Frågan om hur det finlandssvenska och det populärkulturella förhåller sig till och påverkar varandra, som Caterina Stenius berörde i sitt inlägg i Ny Tid (12–13/09) och nu, som jag ser det, finjusterar på ett markant sätt, är lika viktig som den är komplex, undflyende. Några enkla, självklara slutsatser är knappast möjliga att komma fram till utan mer ingående analyser och undersökningar. Som populärkulturforskare hoppas jag att vi äntligen också på finlandssvenskt håll skulle få upp ögonen för betydelsen av en egen finlandssvensk forskningsprofil på området. Vem hinner först, Åbo Akademi eller SLS, nämligen vad gäller att så snart som möjligt grunda en forskningsenhet för den finlandssvenska populärkulturen i bred mening?

Men alltid något kan man tror jag säga redan utgående ifrån det som tänkts och analyserats under årens lopp, nu senast då bl.a. inom ramen för den aktuella Hbl/fond/kultur/populärkulturdebatten (vad handlar den debatten egentligen om?). Några strödda iakttagelser, mest frågor, som jag gärna plockar fram, utgående från min utkikspunkt som finlandssvensk kulturforskare, stationerad i Vasa, är följande:
Den finlandssvenska populärkulturen är redan som begrepp utsatt för starka upplösningstendenser. När rock- och popband i de svenskspråkiga delarna av Finland sjunger på svenska, finska eller engelska kan man se detta som ett resultat av överväganden kring de positioner som den komplicerade statusen som både minoritet, etnicitet och nationalitet leder till i relation till en senmodern eller postmodern internationell, mer eller mindre kommersiellt präglad kulturform som rock och pop.

Det hela kan inte reduceras till en enkel dikotomi som gäller t.ex. modersmål/främmande språk eller kommersiella/konstnärliga överväganden. Snarare bör man undersöka det komplicerade utrymme som skapas i spänningsfältet mellan musikaliska genrer, språk och gemenskaper där ständiga förhandlingar sker, baserade på formeringar av sociala gemenskaper (rumslighet) och genreförväntningar (trendighet, avantgardism, tidslighet).

Den språkligt-kulturella tillhörigheten kommer därmed att framstå som ett flytande, processuellt och framför allt kontext- och platsbundet begrepp, där olika grader av rörlighet kan iakttas. Johannes Brusila introducerar i årsboken Etno 2008 ett schema för en förståelse av den diskursiva konstruktionen finlandssvenskhet, utifrån en modell med tre koncentriska cirklar, där den innersta cirkeln, ankdammen, representerar det finlandssvenska i termer av småskalighet, tredje sektorns centrala roll, en representation av en viss typ av svenskheter i Finland. Följande cirkel utgörs av brackvattnet, som är liktydigt med mångsidighet och anpassning, medan den yttersta cirkeln skriver in horisonten, som, påpekar Brusila, för aktörerna inte nödvändigtvis representerar periferi utan centrum. I den yttersta cirkeln finns tre positioner som påverkar finlandssvenskheten/det svenska i Finland, nämligen det rikssvenska, det finska och det internationella.

Brusilas modell är intressant, men innehåller åtminstone två centrala svårigheter som är interrelaterade. Den första gäller att modellen på sätt och vis återinför en mer rigid kristalliseringsprocess, vilket kan sägas strida mot öppenheten i den kulturella formation som gäller i dag, och den andra handlar om problemen med att fixera ett diskursivt centrum i det finlandssvenska. Ankdammsmodellen är framför allt inriktad på en 100-årig konstruktion med Helsingforssvenskheten och kultursvenskheten (+ bygdesvenskheten) och de gemensamma finlandssvenska institutionerna i centrum. I den modellen framstår inte det svenskas komplexiteter i Finland tillräckligt tydliga, d.v.s. diskrepanserna mellan ankdamm, svenskhet (kontra tvåspråkighet), svenskdominerad miljö (den gamla svenskbygden) kontra mer nischade, urbana former av svenskheter. Paradoxen blir att ju mer det svenska framstår som en egen värld (ankdammen eller mumindalen, en annan metafor som ofta används om det svenska i Finland) desto svårare blir det att se hur olika horisonterna för det svenska i Finland de facto är. Också och inte minst inom rock och pop. Den österbottniska popen och rocken föds t.ex. inte så mycket inom ankdammens ram som inom brackvattnet eller kanske t.o.m. vid horisonten, eller gränsområdet mot de övriga kulturella konfigurationerna. Samtidigt är den i dag en kulturell form som inom populärkulturen har en allt viktigare position, befinner sig allt mer i ”centrum” av det svenska i Finland.

De många horisonterna kan man också se som en avgörande styrka hos det finlandssvenska: i ett spänningsläge där det interna finlandssvenska är oerhört fragmentariserat, mångbottnat både språkligt, kulturellt och sociologiskt och utsatt för ett yttre ”tryck” från framför allt de finska, rikssvenska och anglo-amerikanska kultursfärerna (kalla det hybridisering, postmodernitet, postkolonialism eller marknadsstyrd globalisering) kommer hela frågan om språk och etnicitet ännu mer i gungning. Och i just det läget kan, tror jag, det svenska och finlandssvenska paradoxalt nog bli något av en förebild, ett slags avantgarde (känns situationen igen?).

När folkloristen Regina Bendix skriver i en text med den betecknande titeln ”After Identity. Ethnicity between Commodification and Cultural Commentary” citerar hon ett par forskare, Anthony D. Buckley och Mary Catherine Kenney, som konstaterar att i ett individualistiskt, postmodernt samhälle där individerna hela tiden rör sig från ett socialt sammanhang till ett annat bör etnografen inte längre hålla utkik efter integrerade, strukturerade gemenskaper eftersom de inte längre existerar. I stället bör han eller hon titta på specifika texter och specifika interaktioner. Det är nämligen här identiteter beskrivs, dramatiseras och ges form. Spontant tänker jag att den tanken i hög grad gäller också det finlandsssvenska kulturella sammanhanget. Bendix påpekar att ett tänkande ”after identity” placerar in sig någonstans mellan en aning och ett hopp. Det handlar om ett samspel, ett möte mellan det som framförs, konstrueras och det som uppfattas, om inramningen, uppförandet, tittandet och processandet av den kulturella identiteten.

Så, absolut, ett elektrifierande kraftfält som spänner mellan högt och lågt, möten där det nya kan födas, något som Caterina Stenius efterlyser för det finlandssvenskas del, är en tanke som känns både nödvändig och riktig också i det finlandssvenska sammanhanget. Tanken rimmar väl med Raymond Williams syn på kulturen som inbegripande både det han kallar ”den stora traditionen” (högkulturen) och den moderna, massmedialiserade kulturen, alltså ett blandat arv från olika samhällen och epoker som gör att det kulturella inte utan vidare kan innefattas i en begränsad social form.

Sven-Erik Klinkman

Lämna en kommentar