1 Denna sommar läser jag om Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Störst intryck denna gång gör något jag inte såg förra gången: föreningen av det triviala och det djupsinniga. Skildringen av den triviala kärlekshistorien med brödernas kärlek till Grusjenka och det därav följande mordet på fadern och så de djupsinniga reflektionerna över Gud och etiken – bra var för sig, men det är blandningen som är mästerlig.

Det vilar något oskuldsfullt över hela berättelsen, som om Dostojevskij inte fattade att man antingen ska vara trivial eller djupsinnig, hög eller låg.

2 Jag arbetade i mer än ett decennium på Norstedts, ett av landets ledande litterära förlag. Där fanns spänningen mellan högt och lågt närvarande varenda dag. Det var en spänning mellan förläggare och mellan författare. De låga kände sig utsugna. (”Här kommer jag med era löner!”, lär en av de lönsammaste ha sagt när han levererade sitt årliga manus.) De höga kände flåset i nacken. De enda riktigt lyckliga var de höga som sålde massor.

Den här spänningen gick nästan aldrig att tala högt om, men den var värd att vårda, för jag tyckte – länge – att den var produktiv. Den fina litteraturen som inte behöver vara underhållande? Nej tack. En underhållande litteratur som kan vara hur jävla korkad som helst? Nej tack.

Lite Dostojevskij kanske: gärna en traktat om Gud, men först en rejäl passionshistoria.

Men poängen med den här spänningen är just att den måste vårdas och upprätthållas hela vägen från författare via förlag fram till läsare. Ingen får vinna, då vinner litteraturen.

3 Jag har också arbetat en stor del av mitt liv på och med kulturredaktioner. Tidigare var kulturredaktionernas uppdrag glasklart: deras uppdrag gällde det höga. Det präglade deras sätt att behandla litteratur, det präglade deras rekrytering av kritiker och journalister. Detta väckte reaktioner, aggressioner, i de andra delarna av tidningarna eller radio- och tevehusen. Vilka tror ni att ni är? Här samlar vi ihop en miljonpublik åt er och sen vänder ni den ryggen. Hur kan ni vara så arroganta att ni bara behandlar det som ingen, eller i bästa fall ett fåtal, är intresserade av?

I dag ser det helt annorlunda ut på kulturredaktionerna, mer likt situationen på förlagen som jag beskrev den ovan. Inga klara linjer. Högt och lågt om vartannat. Det skulle kunna bli underbart produktivt.

4 Dags att riskera en definition. Med det höga avses här: litteratur som har ambitionen att säga något bestämt om världen. Det låga: en litteratur som kanske säger något om världen, men utan avsikt.

Trots att det är självklart måste det läggas till att det höga kan vara ruskigt underhållande medan det låga kan tråka ut till vansinne. Det höga kan också vara uselt, det låga lysande. Skillnaden ligger alltså inte i funktion och resultat utan i författarens ambition. Låter det knepigt? Inte alls, fråga bara författarna, de vet väldigt väl vad de håller på med.

På ett förlag – eller på en tidnings kulturredaktion – uppstår det alltid situationer där man måste välja var man har sitt hjärta, hos det höga eller det låga, någonstans hör man mest hemma, någonstans kommer man ifrån, de som säger något annat ljuger. De här situationerna uppkommer alltid i motvind, när förlaget tjänar för lite pengar eller kulturredaktionen har ont om utrymme.

En förläggarkollega med en väldig, kommersiellt framgångsrik, talang för att blanda det höga med det låga hjälpte mig en gång med orienteringen med sitt svar på frågan om vad som var det värsta han som förläggare kunde tänka sig: en ”kommersiell” bok som inte säljer, då finns det ingenting kvar.

Det låga utan publik: bara tomhet. Det höga utan publik: en möjlighet, ändå.

5 Om detta gällde nog länge ett slags konsensus. Det höga hade högre status framför allt därför att det eftersträvade högre status. Det var finare och värt ett slags särskild respekt att försöka säga något väsentligt om världen, att försöka tolka den, möjligen också att förändra den – än att bara reproducera den.

Det låga fick nöja sig med publiken och alla pengarna.

Det jag upplevt de senaste decennierna, och säkert inte bara jag, det är hur det låga vägrar att nöja sig med publiken och alla pengarna.

Det kräver sitt erkännande också i och av institutioner som länge varit helt inställda på att ägna sig åt det höga. Argumentet: en bok som säljer i 100 000 exemplar måste ju ha något att säga och förtjänar därför, utifrån ett slags kvantitativt definierad rättvisa, att behandlas som alla andra böcker, det vill säga som de där diktsamlingarna ”som ingen läser”.

Siffrorna från marknaden ger upphov till ett slags litterär auktoritet, och som följd därav uppstår ett krav på erkännande från marknadens mest populära författare.

Det är en åsikt som man kan förstå, men följden av den är alltid problematisk, ibland katastrofal.

Framgången eller bristen på framgång hos en bok på marknaden kan vara kopplad till bokens litterära värde men behöver inte vara det. En miljonsäljare kan vara litterärt värdefull på samma sätt som en nollsäljare fullständigt kan sakna värde. Många röststarka företrädare för det höga har ofta använt ett slags omvänt marknadsresonemang: böcker utan läsare är bättre än böcker med läsare, marknaden är en idiot. (Det var det här jag menade när jag talade om spänningar mellan författare, ofta uttryckta just i förläggarens besöksfåtölj …)

6 Ni vill ha konkreta exempel? Hur många notiser om försäljningssiffror, utsända av förlagen, kan en nyhetsspalt svälja? Hur många topplistor kan det finnas? Hur många artiklar om lanseringen av populära författare? Hur många intervjuer med författare inför bokutgivningar kan en kultursida vars ”uppdrag” det är att värdera bokutgivningen innehålla?

Det ska erkännas att den avgörande retningen som fick mig att notera de här punkterna var en helsidesrecension i en av våra morgontidningar av en ny så kallad spänningsroman där kritikern använde hela utrymmet till att säga att boken saknade alla traditionella litterära värden, men ägde ett annat: nämligen förmågan att få läsaren att för ett ögonblick lämna vardagen.

Plötsligt insåg jag hur många sådana artiklar jag läst och att om inte detta är en strukturell förändring så vet inte jag hur en sån ser ut.

Nota bene: värderande kulturjournalistik betyder inte alltid recensioner. Det kan ske i många former, men av någon anledning har den värderande journalistiken inom området kommit att nästan uteslutande bestå av just recensioner. Man måste inte hålla med alla författare man intervjuar.

7 Får man blanda högt och lågt? Ja, men det händer saker. Min erfarenhet är entydig: om man blandar högt och lågt på ett medvetslöst sätt, då utlöses den eviga spänningen mellan dem – och det låga vinner.

Om inte kritiker och kulturchefer och förläggare och förlagschefer kan skilja på högt och lågt – då vinner det låga. Om inte någon står på sig och säger att det är väsentligare att tala om böcker som vill säga något än att tala om böcker som bara vill prata på – då vinner det låga. Om inte det höga försvaras med kvalitativt grundade argument, då vinner det låga i kraft av sina kvantitativt grundade.

8 När jag började på Norstedts fick jag höra talas om hur det hade gått till där i gamla tider. Då hade ledningen för det stora förlaget alltid ätit lunch för sig själva i direktionsmatsalen och då kunde det hända att den litteräre chefen (som var finast men kanske inte alltid lönsammast) plågade chefen för tryckeriet (som drog in pengarna, kan man tro) med långa citat på latin.

Det är möjligen en skröna, men jag förstår varför den berättades vidare på det stora förlaget. Så upprätthöll det höga sin ställning.

I dag är rollerna ombytta och inte bara på det förlaget. Latinarna som med ett slags självklarhet abonnerade på de höga posterna är förvisade till andra ledet i alla våra stora litteraturinstitutioner och massmedier.

Ingen av våra största dagstidningar har en skrivande chefredaktör, inget av våra stora förlag en läsande förlagschef. Och förvånansvärt många av våra kultursidor har chefer som är förbluffande anonyma i den klassiska disciplinen Litteratur.

Resultatet av en slump? Nej, resultatet av en långvarig maktkamp.

Detta har en avgörande betydelse för sättet det blandas på. Det är en rasande skillnad om den som blandar kommer från det höga eller från det låga. Det krävs bildning för att i det låga urskilja det som är värt att värdera – och inte bara prata om. En text om det låga kan vara hög, det hänger helt och hållet på författaren av texten. Men det innebär inte att det låga blivit högt.

9 Vi som i motvind har upptäckt att vårt hjärta finns hos det höga, vi borde kanske argumenterat för vår sak på svenska i stället för på latin. För detta är frågan: hur uttrycker man, utan att bli definierad som bildningsaristokrat eller kulturkonservativ och därmed oskadliggjord, att det är trist och tråkigt att se utrymmet för det höga krympa i snart sagt alla de institutioner där det tidigare hade en självklar plats? Att se ett tämligen insmickrande intresse för försäljningssiffror och marknadsföringsmetoder ta plats från den värderande journalistiken?

Jag drömmer inte, låt mig få vara övertydlig på den punkten, om ett återupprättande av det högas självklara ställning, för den var uttryck för det högmod som föregick fallet. Jag drömmer om ett nytt självförtroende hos alla dem – oss – som tycker att bokstäverna fortfarande är intressantare än siffrorna. Det betyder inte att man är emot siffrorna, bara att de måste nöja sig med andra plats.

10 Jag kom också att läsa Brideshead revisited denna varma sommar, Evelyn Waughs svanesång över den engelska överklassen. Huvudpersonen, Charles Ryder, är målare, och får tidigt en viss framgång med att porträttera överklassens vackra sommarhus. Han anar nog att det inte är det väsentligaste en målare kan göra, så han ger sig av på en lång resa ut i det vilda och återkommer med en utställning av målningar med motiv från djungeln som ska bli hans genombrott som ”verklig” målare. Från det låga till det höga, skulle man kunna säga.

Men en gammal vän till honom dyker upp på vernissagen, och tar ner honom på jorden: ”It was charm again, my dear, simple, creamy English charm, playing tigers.”

Vännen vet vad denna förmåga till charm, som väl här får symbolisera en förmåga att göra det som andra tycker man borde göra i stället för det som är nödvändigt för en själv, betyder: skillnaden mellan äkta konst och oäkta, mellan högt och lågt: ”Charm is the great English blight. It does not exist outside these damp islands. It spots and kills anything it touches. It kills love, it kills art; I greatly fear, my dear Charles, it has killed you.”

Ryder är sannolikt ett slags självporträtt. Waugh visste vad det kunde kosta att ge efter för det låga. Livet.

Så drastiskt behöver inte vi uttrycka det. Det skulle bara vara roligt om det höga återvann lite förlorad terräng och vi blev av med en del av den förbannade charmen. På den här sidan, på de andra sidorna, i några av de andra husen och institutionerna.

Poängen? Att återskapa spänningen mellan högt och lågt. Sen kan man fortsätta att blanda.

---

Texten skrevs i fjol och har publicerats i Expressen.