Oscar Rossi är gäckande och svårfångad. Man vet aldrig var man hamnar i hans sällskap. Man fattar inte allt, men det är mycket roligt.

Att fotografera Oscar Rossi för poetkalendern var omöjligt, så det fick bli ett passfoto i stället. Vi stämde träff för att göra den här intervjun i Visby, men jag hann bara packa upp mina grejer på hotellrummet när jag fick meddelande om att vi skulle ses i Argentina i stället. Så snabba kast och iväg till tangonatten i La Boca.

Till vardags bor du alltså på Gotland, hur hamnade du där?

– Jag har alltid tyckt om Pippi Långstrump. Och min sambo ville börja studera här. Och jag hade fått nog av Finland. Nu har jag snart fått nog av Swiiden. Och Pippi har jag inte sett skymten av.

En ny diktsamling ”Funny. Det vi vet om Jones är att brown”, kommer ut i dagarna, skriver du redan på något annat?

– Hittills har jag låtit tiden gå mellan projekten, och hållit mig borta från skrivandet i längre perioder. Det är dels påtvingat av ekonomiska realiteter, men också

”konstnärliga” dito: jag skriver inte så mycket enskilda dikter, snarare skriver jag inom ett projekt, och sådana anmäler sig inte varannan vecka. Nu har jag dock ett projekt i huvudet, men det krävs en hel del ”existeerailua” innan det kan översättas till skrivande. Det är också väsentligt att hålla pauser mellan projekten. Annars är det lätt hänt att man upprepar sig själv i bok efter bok. Som bäst försöker jag överleva Funny – jag skriver recensioner, fyller i stipendieansökningar, lottar, har till och med börjat undervisa på folkhögskola. Att skriva dikt kostar mycket tid. Knypplar ihop voodoo-dockor för varje Manchester United-spelare, past and present.

Varför skriver du just lyrik? Du breder ut dej mer och mer formatmässigt. Har du några tankar om vad som gör poesi till poesi?

– Jag skriver ner saker som låter tuffa. Sedan knypplar jag ihop dem och ser vilka bilder som uppstår. Associerar så det understa ruttnar. Försöker därefter tänka lite. Och låter det ruttna bli kvar, så långt det går. Jag är inte ute efter att göra kliniskt perfekta diktsamlingar. Det finns för mycket duktig konst som det är. Jag tror att jag skriver dikt för att jag inte vet vad det är som ”gör” en dikt – oavsett hur dikten ser ut, vare det sig Bellman eller Johan Jönsson, Runeberg eller Ralfão Andtbacka.

– Kanske så här: om prosa är arkitektur är dikt skulptur. Arkitektur (bra sådan) är ett samspel mellan form och funktion: en byggnad har ett syfte, ett innanmäte, i bästa fall en dialog mellan ute och inne. Likadant med prosa – i största allmänhet. Klart att detta är ett jättebegrepp: allt mellan Lars Sund och Ulrika Nielsen ryms ju med.

– Traditionell prosa och arkitektur erbjuder ett liknande förhållande av upplevelse gällande funktion/innehåll: första intrycket av fasaden, identifierandet av och passerandet genom ingången, orienteringen i och uträttandet av syftet för besöket i byggnaden. Är inte detta ganska likt den dramatiska kurvan? Ett narrativ presenteras väldigt långt på samma sätt som man tar en byggnad i besittning. Men vad är skulptur? Form som strävar efter att uttrycka något bortom funktion/innehåll?

– Som sagt: allmänna begrepp – är Frihetsstatyn en byggnad eller en skulptur? – men jag vet inte vad poesi är, och därför intresserar det mig mera än något annat av det jag inte kan. Som formhybrid är Frihetsstatyn en intressant förståelse av poesibegreppet. Poeten Fredrik Nyberg skriver: ”Ludwig Wittgensteins anteckning om att poesin inte spelar informationens språkspel, men att den är skriven på informationens språk. Poesi, värd namnet, upprättar olika, ofta orena förbindelser.”

– Sanningen går inte till frontalattack, den är inte begriplig lineärt enligt schemat avsändare-mottagare. Snarare rör sig sanningen dansant i sidled. Den som närmar sig sitt mål dansar, säger Nietzsche.

Restaurangen som inte är

Att komma överens om var vi skulle göra denna intervju var inte svårt. Trötta på att dansa tango och närma oss sanningen i La Boca, vandrar vi i nattens skydd mot San Isidoro, och hittar oss på Estacion Borges, där man enligt rykten kan se två månskäror också i helt nyktert tillstånd. Natten är mulen så vi ser dem inte, men vi är lyckliga över blotta möjligheten att ha varsin måne att yla åt.

Men frågan om Frihetssatyn lämnar inte oss ifred: från Borges dansar vi till Liberty Island för att själva bedöma om gudinnan är fågel eller fisk. Vi drömmer om att äta i fiskrestaurangen i hennes huvud, men blir avvisade vid dörren. There’s no restaurant here, sweethearts. Och vi som alltid hade trott det. Detta var definitivt dålig prosa, säger jag. Flygfisk, säger Oscar.

– Information och sanning är inte givna, utan skapas hela tiden i en högst kreativ process. Poesins mening/funktion finns enbart inom sig själv – i denna restaurang som inte finns – är dess eventuella verkan bortom sig självt, i varseblivningen, i språket. I tron om att den finns. Platon ville kasta ut konsten ur idealstaten eftersom konstnären presenterar en parallell och lika funktionsduglig sanning som det förnuftsbaserade. Ännu idag är poesin en femtekolonnare inom de militanta empiristernas led.

– Kunskap om avståndet till månen i kilometer är trivial information för de flesta människor, den gör oss varken klokare eller bättre. Men att i en dikt läsa om en jaguar som hoppar över grantopparna – det är ren dynamit av dessa orena förbindelser. En smutsbomb för informationsåldern.

För mycket tomgång

Du recenserar ofta romaner. Varför skriver du själv inte prosa?

– Var det Gogol som sa att han inte hade någon fantasi, men skulle någon ge honom ett ämne skulle det bara gå undan? I brist på fantasi, och enbart i brist på fantasi, är jag lik Gogol. Jag snor, gör stölden till konst, och leker med alla graderingar av den uppenbara/meningsbärande och den oklara/meningslösa förlagan. Citatet och stölden är centrala: världen är ett ständigt hänvisande till allt annat, och citatet/stölden är som gångjärn som öppnar fönster och falluckor i texten och förståelsen. Men strävan är att skriva så att man kan läsa dikten utan att det krävs kunskap om de enskilda citaten. En text kan bli djup enbart i förhållande till sin yta. Och det ska få vara roligt att läsa ytligt, medan den som känner sig manad att avkoda hänvisningarna gärna ska få bli orolig. ”Jag förstod inte ett ord, men kul var det”, är den bästa feedback jag nånsin fick för Brev till polisen.

– Jag försöker få så många punchlines (egna och andras) att rymmas på ett litet utrymme, för att skapa en textuell explosionsmotor. Späcka ytan full av stoff, som rocklyrik genom en dygnsprätto, med drajvet från Shakespeares dramer. Poesin är skiten som skymmer sikten. Det meningsfulla är inte det som landar en i fejset. Det meningsbärande uppstår i sprickorna, i de oförklarade luckorna i berättelsen, allt det som man inte ser när man står där med egg in the face.

– Jag ville bli fotisspelare – något jag definitivt inte kunde – men jag minns en tidig tanke om att vilja bli författare: i en ungdomsbok minns jag hur någon hoppade över en mur och försvann, bara för att senare dyka upp igen. Vad som fanns bakom muren och vad som hände där ingick inte i storyn. Jag förkunnade för famo att när jag skulle bli stor skulle jag skriva berättelsen om vad som hände bakom den där muren. Sedan gjorde jag, i tio års tid, inte ett dyft för att bli författare, men blev jävligt förnärmad av att jag aldrig fick fulla vitsord i skoluppsatser: I’m a poit and I know it.

– Jag kommer inte ihåg vad boken som ville få mig att bli författare hette. Kanske det är därför jag inte kan skriva en berättelse utan att börja hacka den till kalops, för att jag glömt bort var jag skulle börja. Dessutom finns det mycket tomgång i prosa.

I månadens dikt skriver du att du saknar vintern. Varför?

– Äh, dikten i sig är en bagatell, en tvärtomspråklig hyllning till våren. Men maj toppar också självmordsstatisktiken, så det är inte helt hunky dory för alla. Som tur är jag själv varken suicidal eller vårdepressiv. Så jag njuter. ”April is the cruelest month” skriver T.S. Eliot, i en tvetydig hyllning till våren. Hos oss kommer våren lite senare än i Eliots England, något som jag ville beakta i kalendern.

Nej till allt

Du har en lite knepig e-postadress, ”Författare Mot Litteratur” är det nån sorts ställningstagande? Mot finkultur? MOT i största allmänhet?

– Jag var tvungen att byta mejladress dagen efter en usel litteraturkväll. Så det är främst ett uttryck för dagen-efter-humor. Men många är de författare som uttryckt sin förtjusning, och några tidigare helt okända kolleger har tagit kontakt: ”Vem är ni? Vad gör ni? Får jag joina?”, skrev en svensk poet när hon sett min adress i nåt utskick.

– Adressen är en plakatpose, en något nostalgisk sådan. Men kanske inspirerar den någon till att tänka på allt det som inte är helt kosher. För att något ska bli bättre ska man hela tiden bli påmind om att vi alltid lever i den sämsta av tänkbara världar.

– Ja, alltså: ett ostensivt ”nej till allt”, bara sådär för säkerhets skull. Men inte mot finkultur i sig. Vad finns det för skillnad mellan att njuta av opera och en redi’ arrbeta’blues – annat än stereotypier om klientel? Jag kände en timmerman från ett rövhål på Jylland som kunde upplysa mig om ett och annat om Operahuset i Helsingfors. Det enda felet med ”finkultur” är att det samlar folk som tycker om att tillsammans vara för fina för whatever. Precis som det enda felet med fotboll är att det drar till sig huliganer, så länge det tillåts. Den som känner sig för fin kan gå hänga sig i slipsen, utan att det är slipsen som gör en för fin. Jag går ofta på fotboll iförd slips.

Någon som vill starta slagsmål på operan med mig?

– Närsomhelst.

Swingerfestival

Vi tar båten till Genoa, och på Atlantens böljor tillverkar vi två dockor i naturlig människostorlek. Den ena föreställer Mario Lanza, den andra Luciano Pavarotti. Vi tar tåget till Milano, köper biljetter till San Siro.Från klubbshoppen skaffar vi rödsvartrandiga spelskjortor till våra vänner. Mario får bli Kaká, och Luciano blir Paolo Maldini. Alla 80 074 på stadion, plus funktionärerna, ger oss en stående ovation. Poeter är inte vana vid dylik uppmärksamhet, och efter tre kvart av bugande och tackande med filthattarna i hand, gör vi sorti.

Nästa dag tar vi in på La Scala, petar Mario och Luciano fulla med nålar och hänger dem i taket. Snart är de 2 800 fanatiska operahuliganerna vilda, och slänger ägg, tomater, nackade hönor, smycken och annat lösöre omkring sig. Någon tuttar eld på en himmelsblå Piaggio och slänger ner den från den översta raden. Kalabaliken är fullkomlig. Daniel Barenboim vänder sig om och applåderar mot parketten.

Vad ska vi göra nu då, frågar vi varann när vi undsluppit kulturtanterna, och står tryggt på Piazza Paolo Ferrari. Jag föreslår Venedig. ”Venedig gör mig lat”, säger Oscar, ”och det är döden för en poet. Vi behöver action”. Jag instämmer. Vi vandrar mot gallerian, och plötsligt vet vi att vi hittat hem. En afrikansk man delar ut flyers: ”Welcome to the First International Poetry Swinger Festival in Marrakesh, organised by Finlands Svenska Författarförening. Billigt och bra hotell, endast 44 e per natt: Hotel Agdal på 1 Boluevard Zerktouni. Reasonable standard, Ideal for those travelling on a budget.

I en blinkning har vi förflyttat oss till Marrakesh, och här avslutar vi intervjun. Vi skall bara packa upp väskorna på rummen och ses senare ikväll i baren där vi ska invänta charterflyget med kollegerna.

Katarina Gäddnäs & Oscar Rossi

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.