Tror mig veta men hamnar ofta någon annanstans. Logiskt sett – om jag tagit mig ner från huvudgatan till vänster, rundat hörnet och undvikit de korsande vägarna och hela tiden vandrat framåt för att sen, där gatan tar slut, vända vänster upp och ta genvägen genom gränden – logiskt sett borde jag ha kommit tillbaka.

Det gör jag alltså inte. Molnen hopar sig hotfullt på himlen, magen knorrar. Jag viker hoppfullt ut kartan och söker den lilla röda pricken där det skall stå – Här är du.
Labyrinten ger mig inga ledtrådar så jag ställer mig med näsan åt det håll som jag hoppas var startpunkten. Ett inte särdeles pålitligt sätt att orientera sig på, erfarenheten talar. Medan jag tittar ömsom på det myllrande livet omkring mig, ömsom på de prydliga raka linjerna på pappret, händer det igen. Kartan börjar leva i mina händer. Varken namnen eller platserna överensstämmer med de skyltar jag ser. Det är bara att godta, jag har åter gått vilse, det är nu äventyret kan börja. Fötterna går utan att veta vart, jag andas och låter mig föras, förföras.

En söt doft från ett rullande gatukök, de säljer nudelsoppa med hönsbitar och annat småplock. Jag slevar i mig soppan, magen spinner. Men nu är det öronen som lockas av tonerna från gamelanen, ett uråldrigt instrument som spelas på Bali. (Påminner lite om en xylofon; mjukare, med bamburör eller träbrickor radade efter varandra). Ljudet är dovt och fängslande, och rytmen saknar början eller slut.

Natten innan har jag legat vaken och lyssnat på hur de övat, byns män som samlats för att öva gamelan inför den kommande offerfesten. Jag låter mig ledas av de sövande tonerna och landar till slut hos en man som sitter utanför sin affär och spelar. Han bjuder mig att sitta ner och när regnet börjar ösa (ungefär som om man lossat bottnen på en bassäng) drar vi oss under tak. Den gamla mannen visar hur jag skall hålla i trumpinnarna för det rätta anslaget. Rätt blir det inte, men roligt. Han lär mig en enkel melodi, som låter ändlös och improviserad och är sammanhållen av nio åttondelar, vilket gör det hopplöst svårt för mig som västerlänning att greppa.

Efter en timme håller regnet ett lämpligt avbrott så jag klafsar vidare längs översvämmade gator. Jag finner en marknad med hundratals små stånd och kojor. Grönsaker och frukter, kryddor och knölar svämmar över i korgar och bunkar, fyller bodarna från golv till tak. Jag bestämmer mig för ett knippe ”ormfrukter” som dinglar i en krok (påminner om en toppig lök klädd i ormskinn, mättande och äppelsöt) och en handfull rambutaner, som liknar håriga röda golfbollar. Sen är det åter dags för skyfall, det gäller att vara snabb. Jag sicksackar mellan stånden och intill en trappa hukar sig en kvinna under en presenning. Hon lyfter på plastskynket och ber mig krypa in.

Hennes lilla bod är belamrad av tyger och kläder, saronger och sandaler, batiktryck och sidensvep. Jag har inga pengar kvar, men kvinnan säger att vi nu skall vila fötterna. Hon bjuder på en balinesisk mandarin, jag på mina frukter, hon frågar varifrån jag kommer och jag berättar om snö och spårvagnar, om årstider och min familj. Jag får veta att hon heter Wayang, den förstfödda, har fyra barn, jobbar sju dagar i veckan. Hennes man är tillfälligt arbetslös men hon tycker inte att det är mannens sak att hjälpa till hemma. Han tar visserligen hand om minstingen, men det är Wayang som stiger upp vid femtiden och kokar riset, förbereder lunchen och planerar för middagen. Sedan jobbar hon i boden från åtta till sex och är lycklig över att ha tid för sig själv. Under tygbordet har hon ett knippe palmblad. Hon lär mig knyta offerkorgar och flätar bladen med vana fingrar medan vi pratar vidare.

När regnet övergått till ett behagligt droppande, skakar vi hand. Jag frågar om hon känner till var fotbollsplanen ligger eftersom hennes pojke spelar fotboll. Från planen vet jag hur jag hittar hem.

För hem kommer man alltid, på sätt eller annat. Jag har småningom lärt mig konsten att gå vilse, inte bli ängslig eller låta rädslan galoppera iväg med mig. Det kanske är meningen att inte alltid veta. Och om det inte finns en mening, så vill jag skapa den, gå vilse i skönheten av det oförutsedda.

Henrika Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.