– Marknaden klarar inte av att göra kvalitetslitteratur, varken för vuxna eller barn. Sedan kan de fjanta omkring där inne hur mycket som helst, säger Gunna Grähs på tal om statsstöd till litteraturen och pekar tvärsöver gatan mot var Göteborgs bokmässa är i full gång.

Gunna Grähs har illustrerat ett femtiotal bilderböcker under de senaste 30 åren.

– Respekten för illustratörernas roll var svag när jag började, sedan har det blivit lite bättre. De ekonomiska  villkoren har snarare försämrats.

På mässan i Göteborg står Gunna som montervakt på utställningen Att formge ett barn, ett försök att starta en diskussion om bilderboksillustrationer.

– Till skillnad från författare är tecknare inte vana att prata om sin skapande verksamhet. Men det handlar också om att förlagen måste rycka upp sig och förstå vad de håller på med.

– Det retar ihjäl mig hur de lever högt på upphovsmännens pengar.

De flesta av Gunnas bilderböcker innehåller text av någon annan, men de senaste åren har det kommit ut tre böcker där hon står för både text och bild. De går under namnet Hej hej-serien, och den fjärde boken kommer våren 2010.

”Hej hej” står för möten, och då uttryckligen spontana möten på offentliga platser.

– Jag tyckte medelklassens värderingar hade sipprat ner i barnböckerna. Alla böcker handlade om ensamma ungar som sitter på golvet hemma och har problem som måste lösas.

Böckerna har olika huvudpersoner men alla utspelar sig i samma svenska förort.

– Jag har tänkt noga på vad det är för besättning ute i förorten nu, vem som bemannar skutan.

I Tutu och Tant Kotla blir det sura tidningsbudet inbjudet på kaffe hos tanten som spionerar genom brevinkastet, och det blir en mysig stund med berättelser från barndomslandskap i Afrika och Baltikum. I Syrma och Tocke Broms blir det kalabalik i Syrmas tobaksaffär, då Tocke Broms är missnöjd med lottokupongerna.

Men när Gunna träffar någon från Finland det blir det alltid tal om Dino och Lilla Kurren. Dino är en liten kille som går omkring och letar efter någon att leka med då han stöter på en man som fallit omkull och inte kan stiga upp. En kasse tomma ölburkar antyder att han inte är sjuk, utan full. Men det värsta är att hans katt är ensam hemma och inte har fått mat. Allt löser sig då Dino ställer upp och går hem till mannen och matar katten och leker med den en stund.

Mannen heter Heikki.

Kurren är viktigast

En journalist från Yle ringde upp Gunna och frågade: ”Har ni inga svenska fyllon?”

– Jag ser honom inte ens som finne. Han är tredje, eller kanske andra, generationens sverigefinländare.

– Och dessutom är det Sveriges fel om han nu är ett fyllo!

Förklaringen till det konstaterandet växer till en berättelse om Gunnas uppväxt i Hallstahammar, en liten ort i det svenska metalldistriktet. Många av hennes vänner var barn till inflyttade finländare, och där finns grunden till tankarna om alienation och alkoholmissbruk.

– Heikki är nog på väg att bli min favoritgestalt. Han är på väg i tryck igen nu, jag har planterat in honom som bifigur i den nya boken.

Gunna poängterar att barn inte ser Heikki som finne, och antagligen inte ens som fyllo. Han kan inte gå hem för han har tappat sina kassar, hade ett barn kommenterat. Frågan är hur mycket de egentligen lägger märke till honom, det är ju Dino och katten som är viktiga.

Och jag vet att hon har rätt. Min son – som för övrigt gett boken betyget ”bättre än Bamse” – kallar den för ”boken där katten jagar flugor”, han har fastnat för den bild där Lilla Kurren hänger i gardinen och slår efter en fluga.

Men ändå är det något som skaver, och jag kan inte låta bli att sympatisera också med den där namnlösa yle-journalisten. Jag tror det är för att jag återupplever den leda jag kände efter det hundraelfte ”godmodiga” skämtet om finländare och alkohol som jag förväntas skratta åt  under de år jag bodde i Sverige. Och tanken på att de där skämtarna nu läser Gunnas bok högt för sina barn och nöjda nickar igenkännande.

Och ändå gillar jag Heikki, samtidigt.

Favorit-tecknaren

Gunna och jag dricker kaffe på Mahogny i Göteborg, tvärs över gatan från bokmässan. Vi njuter av septembervärmen på terassen och hon tänder cigarett efter cigarett. En skrattande kvinna kommer fram och kramar om henne:

– Min favoritillustratör!

Kvinnan är Katarina Mazetti, hon har en egen journalist i släptåg och de drar vidare för att göra sin intervju någon annanstans. Vårt samtal glider in på den bok de två gjorde tillsammans 1988, Här kommer tjocka släkten.

Boken handlar om en prydlig högborgerlig familj som till sin fasa får besök av sina bullriga vulgära släktingar. Om och om igen, just då de ska sätta igång och fira jul eller studentkalas med fina porslinet och vattenkammat hår.

Bibliotekets exemplar bodde ganska länge hemma hos oss, och barnen minns med förtjusning raggarkusinens stilett och det upprepade HÄR KOMMER TJOCKA SLÄKTEN, textat med versaler för att högläsaren säkert ska hålla rätt ton.

Gunna berättar att boken bemöttes med en del upprörda recensioner.

– Jag tror det var när försiktiga flickor skulle recensera den. Och de kände igen sig i boken, och blev sura på den. Samtidigt ser man att de inte riktigt förstått det här själv.


Gunna Grähs intervjuas av Janina Orlov på Helsingfors bokmässa. Eino Leino-scenen torsdag 22.10, kl. 12.00.

Solveig Arle

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.