Ann Jäderlunds nya diktsamling har en stark känsloenergi och präglas av eruptioner av smärta och sårighet.

Långa titlar är inte helt ovanliga i Ann Jäderlunds litterära produktion. Den förra diktsamlingen, som kom för två år sedan, hade namnet I en cylinder i vattnet av vattengråt. Den mest omfattande titeln av alla har Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar från 1992.

Det som är nytt i Jäderlunds diktning är att det expansiva i titeln nu också finner motsvarighet i själva textmassan. Jäderlund har tidigare förknippats med omsorgsfullt tillskurna formuleringar, en elliptisk poesi vars betydelsespår gradvis framträder med upprepade läsningar.

I Vad hjälper det en människa om hon häller vatten över sig i alla sina dagar finns förvisso sådana element kvar, men samtidigt också en öppning mot en annan sorts dynamik. Texterna i den närmare 200 sidor tjocka samlingen utgör en växande spiral av ekoeffekter, friktioner, paradoxer och plötsligt frambrytande klarspråk: ”Kärlek kan finnas. Varför är vi inte i Paradiset?”

Denna fråga var också namnet på en utställning som hölls på Moderna museet i våras och där Jäderlund samarbetade med poetkollegan Magnus William-Olsson och konstnärerna Mikael Lundberg och Agnes Monus. Gruppen har sedan 2006 regelbundet fört samtal kring frågor om gränsen mellan konst och litteratur, något som kan ha bidragit till nyorienteringen i Jäderlunds diktning.

Ja, varför är vi inte i Paradiset? En annan skenbart naiv fråga som ställs i boken lyder: ”Varför finns det ingen förklaring?” Kan man egentligen tala om sådana stora ämnen utan att fastna i de förenklingar och klichéer som språket är fullt av? En möjlighet vore att fetischera det outsägliga, men detta är ingen tillflykt i den jäderlundska texten. ”Och vad går det inte att tala om? Allt / kan man ju säga. Och förfoga över / som ord”, står det på ett ställe. Vidare – kan det vara dikten som avses i följande fråga som rent grammatiskt är ett påstående: ”Det är ett sätt att tala om något / som det egentligen inte går att tala om?”

Frågetecknet i den citerade meningen förskjuter betydelsen, osäkrar den, och likadant är det med texterna överlag. Det finns en stark känsloenergi i dem, eruptioner av smärta, sårighet och trots, men ingen tät behållare för all denna energi, som mal sönder språket till ett nästan ingenting. Där finns emellertid också motsatt rörelse, ett ständigt återupprättande av frågandet ur den rest som inte låter sig färdigskrivas: ”Från Värdet nästan ingenting. / Ett djupt färgat ljus och återsken som steker över allas ryggar”.

Där det finns en värld finns det också gränser, för jaget och den andra, och i denna relation finns alltid en etisk komplikation. Med vilken rätt uttalar man sig i någon annans namn? Med vilken rätt gör man sig till tolk för någon annans erfarenhet? Är inte en väsentlig aspekt av ansvaret att inse den egna förståelsens begränsningar och att respektera avståndet? ”För djupt går man förbi. För djupt för att vara färdig. /Man ser ingenting då”, lyder de inledande raderna i dikten ”Går man förbi.”

Oskuld och maktlöshet

Bokens titel kan förstås ur ett liknande etiskt perspektiv (vilket ju inte är den enda tolkningsmöjligheten). Vattnet förmår aldrig rena en människa på ett inre plan – vi kan inte avsäga oss ansvar, två våra händer, genom att hänvisa till vår egen oskuld eller maktlöshet. Också i den goda avsikten vilar kanske någonting destruktivt: ”Men om man för över det onda. Utan att veta.”

Ondska och våld har förstås avhandlats också tidigare i Jäderlunds poesi men i den nya samlingen får dessa ämnen en ännu större påtaglighet. I en intervju berättar hon att hon velat bearbeta en skuldkänsla över att hon, liksom de flesta av oss, gör så lite åt våldet i världen: ”Att det kan vara så fruktansvärt som det faktiskt är, att det bara upprepar sig, aldrig tar slut. Det är nästan omöjligt att förstå.”

En av bokens starkaste bilder är hämtad från en insamlingsannons för Darfur, en beskrivning av hur man sätter in bomull i munnen på offren och antänder den innan man våldtar dem. Den första gången bilden dyker upp i texten är skeendet omvänt och handlingen framställs som både ömsesidig och ömsint: ”De / våldtog varandra innan. Sedan / satte de bomull i varandras i varandras / munnar och tände / på. Medan de ännu levde. Att / vara älskad älskad / över allting.”

Kärleksakten blir en våldtäkt och vice versa, möjligen som ett försök att hantera det ofattbara och meningsimploderande i en så grym våldshandling. Här aktualiseras frågan om konstens rätt att esteticera våld och övergrepp. Jäderlunds dikter rör sig ibland i en obehaglig zon, som kanske måste uppsökas i litteratur av denna enträget spörjande art.

I en presentation i anslutning till samutställningen på Moderna museet skriver Jäderlund om ”behovet att sammansmälta tro och icke-tro till något tredje”. Poesin kan också läsas i ljuset av denna strävan. Den går inte bortom den motsägelsefullhet som är tillvarons grundvillkor, någon försoning erbjuds inte, men ändå får språket en, ja, andlig koncentration som bearbetar det motsägelsefulla.

För den som gillar att härleda betydelse ur ekon, allusioner och intertextuella kopplingar finns det mycket att hämta i Jäderlunds poesi. Bibeln och Edith Södergran är bara två exempel. Referenser till historien hittas i ”Calaissviten”, ”om den påbörjade och avbrutna avrättningen av de sex förnämsta invånarna i Calais i juni 1347”, och i ”Keynes flaskor”, som anspelar på en av nationalekonomen John Maynard Keynes mer långsökta teorier. Visst kan det vara värdefullt att följa upp sådana ledtrådar men vägen in i Jäderlunds poesi, också i detta fascinerande verk, går framförallt via tonen, som blir alltmer uppfordrande ju mer man läser.


Ann Jäderlund: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Dikter. Bonniers 2009.

Ralf Andtbacka

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.