst verkar alltför mekanisk, och en överdriven kylighet är alltid avslående. Men i detta fall är det just steriliteten, känslan av klinisk sjukhusdöd i kombination med den präglande avsaknad av både inre balans och yttre definierande verklighet, som skapar en drömsk, eller närmare sagt febrigt mardrömslik atmosfär med klara sexuella och hotfulla (våldsamma) referenser.
Det känns naturligt att verken direkt tycks dela in sig i grupper enligt intimitetsgrad och symbolik. Den främsta, mest symboliska gruppen formas av porträtten (självporträtten) och interiörsskildringarna, som klumpar sig samman, skapar på grund av sin hotfulla obestämdhet sin egen avskilda värld. Hausswolff visar de vardagliga människorna och tingen i en nästan hallucinatorisk skepnad, deras betydelser är sönderfallna eller -slagna och därigenom har de berövats sitt värde. Betraktarens tankar söker sig ogenerat till populariteter som Sartre, David Lynch och mera allmänt till den psykoanalytiska traditionen.

Äcklet

Många av dessa bilder är vulgära, direkt anstötliga – och därigenom tidstypiska – men till skillnad från en så stor del av dagens fotografietablissemang, är det inte så mycket på grund av sin ”realism” som på grund av sin brutala dekonstruktion av den slöa trygghetskänslan, som den ”friska” människan upplever bland tingen och begreppen.

Detta är också orsaken till att Hausswolffs konst långsamt tar steget till en högre konstnärlig sfär. Den urblekta färgskalan i dessa verk – som rör sig mellan vitt, beige och en overklig rödaktighet – utgör en väsentlig del av den skapade känsla av obehag inför det endast insinuerade, det oförklarliga motbjudande. Med hjälp av en närmast perfekt iscensättning, och ett minutiöst planerande (ljussättning, vinklar och slutartid), har det som tycks föreställa ögonblicksbilder av något levande omformats till förstelnade, suggestivt overkliga fasader, skenbilder. Dessa fotografier ger oss inblickar i en värld, så gott som död; människorna är till sitt inre förtvinade, traumatiserade och näromgivningen sluter sig kring dem som en kapsel, fullständigt avskild, långt borta från den vardag vi oftast känner till. Ljuset silar sig genom obehagliga polyestergardiner och ger soffan i verket Domestic Scul­pture inte endast en äckligt köttig färg, utan det förvandlar den till någonting hotfullt, kroppsligt förfallet och därigenom fascinerade. De vitbleka och i synnerhet de hudfärgade underkläderna med de utstickande sömmarna accentuerar människornas överexponerade, sjukliga hud. En enkel papplåda förvandlas, blir oss okänd, mörkret inne i den blir till en slöja av gas. Mitt i det sterila luktar det mögel, människa och damm.

Det besudlade, det kroppsliga (den sköra eller obeslöjade kroppen) eller känslan av trauma är genomgående också bland de övriga verken, vare sig det är den lilla blundande flickan med motorsågen eller de knotiga händerna som knådar och lämnar fettfläckar på ballongen av latex.

Hausswolff ger oss ingen lätt utväg eller upplevelse, inte någon konst att gång på gång beundra eller spara bland våra favoriter, men hon ger oss det suddiga minnet av någon förgången händelse eller upplevelse, antydan om källorna till de känslor av vanmakt och förvirrning som griper människan då chimären som är vardagens lättjefyllda sorglöshet försvinner. Hon beskriver våldets, hotets, dödens och meningslöshetens följder. Denna konst är inget rus eller passion, inte i sig själv och inte heller för betraktaren. Snarare är den som vemodet efter rusets slut, som äcklet vi kan gripas av då de egna projektionerna och illusionerna om de sedda plötsligt spricker.