Den finska poesins nya guldålder

av Claes Andersson

De yngre finska poeterna tar avstånd från formella begränsingar och för ut lyriken ur de litterära finrummen. Claes Andersson bjuder på en översikt av den finska lyrikens uppsving på 2000-talet.

Den finska lyriken präglas av ett generöst utbud av nya och ofta unga diktare. Man har jämfört diktens renässans med 1950-talets poetiska guldålder då de stora finska modernisterna äntrade parnassen, med Eeva-Liisa Manner, Paavo Haavikko och Tuomas Anhava i spetsen. Under 2000-talet har diktböcker publicerats som aldrig förr, och talrika små och alternativa förlag tävlar framgångsrikt med de stora drakarna WSOY, Tammi och Otava. Nya poesigrupper bildas runt om i landet och nya poesitidskrifter, som den vitala Tuli&Savu (Eld&Rök) eller årsboken MotMot, håller igång den glada debatten om diktens funktion och betydelse, dess former och traditioner och alla de nya sätten att nå fram till mottagarna, från traditionella uppläsningar till rap, poetry slam, poesikaruseller, sånger, rock- och popmusik etc.

Det tycks inte finnas någon enstaka skola eller estetisk hegemoni som dominerar den nya dikten. Det mesta kan dock inrangeras i en postmodernistisk tradition, där de äldre modernistiska förebilderna kan anas hos många av de nya. Men den formbundna och rimmade lyriken, ofta mytologiskt eller Kalevalainspirerad, har gjort comeback, liksom också narrativ prosadikt, den ekologiska natur- och miljödikten liksom också den av Pentti Saarikoski introducerade dialektiska collagedikten och den samhällstillvända, politiska dikten. En del poeter söker också nya uttrycksformer via den digitala tekniken eller i samarbete med bildkonst och ljudkonst/musik.

Gemensamt för många av de yngre poeterna är, att de inte accepterar formella eller estetiska begränsningar för sitt skrivande. Någon ”språkmaterialistisk” debatt har ännu inte nått Finland också om några av de unga väl kunde kallas språkmaterialister i sitt sätt att undvika metaforer och narrativa element.

En tydlig trend är, att den dialogiska och ”talade” lyriken, lämpad för uppläsning och annat framförande, har ett starkt fotfäste bland de unga. Humor, ironi och sarkasmer finner man i en befriande utsträckning. Poesin har definitivt kravlat sig ut ur finrummen.

Mångfald och bredd

För att konkretisera har jag valt ut några yngre poeter som dels hör till de intressantaste, dels kan illustrera den nya poesins mångfald och bredd.

Timo Hännikäinen (f. 1979) skriver en avklarnad och ironisk dikt med tydliga influenser från bl.a. Paavo Haavikko. Här ett smakprov ur hans samling Kipailevan lajin muistomerkki (Minnesmärke över en konkurrerande art, 2005. Alla diktöversättningar är mina):

”Rör sig upprätt, förökar sig liggande. Bygger stora lådor att ha avföring och sova i. Bor numera huvudsakligen på stora asfaltplattor som har små hål för trädgårdar och icke odlingsbara marker. Flygoduglig, men de övre extremiteterna lämpar sig för strid och bön. Använder tungan också till annat än att portionera maten: talar i klara meningar om ’mig’ som vore det någon man känner rätt bra.”

Sanna Karlström (f.1975) hör till de nya stjärnskotten med sina två samlingar, av vilka den senaste Harry Harlown rakkaus-elämä (Harry Harlows kärleksliv, 2009) belönades med radions lyrikpris, Den dansande björnen. Hon beskriver mästerligt de mänskliga gränszonernas processer, den för- och undermedvetna världen, gränslandet där förändringarna och sprickorna blir tydliga. Harlow var en känd djurpsykolog som utförde experiment med levande apor – genom att isolera dem fick han belägg för hur livsviktig moderns och hela flockens inverkan är för en normal social utveckling. Hennes dikt blir också en manifestation mot vårt sätt att utnyttja och manipulera djur och mänskor i vår förmenta homosapienska överhöghet. I sina exakta men ändå undflyende formuleringar kan hon påminna om Eeva-Liisa Manner, i sin pendling mellan dröm och verklighet, realitet och illusion, längtan och resignation:

”I min dröm sjunger jag som en apunge. / Högt och djupt, det är alldeles vackert. / Jag sjunger för att jag smulas sönder och det slutar inte. / För att något annat ljud inte längre kommer ur mig, / för att jag inget annat har, / för att någon vred nacken av min mor / och jag inte längre ser ansiktet, skallen av trä som jag tuggade på är borta, / hennes blick ligger slängd på golvet som en rem eller orm, / och jag är enbart skräck och fallande och i buren / som hon lämnat och där jag blivit kvar, / jag sjunger att detta kommer att upprepas med dig, / att jag gör mig själv illa, med armarna slingrade om sig själv / en i sorg vaggande apunge, / som gång på gång tillfrågas om hon har känslor, / eller är den lika hjärtlös som du.”

Ville Hytönen (f. 1982) har gett ut två diktsamlingar, kuolema euroopassa (döden i europa, 2006) och Idän musta joutsen (Österns svarta svan, 2009). Hans tematik är vittomfattande med referenser till europeisk historia, krigen och folkmorden, evolutionen och (mar)drömmen om vår framtid. Han skriver krasst, osentimentalt och illusionslöst med spår av den tidiga Pentti Saarikoski och 60-talets beatpoesi och roadmovie. Debutbokens kanske starkaste dikt, ”10 000 000 000 kilo hud, hår och tänder”, blir till en modern version av Paul Celans ”Dödsfuga:”

”Spikar slås in mellan världens ryggkotor, / kroppsöppningar fylls igen, / och staden som växer på jorden spräcks med en het nål / ty den är en sjukdom, ett svepskäl att börja om allt / från början, små barn / gråter bakom en förbi passerande taunus plåtdörrar, / dörrarna smälter / och barnen släpper taget om sina kroppsdelar, armar och ben / samlas i en het massa, vi återvänder till stadens porer / återstår bara avloppet dit hud och hår rinner / som ångande lava, smultet människokött / in i jordens inre, blir kvar till eviga tider —–”

Arkaiskt i Mellangenerationen

Saila Susiluoto (f. 1971) hör till mina favoriter bland diktarna i den såkallade mellangenerationen. Hon skriver arkaiskt, hämtar sina motiv och bilder från mytens, drömmens och Kalevalas värld som hon införlivar med en högst egen drömsk och surrealistisk verklighet. I hennes genombrottsbok Huoneiden kirja (Rummens bok, 2003) är världen (och diktsviten) formad som ett hus med många rum, där varje rum är sin egen historia och verklighet, och där rummen tillsammans blir en bild och vision av världen. I sin senaste bok Auringonkierto (Solvändan, 2008) fortsätter hon utvecklandet av sitt språkliga universum. Samlingen beskriver en sorts Genesis, en historia om män-

skans och världen tillblivelse, en urmetamorfos och ett mikrokosmos, dels litet och osynligt som livets och själens innersta rörelser och beståndsdelar är, dels ett makrokosmos där himlarna, vattnen, luften och stjärnorna får ett besjälat liv. Hennes grepp genererar ett rikt och levande poetiskt språk, som i samlingens titeldikt ”auringonkierto”:

Flickan säger: jag hade en älskare, till träd fortrollad, jag bröt det i tu, byggde en båt, gröpte ur en sittbrunn, nu har jag två plantor i magen, fåglar på grenarna, en svart och en vit. Jag drömde att man sade på himmelsängen: tag båten, res till landet du inte finner på kartan, bortom nio hav, eller minst sju, vattnet är silverglittrande, där vägs hjärtat, det får inte vara för mycket salt, för mycket gråt, för mycket spunnet socker, luftens porösa socker. Drömmen sade: vi förlåter allt, med tiden också själva tiden. Den sade: den starka viljan räds inte att gå mot de grå stenarna, bergen skyndar till dig, kärleken blir hemmets golvmatta, den flyger över alla stenar.

Också Jouni Inkala (f. 1966) hör till den mellangeneration av poeter som nu börjat dominera den nya postmoderna finska dikten. Sarveisaikoja (Horntider, 2008) är hans sjunde samling sedan debuten med Tässä sen reuna (Här dess kant) år 1992. Både hans tematik och formspråk gör honom till en representant för den poetiska frihet eller obundenhet som gör den nya poesin intressant och oförutsägbar. Hans dikter är historiserande, anekdotiska, berättande och – bäst av allt – de har en underfundig stillsam humor, någonting man inte är bortskämd med hos många unga poeter. Inkala är inte heller rädd för att visa sin förtrogenhet med klassisk kultur, verskonst, bildkonst och musik. Ett exempel på hans poetiska metod är dikten ”Sukutiedosto” (Släktregistret):

Längs min haka löper mina förfäders plogfåra

och i min ögongrop hugger min farmor ved.

Jag finns, men bara därför, att inte

farfars föräldrar gav upp ens då

när frosten tog säden i hela mellersta Österbotten

som passionen tog det Rom som somnat i lågorna.

De röda blodkropparna i mina ådror står i djup

skuld till seklerna, som bar oss liksom

stödfoten det ljudlösa familjefotografiet

i sin ram. Jag lyfter tyngder med mina biceps

för att inte ett enda bröd blev kvarlämnat

i farmors ugn då i rättan tid.

För att inte ett enda barn på spartanskt maner

lämnades att dö i bergen. Med nöjda steg går jag

mot servicestationen för att farfars farfar

en gång lyckades rädda husets enda ko

undan juverinflammationen. Allt hos mig är verklig

skuld och mitt hjärta har ingenting att betala med

ty slagens ekon förmår inte komma tillbaka.

En poet av helt annat slag är den 1971 födda Kristiina Wallin som efter några hörspel debuterar med diktsamlingen Kengitetyn eläimen jäljet (Spår av det skodda djuret, 2005). Hon skriver en häftig, sensuell, grym och närmast surrealistisk poesi som rör sig mellan mardröm och vaka, mellan vardagstristess och äckelerotiska fantasier. Avdelningarna heter Drömmen om kikaren och hästen, Prinsessboken, Om jordens dragningskraft och Av med huvudet. En uppfattning om hennes språkliga metod får man redan i den inledande prosadikten:

Middagen serveras i salen. Jag försöker tala till

människorna med vilka jag inget gemensamt språk

har. Felet är inte deras. Felet är mitt för att

jag inte förstår, ty jag har inget minne, ingen

glömska. Jag känner igen en del bokstäver men när

jag försöker gripa efter dem flyr de som sländor.

Djävulshästar! Galloperar kristallkronan i kras,

galloperar benen i kras. Det är översvämning

bakom tänderna när jag pressar glassplittret

genom de sammanpressade läpparna. Glassplitter

med båda händerna och kinderna fulla med ord, som

jag inte känner.

”Jag syr fast munnen sicksack, / skär av behåringen: skäran vass, / fettfri joughurt, deodorant / och bussbiljetten, / Linje 27 / till havsstranden. / Trevlig resa!” börjar titeldikten där författaren fantiserar om olika sätt att förvandla och beskära sin kropp.” I bussen skär jag av mig öronen,/ knäpper kjolen och snör fast skorna” säger hon och konstaterar att hon sedan lämnar spår av ”det skodda djuret” på kullerstenarna. Här, som i många andra av dikterna, handlar det om kampen mellan att inordna sig i i det förväntade och konventionella eller att våga bejaka det spontana, anarkistiska och primitiva.

Risto Oikarinen (f. 1978) är en ung poet som för prosadiktsamlingen Puupuhaltaja (Träblåsaren) fick Kalevi Jänttis litteraturpris. Han skriver associativa och apokalyptiskt alltomfattande texter, där naturen, evolutionen och mänskan som en del av livets kretslopp kopplas ihop med vardagens upplevelser och iakttagelser. Han påminner om Saila Susiluoto i sin vitalism och Spinozainspirerade allnärvaro. Han är definitivt ordbegåvad och rätt hejdlös i sin uppfinningsrikedom. Så här skildrar han kärleksleken: ”Vi reser masten och brer ut lakanet, spänner repen, slår upp tältet, festtältet, bygger läktaren och klär av oss kläderna, sätter igång trumslagaren, anställer en trollkarl och mjölkar tigern, fyller clownens pistol med mjölk. Morgon, på morgonen städar vi, vädrar lakanet och tar ner trapetsen, byter ut luften och direktören, rullar ihop ormen, låser buren och mördar trollkarlen. Tvättar händerna, klär på kläderna, kammar håret och bygger”.

Poetisk guldålder

Jag hoppas att de här nämnda och citerade poeterna ger en bild av den poetiska guldålder som just nu kännetecknar den finska poesin. Nyligen var jag inbjuden till Tammerfors, där en ny poesibutik slagit upp sina dörrar, med ett rikligt urval också av svenskspråkig dikt. På kvällen ordnades en stor diktkaraoke med väl över hundra deltagare, den yngsta en elvaårig pojke, som uttrycksfullt ropade ut sina egna surrealistiska texter och talade om att Verlaine var hans idol, för tillfället. I staden ordnar tre restauranger regelbundet dylika diktkaraokekvällar (där vem som helst får läsa egna eller andras dikter) och som sades vara mycket välbesökta.

Många unga verkar ha tröttnat på att passivt konsumera färdig skåpmat på nätet, på DVD och film. Många har märkt att det faktiskt är mycket roligare att själv skapa, skriva ensam eller i grupp, framföra, montera, kombinera och fantisera. Det finns hopp för dikten i Finland, och i världen.

Claes Andersson

Lämna en kommentar