Dikterna i Gösta Ågrens Bottniska nätter rör sig från mörker till ljus. Det är svårt att inte charmas av Ågrens tilltal, skriver Sebastian Johans.

Mer än ett halvsekel efter sin debut är Gösta Ågren en liten institution i egen rätt. Läsaren vet på ett ungefär vad som är att vänta när en ny diktsamling signerad Ågren dyker upp, och blir sällan besviken.

Det är knappast en överdrift att påstå att Gösta Ågrens centrallyrik rör sig i ett alldeles eget landskap där metafysikens eviga frågor om liv, död, tid och existens gisslas om och om igen i en form som vanligen byggs upp genom att författaren, eller diktjaget, i en och samma vers säger både A och B utan att fästa någon större vikt vid den motsägelse som uppstår. Den nya samlingen Bottniska nätter är inget undantag. Känn bara på följande rader i en dikt med det självsäkra namnet ”Svar”: ”Försiktighet är en dygd; / lämna ingen chans oprövad! […] Meningen med livet är / att söka den. Att finns den / är alltså att förlora den.”

Bottniska nätter är skriven i sviterna av diagnosen glaukom, alltså obotlig grön starr, och är uppbyggd som en färd från höst mot vår. Bara det är en motsättning. Där seendet går mot mörker rör sig diktsamlingen från mörker till ljus. Det är svårt att inte charmas av Ågrens tilltal, inte minst för att det så bergsäkert litar på sina egna kvaliteter, det råder liksom aldrig någon tvekan om att diktens arkaiska landskap kommer att fortsätta fyllas av ljus oberoende av hur mycket bildligt och bokstavligt mörker den fysiska verkligheten än behagar tvinga på oss – ”…Nu / som då är styrka / fångenskap och endast dikten / förmår skydda dig mot / din existens.” heter det exempelvis i dikten ”Dröm och dag”. En författare som har nått en nivå där han obehindrat kan blicka in i sitt inre landskap behöver egentligen inte se något annat, även om det fysiska livets förluster givetvis dyker upp som ett mörkt dis här och var.

Och vill man peka på en utveckling så är det just en smygande försiktighet, eller om man så vill: en större karghet, som känns i mellanrummen och i flera formuleringar om förnimmelsen av tid. Poeten har blivit varligare för att han så väldigt bokstavligt vet hur det känns att förlora något som vi tar för givet, och kanske är det också därför han har slutat räkna timmar och sekunder för att nöja sig med att notera bara tid. Ibland smärtar det till ordentligt: ”Kroppen är den heta höst, / som föregår döden. Klaga inte; / tid är frihet, evigheten cell.”

Gösta Ågren skriver väl inbäddad i en närmast klassisk tradition, och det kunde vara avtrubbande om han inte var så säker på sin poetik. Redan bokens motto, hämtat från Jean Pierre Jouve, ringar in både Ågrens förkärlek för dualistiska resonemang och den sammanbitna, faktiska sorgen: ”Trädet räddar sig genom att låta sina löv falla.” Trädet, tillvaron, är oberörbar i sitt eviga kretslopp. Död kan innebära liv. Det ger viss tillförsikt, men räddar knappast den enskilda individen som ställd mot det väldiga kosmos är ohjälpligt förlorad. I trösten bor också förtvivlan. Glädje känner du bara för att du inte är ledsen. Det är Gösta Ågren i en laxask.


Gösta Ågren: Bottniska nätter. Söderströms, 2009.

Sebastian Johans

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.