Det har vårats för finlandssvensk kulturdebatt. Husis har avhandlats på Ny Tids virtuella debattlista och Ny Tids debattlista har avhandlats i Husis. Samma grupp mänskor i olika sammanhang för samma diskussion. Vem skriver, vem läser, vem gör kultur och varför? Vad menas med kultur – högkultur, populärkultur och var går gränsen? Ska kultursidorna vara (kryssa för): en borgerlig finsalong (för inbjudna), köket som rödvinsvänstern hamnar i under festens gång, en upplevelsekavalkad, en försäljningskanal, en folkskola, en elitkulturell domstol, ett (virtuellt) torg där alla får prata med risk för att ingen lyssnar…?

Jag vill spinna vidare på idén som Fredrik Hertzberg kastade fram i en krönika i Svenska Dagbladet (25.4) – att det som sker är ett maktskifte till en ung IT-generation (Y: födda 1980–1998) från 60-talets babyboomers som nostalgiskt blickar tillbaka mot en gyllene era av Vietnamrevolter och obegränsat långa texter utan bilder på kultursidan: sin ungdom.

Och som vanligt är den generation som hamnar mellan stolarna generation X: vi som är födda mellan 1964 och 1979. Den ironiska generationen: vi som var unga under 80-talets giriga jag-era och insåg att det inte var särskilt underbart – och som därför har velat hålla distans till status, pengar och karriär (eller bara aldrig lyckats uppnå dem). När vi skulle ut på arbetsmarknaden rådde 90-talets djupaste depression och många har aldrig fått fast anställning –  den första generationen där sönerna fått sämre lön än fädren. Enligt Hertzberg kan vi ”fördomsfritt” fundera på kulturen för att vi aldrig fick makt på den arenan – ”först var vi för unga, sedan för gamla”.

Symptomatiskt nog för den mest osynliga och ignorerade generationen märkte inte ens Hertzberg då ”vi” innehade kulturchefsposten.

Efterkrigsgenerationen är fortfarande vilt optimistisk – i undersökningar i USA säger den att folk är för gamla att börja eller lära sig någonting nytt vid 86,6 år, vilket är 9 år senare än när den genomsnittliga amerikanen är död. Därför kan den fortfarande hoppas på att återta sina ställningar, att en ny Olof Lagercrantz ska uppstå ur graven och att kulturchefen ska bli tidningens andra chefredaktör – i sina hjärtan har de sett sin roll så, oberoende av verkligheten. Däremot har generation X varit van vid att tiga, lida och anpassa sig, men aldrig investera hela sin identitet i jobbet – det är för farligt. Cyniker har ofta krossade hjärtan. Men vad annat har vi att erbjuda? Vi kommer att uppleva oss som medelålders först vid 50, vi är den första digitala generationen som har uppfunnit Amazon&Google, vi har i all tysthet försvarat bohemiska värden som att jobba för att leva, inte leva för att jobba (vilket generation Y gör). Vi har aldrig trott på nyliberala marknadsvärderingar (eller andra politiska ideologier), alltid önskat att vi upplevt Woodstock men vuxit upp under hotet om atombomben, och sett Berlinmuren och apartheid rasa. Kanske vi är den mest nyktert idealistiska generationen, som ännu tror lite på solidaritet och gemenskap – uppvuxna som vi är bland resterna av en enhetskultur? Eller är vi förhållandevis rena av pur maktlöshet?

Vi är den sista generationen som självklart högaktar högkulturen och har förförts av popkulturen – som minns den som just populär med sin vulgoljuvliga ilning av dålig smak istället för att vara allenarådande. Och ändå den sista som ser att det finns en skillnad, att relativismen inte är total? Är det då vår uppgift att vara brobyggare i kulturdebatten, att försöka hålla salongen öppen och motstå kapningsförsök från kommersiella krafter, som vill korta, förytliga och vända sig till det lägsta i läsarna (med kändiskult & förnedringsunderhållning)? När det som ger kultursidan dess existensberättigande är samtal (ja, främst i ord) så engagerande, sprakande, välformulerade, bildade och insiktsfyllda att läsarna inte kan motstå att delta, d.v.s. läsa? Även med risk för att läsaren momentant känner sig obekväm: detta är inte kackel vid kaffebordet längre. Bra kulturjournalistik är som ens smartaste vänner: man gillar inte dem för deras intelligens (och känsla) utan för att de får ens egen intelligens att blomstra.

Kultur (liksom politik) är en plats där de som vill tillräckligt starkt får. Så det är kanske lika så bra att kulturen aldrig kan vara en enda generations angelägenhet. Frågan är nämligen om en generation som aldrig har lyckats sluta sig bakom en gemensam agenda, inte ens Osku Pajamäkis pamflett, är den rätta att försvara kulturen. Vi har ju inte klarat av att försvara något alls hittills.

Sara Enholm Hielm

Lämna en kommentar