En av de största insikterna jag fick på Hanken var att bildandet av nätverk är viktigare än att behärska partiella derivator och optionsprissättningsmodeller. Man kan ha en hur stor propeller på hatten som helst, men det är inte till så stor materiell nytta om man inte är en nod i ett framgångsrikt nätverk. Samtidigt fattade jag att jag på min höjd skulle kunna bli en impotent kuk i hankeiternas nätverk, så jag slängde seglarskorna i roskisen och föll genom maskorna utan att göra större oväsen av mig.I Fredrik Långs roman Dick, Docenten och Jane är huvudpersonen Richard ”Dick” Soderstrom en lite liknande, dysfunktionell nod i nätverket på ”den tongivande dagstidningen”. Hans största meriter är att man kan lita på hans omdöme och att han håller sina deadlines. Men i egenskap av litteraturkritiker av den gamla skolan är han föga förtjust i alla ”postmodärna” påfund och omstruktureringar, såsom tabloidiseringar, kafferumsdemokrati och kreativitetstänkande som ledningen kör med och som förvandlar kultursidorna till nöjessidor med en förkärlek för stora, klatschiga bilder och olika slags mer eller mindre pubertala listor.

För Dick är allt detta ingenting annat än kafferumskritik, prisnomineringstjafs och intellektuellnomineringstjafs. Själv är han ute efter sanningen, den stora amerikanska recensionen. Och han vill värna om sitt oberoende som kritiker. En så pass besvärlig psykisk konstitution och social position bäddar så klart för problem i äktenskapet och yrkeslivet, vilka i sin tur lätt framkallar osedvanliga krämpor såsom elöverkänslighet.

Motsatsen till Dick är Docenten, som uppträder som en sorts grå eminens och spindel i nätet: ”Docenten var den litterära påven. Docenten var tidningens ansikte och moral. Han kunde göra eller förstöra någons karriär över en kopp blaskigt morgonkaffe.” Helt enkelt någon man hyllar med ”Festschrifter” och samtidigt eller just därför är ”en ansenlig propp i systemet”.

Dick uppvisar däremot tydliga drag av autism eller Aspergers syndrom eller nån annan trenddiagnos, i synnerhet då han börjar tillverka hattar i aluminiumfolie för att skydda sig mot den elektromagnetiska strålningen, i vilken han upptäcker hemliga budskap från högre makter. Så det är lätt att instämma i hustrun Janes åsikt om att han borde söka hjälp.

Men när Jane får höra att Dick haft ett förhållande med hennes alkoholiserade syster, som skriver dåliga böcker och pruttar ogenerat i sällskap, hugger hon kniven i honom i stället. Och när systern senare dör i en lägenhetsbrand är fan lös hos familjen Soderstrom. Och när Jane hittas mördad förvandlas storyn allt mer till en parodi på thrillergenren. Dick börjar anta drag som får mig att tänka på filmen Taxidriver, förutsatt att man kan förställa sig Robert de Niro med en hatt i aluminiumfolie på huvudet i stället för i irokesfrisyr.

Dick, Docenten och Jane är trots bokens titel inget renodlat triangeldrama, men nån sorts postpythagoreisk triangel bildar titelpersonerna ändå. Jag blir dock inte riktigt klok på hur triangelns sidor hänger ihop och binds samman. Visst får sig den samtida mediediskussionen och kulturdebatten en och annan väl riktad landstigningskänga, men som helhet verkar romanen lite spretig. Ibland tycker jag det håller på att kantra över mot ett litterärt skämt, men å andra sidan håller Lång texten flytande med sin stilistiska förmåga, och huvudpersonen har drag som man känner igen från Långs tidigare uppgörelser med manligheten och dess tillkortakommanden. Eller som Janes syster uttrycker det kort och koncist i sin usla roman: ”No man is a … volcano.”

På bakre fliken läser jag att ”Långs eld är i klass med Strindbergs” vad gäller äktenskaps- och samlevnadsskildringar. Själv tycker jag att Långs berättarposition är mycket mer svårfångad än Strindbergs. Strindberg riktar sin bitska ironi utåt, medan författarens alteregon på sin höjd blir ofrivilligt komiska språkrör för författarens vilda teser. Långs ironi förefaller däremot också att rikta sig inåt, vilket skapar en mer osäker läsning. Där Strindberg klär av allt och avslöjar hela sin skröplighet så behåller Lång åtminstone kalsongerna på sig. Långs antihjälte Dick längtar tillbaka till en tid då sanningen spelade en roll, då tidningarnas ledare ledde nånstans och då en recension var en recension och inte en bokanmälan. Han skulle ha kunnat skildras som en den kulturella moralens hänsynslösa Taxidriver, men i stället gör Lång honom till en liten komisk figur. Det är nog inte många här på jorden som kan identifiera sig med en typ som virar aluminiumfolie runt huvudet.

---

Fredrik Lång: Dick, Docenten och Jane. Schildts 2009.