Josefine, Mari, Linnéa; suck. Men Anokhi, Wilhelmina … allt hittar de på, de där översättarna. Döper man sin barnbokshjältinna till ”Vesta-Linnéa” har man kanske inte tänkt att hon ska översättas till något dussinnamn. I regel brukar översättare vara noga med sådant; de söker sig fram till lösningar som har rätt atmosfär, samma som förlagan, då inte en direkt översättning är möjlig, men ibland tar något annat över, kanske lusten att föreviga den egna familjens namn eller bara brådskan och slarvet.

Förhoppningsvis har det aldrig att göra med att man inte satsar ordentligt på barnlitteratur, att mängden text känns som futtig att skicka till ett proffs och att man därför på förlaget tar till gör det själv-metoden. Det är ju just när det finns bara lite text som man måste vara riktigt exakt. Lyrik skulle väl knappast en förlagsredaktör ge sig på med en händige herrn-attityd, åtminstone inte med motiveringen att ”det ju var så få tecken det var fråga om …”

En riktigt god översättare har, förutom känsla för innehåll, absolut gehör. Ytterligare är känslan för rytm och form avgörande för helheten. Är månne de bästa översättarna alltid musikaliska?

Som dramatiker är jag van vid att text kan falla bort i produktionsskedet, den som skriver för teaterscenen vet att texten bara är en del av konstverket, material för att uppnå ett gott resultat, inte slutprodukten i sig. Som regissör kapar jag ofta i andras texter. Men man får inte lägga till, inte utan att fråga, åtminstone, och inte göra orimliga ändringar. Jag kan inte själv tyska, men blev efter den första översatta Vesta-Linnéan uppmärksammad på att min huvudperson, som tyska Josefine, inte alls lever i den nyfamilj jag placerat henne i. När den andra boken skulle översättas frågade jag lite försiktigt om orsakerna till detta, jag sa att jag inte ens var främmande för att göra en sådan ändring i det tyska manuset, om det på något sätt var omöjligt att tänka sig mindre konservativa familjeförhållanden, men att jag gärna ville bli tillfrågad. (Jag är rätt pragmatisk. Jag vill att mina böcker når sina läsare, jag är mer professionell än idealist och avslöjade kanske på kuppen mina unkna fördomar om den tyska marknaden.) ”Herregud!” sa förlagsrepresentanten. Det visade sig att det var slarv och slentrian som låg bakom lösningen att göra Josefines styvfar till en biologisk dito. Men gjort är gjort och denna lösning hänger nu med i alla de hittills översatta verken. I Tyskland lever Vesta-Linnéa i en kärnfamilj. Undrar om hon är förvånad över det.

I Estland har man i stället handlat nästan tvärtom, där får Vesta- Linnéa heta ”Vesta-Linne” trots att något sådant namn inte alls existerar, en lite anarkistisk modell jag gillar. I andra länder har man ofta gjort sig besväret att helt enkelt tillfråga mig och presentera alternativ. Polska ”Wilhelmina” har jag glatt godkänt, liksom ”Anokhi” som tösen heter i Indien. Det betyder ungefär ”enastående”. Vad kunde jag rimligtvis ha emot det?