Jag tror inte att jag någonsin tidigare läst en bok som inleds med att författaren förklarar att han inte ville skriva den.

”Om jag fick bestämma”, säger Andreas Malm i förordet till Hatet mot muslimer, ”skulle politiken just nu domineras av den största folkrörelse mänskligheten skådat, som med alla medel växlade över ekonomin till ett fossilfritt spår i stället för att låta den fortsätta skena mot den globala uppvärmningens avgrunder”.

Enligt Malm skulle denna tänkta folkrörelse gå hand i hand med en vitaliserad arbetarrörelse och båda skulle länkas samman i solidaritet med de ockuperade länderna i Mellanöstern. Men det är alltså önsketänkande, menar Malm. Efter den elfte september, invasionerna av Afghanistan och Irak, det franska slöjförbudet, mordet på holländaren Theo van Gogh, den danska karikatyrkrisen och en lång rad andra händelser har den politiska agendan i Europa präglats av en växande besatthet av ett enda ”problem” – muslimerna. Denna besatthet har lett till att fascistiska krafter i dag utövar större makt i Europa än vid någon annan tid sedan andra världskrigets slut, påstår Andreas Malm.

Och därför har han skrivit Hatet mot muslimer, fast han inte ville. Han ansåg sig vara tvungen. Det blev 747 sidor, inklusive litteraturförteckning, tack och 2 126 fotnoter. Bara så ni vet.

Om det är lästvärt? Ja, tyvärr.

Andreas Malm hävdar kort sagt att den tilltagande fientligheten mot muslimerna i Europa – islamofobi – inte bara är reaktionär utan på sikt direkt farlig. Islamofobin ökar ojämlikheten mellan männi­skor och kan i framtiden få allvarliga konsekvenser om den fortsätter att växa. Problemet är bara att de som skriver dagordningen för den politiska och intellektuella debatten i Europa hävdar att islamofobin inte existerar – ingen hatar muslimer, och den kritik de utsätts för är fullkomligt legitim.

Andreas Malm försöker alltså bevisa motsatsen, och vad han kommer fram till mer än antyds av själva titeln han valt på sin bok.

Islamofobi är ingen bra term, vilket Andreas Malm är den förste att medge, men den har redan hunnit slå rot i debatten och trängt undan andra, eventuellt bättre alternativ. En fobi är ju en sjuklig fixering vid vissa fenomen – spindlar, ormar och bakterier är typiska objekt för fobier. Europas muslimska minoritet – vilket betyder människor med rötter i Mellanöstern – har på ett liknande sätt blivit en närmast sjuklig fixering hos vissa kretsar i Västerlandet, säger Andreas Malm.

Eurabiens makt

Fixeringen går i dagen i den så kallade ”euarabienlitteraturen”. I en rad böcker av anglosaxiska författare som Bruce Bawer, Melanie Phillips och Mark Steyn påstås att Europa håller på att övertas av militanta muslimer med aktivt stöd av ayatollorna i Iran och wahabitiska mörkmän i Suadiarabien. Muslimerna är ute efter att frånta oss vår demokrati och yttrandefrihet genom en världsomspännande jihad. Målet är att upprätta ett världsomspännande kalifat som styrs enligt Koranens bokstav och stränga sharia-lagar. Klockan ska vridas tillbaka till profeten Muhammeds tid och vi upplysta, toleranta och djupt demokratiska västerlänningar förvandlas till undertryckta dhimmier – om vi inte blir ihjälslagna innan dess.

Vakna upp medan tid är! trumpetar eurabien-litteraturens författare.

Alla dessa konspirationsteoriers moder står att finna i Bat Ye’ors magnum opus Eurabia – The Euro-Arab Axis från 2005. Bat Ye’or – ”Nilens pärlor” på hebreiska – föddes 1933 som Gisèle Littman i Kairo, påstår sig med familjen ha fördrivits från Egypten efter Suez-kriget 1956, varefter de slog sig ner i England, där hon inledde en föga bemärkt bana som amatörhistoriker fram till det stora genombrottet med Euarabia. Numera turnerar Bat Ye’or världen runt som högt betald föreläsare och hennes arbeten prisas av välrenommerade liberala akademiker som den brittiske historikern Niall Ferguson och hans konservativa kollega Daniel Pipes, författare till det definitiva verket om den ryska revolutionen och i tiden rådgivare till president Ronald Reagan.

Bat Ye’ors mest sensationella påstående är att det faktiskt existerar en muslimsk konspiration avsedd att ta över Europa. Har ni någonsin hört talas om Euro-Arab Dialogue? Nej, naturligtvis inte. EAD bildades av EG och Arabförbundet i största hemlighet efter oljeembargot 1973. För att de lömska araberna skulle gå med på att öppna oljekranarna på nytt krävde de långtgående eftergifter från Europa. Resultatet är att araberna nu utövar ”ett solitt herravälde över Europas politik och ekonomi” vars målsättning är en islamisering av Europa. Araberna, hävdar Bat Ye’or, är redan på god väg att lyckas i sin förfärliga plan: muslimer flödar in i vår världsdel i växande skaror, etablerar ghetton överallt från Malmö till Milano – muslimerna vägrar nämligen konsekvent att beblanda sig med sitt värdfolk – och förbjuder all kritik riktad mot sin religion. Europa har med Bat Ye’ors egna ord, förvandlats till en ”sjunkande kontinent, ett kolossalt Titanic-vrak där passagerarna springer från den ena desperata situationen till den andra”.

Några bevis för sin stora teori presenterar Bat Ye’or inte. Det behövs inte. EAD är ju ytterst hemligt, inte sant? Just frånvaron av bevis för den arabiska konspirationen blir i själva verket det starkaste beviset för att den verkligen existerar. Det är rena Dan Brown-filosofin.

Muslim= soldat

Motsägelser av det här slaget går som en tråd full av klumpigt slagna knutar genom hela den islamofobiska diskursen. Själva begreppet ”muslimer” förblir luddigt och odefinierat. En muslim är en människa som fötts i Mellanöstern. Det spelar ingen roll om han eller hon aktivt bekänner sig till islam eller är fullständigt likgiltig eller rent av ateist; islamofobin tar inte heller hänsyn till att majoriteten av världens muslimer kommer från länder öster om Afghanistan: muslimer från Indien, Indonesien eller Kina är av någon anledning inte invigda i den stora konspirationen.

Europas muslimska invandrare är soldater i denna påstådda jihad. Om man får tro Bat Ye’or och andra islamofober har de medvetet skickats till Europa för att infiltrera västvärlden. Eftersom muslimska invandrare sägs genomgående ha högre födelsetal än kristna européer – vilket för övrigt inte stämmer – kommer de att utgöra majoritet i vår världsdel år 2032 eller 2057, eller när det nu blir – amatördemograferna verkar lite oeniga om exakt datum.

Den muslimska livmodern är det hemliga vapnet som kommer att störta oss i fördärvet – den är farligare än alla bomber och kalisnikov-gevär. Men det räcker inte för islamofoben. Muslimerna anser sig överlägsna oss och vägrar istadigt att underordna sig våra regler och beblandar sig inte med oss. Enligt islamofobin är de på en gång förövare och offer – det gäller särskilt de muslimska kvinnorna som är fruktansvärt undertryckta samtidigt som de villigt föder fram nya krigare för den stundande jihad. Det gäller särskilt att se upp med ”moderata” muslimer som är redo att lyssna och föra dialog med Europa: de är de lömskaste av de lömska. De seglar under falsk flagg. Varje muslim, säger den islamofobiska logiken, är i själva verket av födsel och ohejdad vana försvuren åt den väpnade kampen för att upprätta en världsomspännande muslimsk stat; han (eller hon) hatar demokrati, yttrandefrihet och västerländsk upplysning. Muslimernas sanna ansikte tillhör Usama bin-Laden och ingen annan.

Att denna bild av Europas muslimer i grunden är felaktigt – vilket tidigare påpekats av bland andra den svenska religionshistorikern Mattias Gardell, numera professor i Uppsala – bekymrar inte islamofoberna. Bilden av de farliga muslimerna är inskriven i den europeiska diskursen och har hunnit sätta sig, särskilt efter attackerna den elfte september, bombdåden i London och Madrid och en rad andra händelser där förövarna var muslimer, menar Andreas Malm. Muslimen är inte längre en individ, en människa som du och jag. Han eller hon är representant för ett större kollektiv – och bara det. Vad Andreas Malm kallar en ”rasifiering” av Europas muslimer har inträtt.
blodets renhet

I tidningsartiklar, insändare, bloggar och debatter upprepas ständigt vår rätt att kritisera en ”kultur” som på olika sätt strider mot ”våra” värderingar. Men talet om kulturer är bara ett annat sätt att hänvisa till en uråldrig europeisk rasism, säger Andreas Malm. Den har sina rötter i begreppet limpieza de sangre, ”blodets renhet”, som av den spanska inkvisitionen riktades mot judarna och morerna på den iberiska halvön. Då använde man härkomsten också mot morernas mer eller mindre tvångskristnade ättlingar, de så kallade moriskerna – även de fördrevs eller mördades.
Den europeiska islamofobin har alltså, precis som antisemitismen, en lång historia, som Andreas Malm kartlägger i sin digra bok. Han visar hur europeiska missnöjespartier medvetet bytt fascismens traditionella antisemitism och tidigare decenniers luddiga främlingsfientlighet mot en uttrycklig islamofobi, vilket gjort det möjligt för dem att förskjuta hela den politiska agendan i önskvärd riktning i ett land som Danmark.

I Italien utnyttjar nyfascisterna på samma sätt islamofobin för att vinna terräng; i Sverige debatteras ständigt Sverigedemokraterna och deras möjligheter att komma in i riksdagen vid nästa års val. I den svenska debatten kallas SD genomgående främlingsfientligt: det är intressant att notera att det nästan aldrig sägs någonting om att partiets främlingsfientlighet så gott som uteslutande riktas mot en enda grupp av invandrare – människor födda i Mellanöstern, muslimer.

Minns vi Banja Luka?

Det allvarliga, menar Andreas Malm, är att islamofobin har hamnat i den liberala diskursens mittfåra. Samma liberala opinionsbildare och debattörer som likt sparvhökar slår ner på varje tendens till antisemitism reser inga spärrar mot grova förvrängningar och rena stolligheter à la Bat Ye’or när muslimer och islam står på dagordningen. Heders­våld, kravallerna i Paris och Rosengård i Malmö, militant islamism blir i debatten representativa uttryck för muslimernas inneboende ondska – inte undantag, som kan ha andra förklaringar än ”kultur”, närmare bestämt en kultur som i sin tur representerar en viss religion.

Skulle jag påstå att den israeliska offensiven på Gaza – som efterlämnade mer än 1 300 döda, av dem mer än 700 kvinnor och barn – skedde därför att Gamla testamentet är fyllt av ondska och judarna är ondsinta människor, skulle jag strax brännmärkas som antisemit. Hävdar jag däremot att mordet på Fadime Sahindal i Uppsala hade sin rot i Koranen, som explicit uppmanar till våld mot kvinnor är det fullt acceptabelt.
Så har debattens gränser dragits i Europa i nådens år 2009. Vi toleranta, upplysta européer förbehåller oss rätten att trycka ner, diskriminera och förfölja en grupp människor som vi inte ser som jämlika oss, inte ens ser som människor utan som representanter för en ”kultur” – vi kan gunås inte längre tala om ras i vår upplysta tolerans.

Konsekvensen kan bli en upprepning av det som skedde för ett drygt decennium i Sarajevo och Srebrenica, i Banja Luka och Omarska. Minns ni de platserna?
Där mördades människor – européer. Deras brott var att de råkade ha muslimsk härkomst – även om de flesta aldrig bad, drack vin och åt fläsk med god aptit. Andreas Malm citerar Mark Steyn, en av de tongivande eurabien-författarna, som apropå att serbernas andel av den bosniska befolkningen minskade medan muslimerna blev fler, utan förbehåll skriver:

I en demokratisk tidsålder kan man inte övervinna demografi – utom genom inbördeskrig. ”Serberna förstod det, liksom andra européer kommer att förstå det i en nära framtid: om man inte kan föröka sig snabbare än dem [muslimerna alltså] återstår att skjuta av dem.”

Forskning behövs

Förhoppningsvis är Andreas Malm ute i ogjort väder med Hatet mot muslimer. Förhoppningsvis är hans beskrivning av det som nu sker i Europa – bara en liten del av det han säger har jag kunnat kommentera här – vinklad, uppåt väggarna fel, en förvirrad vänstermänniskas struntprat.

Men jag tror inte det. Tvärtom vill jag påstå att Andreas Malm dessvärre är ute i ett angeläget ärende: han har lyckats sätta ord på ett fenomen jag själv redan länge tycker mig ha iakttagit, en farlig enögdhet i synen på en viss grupp människor, ett kollektivt skuldbeläggande, en jakt på syndabockar i en tid präglad av vårt gemensamma krismedvetande.

Många av de slutsatser Andreas Malm redovisar i sin bok betecknar han själv som provisoriska än så länge, han påpekar att mer forskning krävs om vi till fullo skall förstå och kunna bekämpa denna i grunden rasistiska fientlighet mot muslimer som präglar den europeiska agendan i allt högre grad. Därför: läs Andreas Malms bok. Den har relevans också i Sannfinländarnas land, där en Jussi Halla-Aho plötsligt får så mycket uppmärksamhet i media.

---

Andreas Malm: Hatet mot muslimer. Atlas, 2009.