Trots att Sigmund Freud levde och verkade största delen av sitt liv i Wien, är det till London man ska åka om man vill se hur psykoanalysens fader levde och arbetade. Hit flydde familjen Freud från nazisternas Österrike och här återfinns den berömda soffan, Freuds enorma antikvitetssamling och bibliotek.

Maresfield Gardens är en lugn gata i den burgna Londonförorten Hampstead. Hit, till en pampig villa i rött tegel kom Sigmund Freud år 1938 efter nazisternas annektering av Österrike. Han hann bara bo i huset ett år innan han dog i muncancer men yngsta dottern Anna bodde kvar i familjehemmet fram till sin död 1982. Det var på hennes önskan som huset blev ett museum. Det är kanske inget måste för de flesta Londonturister men väl värt en tur upp till norra London för dem som är intresserade av psykoanalysens historia eller vill se ett annorlunda museum. Det är också en av de få byggnaderna i London med två blå minnesplaketter på fasaden. Här bodde ju inte bara ett utan två av psykoanalysens stora namn.

Att kliva över tröskeln är som att göra en tidsresa tillbaka till 30-talets Wien. Familjen kunde ta med sig nästan hela det gamla möblemanget från våningen i Wien, så biedermeiermöbler blandas med österrikisk allmoge.

– Det är lite som ett sanktuarium. Anna Freud ville att allt skulle bevaras precis som det var under faderns livstid, berättar Ivan Ward som är utbildningsansvarig på museet och författare till flera böcker om psykoanalys.

Intrycket av en tidsresa förstärks när man ser de svartvita filmklippen, kommenterade av Anna Freud, som visas i ett av rummen på övervåningen. Där kan man följa familjens liv. Myten Freud blir lite mänskligare när man ser honom omgiven av familjen i den vackra trädgården som han bara hann njuta av en sommar.

Anna Freud var alltså den som bodde längst i huset och ett av rummen är ägnat henne. Hon var den enda av Freuds barn som gick i faderns spår och blev själv en pionjär genom sin psykoanalytiska behandling av barn. I Anna Freuds rum står en stor vävstol som vittnar om hennes stora handarbetsintresse. Anna Freud brukade sitta och sticka medan hon tog emot sina analysander. På andra sidan gatan, 21 Maresfield Gardens, ligger Anna Freud-centret där man arbetar vidare i hennes anda med forskning och barnpsykoterapiutbildning.

En inbiten samlare

Den främsta sevärdheten i museet är förstås den berömda soffan (som Freud själv kallade divan) i Freuds stora arbetsrum på bottenvåningen. Soffan var en gåva av en tacksam patient. På soffan som täcks av en brokig röd iransk matta tillbringade kända analysander som Lille Hans, Dora, Varg- och Råttmannen många timmar medan Freud satt bredvid i sin fåtölj och lyssnade på deras fria associationer. I museibutiken finns förstås soffan att köpa i form av kylskåpsmagnet för den hugade.

– Besökare brukar också bli imponerade över vilken stor mängd antika föremål och böcker det finns i rummet. Man kan få intrycket av att Freud var allvetande, vilket ju kan vara en lite skrämmande tanke, säger Ward.

Boksamlingen är onekligen imponerande, trots att Freud inte kunde ta med sig hela sitt bibliotek från Wien. Bland mängder av vetenskapliga böcker om ämnen som medicin, religion och arkitektur trängs här Goethes samlade verk med volymer av Shakespeare, Gogol och Balzac. Freud var en stor läsare hela sitt liv. Ett berömt citat av honom handlar ju om att det var poeterna och filosoferna som upptäckte det omedvetna medan han formulerade en vetenskaplig metod för att utforska detta.

Förutom av böcker upptas varje ledig yta i arbetsrummet av Freuds samling antika statyetter och föremål från Grekland, Egypten och Mellanöstern. Freud var fascinerad av klassisk arkeologi och hans antikvitetssamling uppgår till nästan 2 000 objekt.  Själv lär Freud ha sagt att samlarivern bara kunde mäta sig med hans cigarrberoende. Anthony Storr menar i boken Freud – A very short introduction (som man kan köpa i museets bokhandel om man vill få en lättfattlig presentation) att Freud hade en tvångsmässig personlighet och att det inbitna samlandet var ett uttryck för detta. Hans arbetsrum måste i alla fall ha känts lite som ett privat museum redan för besökarna under Freuds livstid.

Pervers typ eller allsmäktig fadersfigur?

Ivan Ward guidar många gymnasieklasser i museet och berättar att det ofta är en utmaning att introducera Freuds tankar för ungdomar. De tycker oftast att psykoanalysens idéer om oidipuskomplex, penisavund och dylikt låter rätt ”mysko”.

– Tonåringar vill vara normala och absolut inte skilja sig från mängden. Deras bild av Freud är ofta att han var lite ”pervers” eller sexfixerad. Det är förstås ett exempel på överföring, att man lägger känslor eller tankar som man inte vill kännas vid på någon annan. Det blir också ofta en utmärkt inledning till psykoanalysens begreppsvärld då jag ber dem utveckla de här tankarna och beskriva på vilket sätt han var konstig.

En annan kategori av besökare, som på sätt och vis utgör motsatsen till de här tonåringarna, är de som har en idealiserad bild av Freud.

– För vissa av dem är Freud något av en gud. De kan komma resande ända från Brasilien, Argentina eller Japan på ett slags pilgrimsresa. Man kanske kan jämföra dem med troende som vill röra vid psykoanalysens reliker eller gå på samma mark där Freud en gång gick för att komma i närmare kontakt med sin lärofader, säger Ward lite raljerande.

Provocerande konstutställningar

På Freudmuseet vill man förutom att bevara hemmet för eftervärlden även betona Freuds aktualitet idag. Trots att psykoanalysen helt hamnat i skuggan av kognitiv beteendeterapi och andra ”quick fix”-metoder är det ju svårt att överskatta Freuds betydelse för vår moderna syn på människan.

Dagen efter mitt besök på museet ordnades en konferens kring temat ”The false body” med anledning av att det var trettio år sedan Susie Orbachs klassiska antibantningsbok Fat is a feminist issue utkom. På agendan stod då bland annat relationen mellan plastikkirurgi och psykoanalys. I oktober är det dags för en konferens om psykoanalys och klass; då ställs frågan om psykoanalys bara är något för medelklassen.

Konstutställningar hålls regelbundet i ett av rummen på övervåningen. Under sommaren visades den israeliska psykoanalytikern och konstnären Bracha Ettingers verk. Hennes föräldrar flydde från nazisternas Polen och Ettinger utforskar i sin bildkonst hur traumat förs vidare till nästa generation. Nu i höst kan man se en utställning av den unge brittiske konstnären Matt Collishaw. Stora namn som Sophie Calle, Tracey Emin, Antony Gormley och Louise Bourgeois har ställt ut i museet.

– Några har dristat sig till att utmana psykoanalysens idéer vilket har varit provocerande för vissa besökare, berättar Ward och berättar om upprörda kommentarer i gästboken.

Det är en lite knepig balansgång för museet att tillgodose intresset hos dem som vill bevara Freuds hem så som det alltid har varit, rent från alla ”störande” element, och samtidigt nå ut till en vidare krets av besökare, betonar Marion Stone som är utvecklingsansvarig.

– En stor del av besökarna är psykologistuderande eller människor som arbetar inom psykiatri eller terapi. Vissa vill att vi bara ska ha utställningar med anknytning till Freud och hans liv, men eftersom museet till största delen är självfinansierat måste vi försöka nå en bredare publik. Då har konstutställningar känts som ett ypperligt alternativ. Vi har även funderat på att få in film eller teater på programmet. Freuds tankar har ju haft en enorm påverkan på alla dessa konstformer.

Petra Ljung

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.