Filosofen och medborgaraktivisten Thomas Wallgren har varit som medborgarvittne i Honduras, där läget är oroligt sedan militärkuppen den 28 juni, då president Manuel Zelaya arresterades av soldater och sändes i exil. Zelaya har väckt kritik för att han vänt sig mot vänster och allierat sig med Venezuelas president Hugo Chávez. Han avsattes efter att han försökt driva igenom en folkomröstning om en grundlagsförändring som skulle möjliggöra omval av presidenten. Kuppen har fördömts internationellt. Vi publicerar här några utdrag ur Wallgrens anteckningar från resan. NH

Medborgarvittne i Honduras

Tegucigalpa 29.7.

Han, Roger Abraham Soriano, 38 år, “maestro, occupacion medio,” träffas av tre kulor i huvudet. Han dör inte genast, han dör följande dag. Hans brott? Han deltog i en fredlig blockad av norra utfarten från Tegucigalpa torsdagen den 29 juli 2009. På lördagen bär familjen hans kropp till lärarfackets hus där vi har presskonferens. Familjen vill att han, Roger Abraham, inte skall dö ensam, förgäves. De vill att också vi, extranjeros, ser honom.

Hon, Soraya Dubón Torres, kommer fram till oss. “Min bror åkte till gränsen på fredagen med elva vänner. Han återvände på måndag med fem andra som blev gripna i bergen när de försökta ta sej över gränsen till fots. De sex andra kom undan. Vi har inte hört något av dem. Vi kommer kanske aldrig att hitta dem. Hjälp oss att hitta dem. – Min son studerar till lärare. Han åkte också till gränsen, med tre vänner. Han är i Los Manos (byn vid gränsen). Han vågar inte komma tillbaka. Åk dit och hjälp honom att komma hem.”

///

Han, Ramon Romera, kollega med filosofins historia i Latinamerika på 1800-talet som specialitet. “Det är jag som försvann. Jag var säker på att jag skulle dö. Under några dagar väntade jag bara på döden. Så flyttade de mej till ett annat underjordiskt fängelse. I fem–sex dagar gav de mej mat. Till slut släppte de mej, på en gata. Det var internationell solidaritet som räddade mej. Folk utomlands kände mej och jobbade för mej. Jag är en av två eller tre försvunna i Honduras som överlevde.”

Hon, Nora Cortiñas. “Jag var hemmafru. Jag tyckte om att sy. Min man var högre tjänsteman. Vår son förvann. Det var i april 1977. Jag började delta i tysta protester på Plaza de Mayo i min hemstad, Buenos Aires. Min man lagade mat åt mej. Varje torsdag i trettiotvå års tid har jag stått med andra mödrar, klädda i vitt, på Plaza de Mayo. Nu är jag här, i Tegucigalpa, som medborgarvittne.”

///

Vi vet inte hur illa det redan är. Än mindre vet vi hur det kommer att bli. Tänk om det går riktigt illa, tänk om diktaturen vinner och det blir som på 1970- och 1980 talet i Guatemala eller Argentina. Då kommer tusentals eller tiotusentals att dö.

Vår grupp har bevakats. Säkerhetstjänsten ville att vi skulle veta att de bevakar oss. Därför ropade de “españoles …” åt oss när bilen rivstartade och missade mitt högra knä med millimetrar. Till och med in på sjukhuset, där jag träffar presidentkandidaten Oscar H. Reyes och nio andra som blivit illa misshandlade på demonstrationen med dödsskjutningen, följs jag av beväpnade män i civila kläder. De låter sina vapen synas då och då. Bara så jag skall förstå.

Våra möten har alltså iakttagits. Mina kolleger med sorgligare erfarenheter än vad jag, den naiva nordbon, kan begripa, utgår från att våra telefoner avlyssnas och att den amerikanska underrättelsetjänsten ger kuppmakarna tillgång till vår e-posttrafik.” – Vem vet.

Det är en kväljande tanke att varje träff med oss kan vara en dödskyss. För Daysi och Mirta, för Kelvin Ariel, för Christian Bustillo, och för alla de andra.

Thomas Wallgren

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.