Att salen i Porthania var överfull då kulturfolket nyligen diskuterade kulturdebattens nuläge är ett bevis så gott som något på att det åtminstone finns gott om folk som vill föra en sådan. Men det ges, som känt, allt mindre utrymme för den.

Låt mig bidra med tre synpunkter, med anledning av inläggen under debatten.

1. En allmän missuppfattning som skymtade fram också under Porthania-debatten var att det skulle vara SFP som på nåt vis maskinerar i kulisserna, och styr fonderna. Så är det ju inte. SFP styr inga fonder, låt vara att partiet formellt ”äger” Svenska kulturfonden. Relationen är snarare den motsatta, vilket Michel Ekman (kanske oavsiktligt) kom att formulera mycket bra då han i en av sina repliker talade om ”fondherrar och partilakejer”. Exakt den är maktfördelningen och relationen mellan fonden och partiet, pengarna och politikerna. De förra styr, även om de formellt ägs av de senare.

2. Dessa fondherrar och förvaltare drar sig tyvärr numera för att delta i offentlig debatt, för att inte tala om det intellektuella resonemang kulturdiskussionen borde vara. Eller när har ni senast sett fondherrarna, dessa kulturens kupongklippare, träda ut på arenan för att försvara kulturen, eller överhuvudtaget uttala sig med pondus i någon substantiell fråga? Nej, just det; inga visioner eller ideer, varken argument eller analys, kritik eller försvar – ingenting. Bara tystnad och tunga beslut, bakom lykta dörrar.

Dessvärre har denna förvaltandets kultur brett ut sig också till pressens värld. Som det framkom i flera inlägg har förändringen till det sämre på Hufvudstadsbladet varit stor och beklämmande. En chefredaktör som varken vill eller kan skriva är redan det något oerhört – låt vara att det kanske delvis föranleds av ett språkligt handikapp. Men det är säkert inte den enda orsaken – och hur som helst förödande för tidningens trovärdighet.

Detsamma, och kanske i ännu högre grad, gäller kulturchefen, som inte heller han (eller vad det en hon?) gör något väsen av sig, för att uttrycka saken milt. De flesta av kultursidans läsare vet inte ens vad personen ifråga heter. Fjärran, alltså, från den färgsprakande motor en kulturchef bör vara för att sidorna skall leva och debatten ha nerv.

3. Det mesta av diskussionen, också detta inlägg, kretsar kring Husis, vilket tyvärr är svårt att undvika. I Svenskfinland gäller att endast det som står i tidningen existerar (och detsamma på finskt håll med Helsingin Sanomat). Ett trist faktum med många konsekvenser.

En gäller min verksamhet som kolumnist. Jag skriver sedan en tid regelbundet kolumner i Husis, i den prestigefyllda spalten ”I dag”. Med privilegiet att skriva om vad helst jag vill, gärna kritiskt. Och det tackar jag för. Med den profil jag sedan länge haft har det känts naturligt att göra kritiska analyser av fenomen och företeelser i Svenskfinland. Med ett undantag dock (från beställarens sida, inte min): Husis får inte kritiseras, åtminstone inte för starkt.

Jag vet, för jag har försökt. Och det har lett till saxen. På den punkten har tidningen med andra ord en stor, blind fläck. ”Kolumnisterna skall inte polemisera mot Hbl i sina kolumner, eller mot andra kolumnister”. Det sistnämnda är OK, men att man som utomstående skribent, under eget namn, inte skall få vara kritisk mot Hbl, det är anmärkningsvärt.

Jag har hittills svalt förtreten. Husis är trots allt en arena man ogärna tackar nej till. Men visst är det absurt. Om man har ambitionen, kanske rentav beställningen, att kritiskt analysera Svenskfinland – ja, då kan man svårligen undvika att tangera också tidningen själv och dess sätt att fungera. Det får inte finnas blinda fläckar, ju.