Jean Lindén (JL) och Sebastian Bergholm (SB) utgår från Waldo’s promovideo – där han ligger som hemlös – och själva framförandet i ESC där han tjoar omkring med lippisen bakfram. Den här korrespondensen inleddes efter den första semifinalen (onsdag 13/5), där Waldo deltog, och med en första fråga av Sebastian om Finlands koreografi.

JL: Tja, Finlands koreografi var ganska statisk – förutom eldjonglörerna, som å andra sidan rörde sej på klichémässigt eldkonstnärsvis. De sku säkert utgöra den felande länken mellan hemlöshet (de brinnade tunnorna) och euroglamour (körtjejerna i glitterkjolar och Waldo i keps), men den kopplingen blev oerhört vag – vilket kanske var bra, för sku den ha varit tydlig så sku det ha visat hur krystad kopplingen var.

Sku Waldo i stället ha försökt återskapa sin video – där han och tjejerna spelar utslagna – kunde det ha fört in ett visst försök till allvar, låt vara att det säkert sku ha framstått som absurt teatraliskt.

Men nu blev det bara ofokuserat då Waldo – till skillnad från videon, där han ligger stilla på marken – blev tvungen att röra sig och agera “karismatiskt”. Resultatet? En Markoolio, utan humor.

SB: Waldos hemlöshetstema är väldigt intressant, av flera orsaker. Eurovisionen definierar sig själv delvis genom negationer av typen “politik hör inte hemma i ESC”. Men – Waldos låt är ju i grunden ett sätt att smyga in politik i ESC, trots att han  av praktiska skäl inte kan forma sin idé på ett sätt som skulle göra den rättvisa. Som du skriver, han kan inte ligga som en hemlös.

Däremot förmedlas nog kontrasten mellan hemlösheten och glamouren, en kontrast som kan sägas uttrycka något av den kontrast som finns i dagens samhälle – mellan överflöd och armod. Jag vill inte göra för mycket av den poängen ändå; om man betraktar hur matköerna i Berghäll i Helsingfors ser ut (och hur långa de är) så måste man nog säga att Waldo är ute på hal is.

Men, jag kom att tänka på en låt av Caj Karlsson som också varit hemlös. Låten heter Fyllot och Miss world och handlar om en uteliggares sista dröm innan han fryser ihjäl, en låt som f.ö. fick mig att gråta. Caj beskriver den här drömmen om en vacker kvinna som bjuder in den frusne i en limousin och bjuder på dricka och en sista kyss. Jag vet, det låter sentimentalt men är på samma gång helt rent. Waldo försöker uttrycka något liknande då Karoliina Kallio böjer sig ner över honom och “lyfter” honom. Det spelar naturligtvis in att Karlsson har upplevt hemlösheten och s.a.s. sjunger ur hjärtat, medan man anar att Waldo inte riktigt vet vad han vill säga.

Men man kanske inte skall ringakta att Waldo ändå uppmärksammar något i världen som vi är vana att vända bort blicken från. Att sammanhanget är ESC – med alla sina inre normer och förväntningar – gör det svårare att se idén för vad den (kanske) är.

JL: Jo, men problemet med Waldo tycker jag är att han och tjejerna helt håller sej på glamourens sida, och väl aldrig riktigt var i närheten av de brinnande tunnorna på scen. Det blev i stället eldslukarnas roll att hålla till där, men det blir ju lite nonchalant att jonglera med det som är andras livsnödvändighet (elden).

Men en symbolisk tolkning: Rent estetiskt är ju Waldos “E-type-techno” väldigt hemlös, speciellt år 2009 – förutom som återuppstånden i ESC! Kan man se hela festivalen som en som bjuder in den hemlösa artisten Waldo, och erbjuder honom ett varmt mottagande. DÅ blir tjejernas glamourklänningar mer begripliga, för det är faktiskt en slags askungesaga som förverkligas på scenen.

Sen, mer allmänt, när det gäller element som jord, vatten, eld och etnotrenden som är stark i ESC: Det är kanske så att etnostuket blir fungerande just därför att fonden – t.ex. med de lyxiga scenbyggena – är så klinisk att antydningar om rötter, jord och kropp syns på ett annat sätt. Men här är det kanske skäl att poängtera att etnoantydningarna för det mesta är för kliniska i sej (typ en folkdräkt här, en charmig lädertrumma där) för att föra in svett och blod i tillställningen.

SB: Mm. Men ESC är ju sen en plattform där nationalstaten verkligen kan breda ut sig, vilket är rätt intressant. Utan de här idéerna om folket, nationen skulle ju tävlingen också falla samman direkt – vem skulle orka lyssna på (för det mesta) medioker pop?

Jag skulle vilja spinna vidare på folkkulturtemat för vad är ESC om inte en förlängning av karnevalstraditionen. Det betyder kanske också att man borde se på de olika låtarna och uttrycken i ett helt annat ljus än man ofta gör (där man just konstaterar att låtarna är dåliga, att nakenheten är stötande etc.) ESC skall säkert också ses som de förbjudna önskningarnas trädgård – där man får en tillåten plattform att vältra sig i korta kjolar, mjukporr och annan smaklöshet – addera sen karnevalens uppgift att ställa normer och seder på huvudet! Där har vi en viktig del av ESC!

JL: Jo, men karnevalistiskt är precis vad det är – för 99,9 procent av låtarna skulle man ju inte, utanför sändningen, ta i ens med tång. Men under sändningen ställs allt på ända, och man kan komma med halvseriösa kommentarer om varför det polska discobidraget borde få fler poäng än den grekiska folksången.

SB: Ett villkor för att förstå Eurovisionen och kunna diskutera polsk disco kontra grekisk folksång är ju att inte hämta med sig världen in i ESC utan i stället på något sätt läsa av dess normer och med dem som verktyg försöka avgöra kvaliteten på låtarna, inomramsligt. För visst finns där ju skillnader! Man kan försöka för mycket (som Sverige ofta gör – då är resultatet ofta halvvägs mellan en hygglig poplåt och en lyckad ESC-låt), man kan vara ironisk (och ofta blir det riktigt fel, det finns inget så illa som en “humoristisk låt” i sammanhanget). MEN sen finns det ju alla sköna frikar (som Ukraina i fjol) som verkligen gör det till en festlig historia. Och ett utrymme finns ju också för balladen, som ibland lyckas förmedla något verkligen skönt i sin melankoli (men som ofta misslyckas just för att man efterapar formen)

JL: Jag anar en parallell till den s.k. nykritiken inom litteraturteorin här. Jag citerar Wikipedia: “Nykritik är en analys- och tolkningsmodell där man sätter texten i sig i centrum, utan att ta hänsyn till den historiska eller biografiska bakgrunden till verket. Man försöker vara så kritisk som möjligt och söker den mest sannolika lösningen/beskrivningen av textens budskap.” Vår analys av Waldos låt kan väl delvis placeras in under nykritiken, samtidigt som vi ju nog för in Waldos tänkta intentioner i ekvationen. Vi vägrar att följa en enkel mall i vår analys, helt enkelt, och det är bra – och viktigt!

Sen har vi glömt att bandet ju egentligen heter Waldo’s People. Hur tolkar du det? Låter ju lite halvsocialistiskt, samtidigt som man kan tolka det helt enkelt som Waldo’s “posse”.

SB: Waldo’s People är en svår term. Det syftar på en herre (Waldo) och  hans folk, och kanske inte alls är socialistiskt. Då skulle bandet ju bara heta Waldo eller people, eller united people of waldo o.s.v. Men det som slår mig som intressant är att Waldo i videon ju tar rollen som den utsatte. Det i sin tur, på tal om litteratur, för tankarna till “Herre och dräng”-dialektiken, att Waldo uttrycker den hegelianska idén om att Waldo inget är utan sina drängar och drängen heller inget utan Waldo – en harmoni som man lyckas förmedla hyfsat bra genom koreografin, trots allt. Så äger ju spektaklet rum i Ryssland i år: kanske vill man plocka Tolstojpoäng?

Epilog:

Under själva finalsändningen korresponderades det per sms. Bland annat läste Jean in en kritik av Aristoteles begrepp om det naturliga i den grekiska koreografin som mer eller mindre upphävde gravitationen. Skulle Sebastian ha varit nere i den grekiska arkipelagen skulle han inte ha tvekat en sekund att hyra en båt av den sjömannen. Det estniska språkets uråldriga böljande väckte också förtjusning hos honom. Under programmets gång kom Jeans radiointervju med Johnny Logan på tal och på frågan om vem nästa Logan kunde tänkas bli löd svaret träffsäkert: norske Ryback, som om 25 år fortfarande turnerar runt med sin enda hit.