I Helsingfors stadsmuseums fotografisamlingar finns knappast något som i igenkännbarhet eller popularitet skulle kunna tävla med Signe Branders Helsingforsbilder. Dessa vitt älskade tidsskildringar – fångade mellan åren 1907–1913, då även byråkraterna var tvungna att vakna till ljudet av det storslagna bygget som skulle göra Helsingfors till en modern stenstad – har trots sin status, inte fått visa sig på ett museum sedan 1973. Visserligen publicerades en välgjord bok med en diger samling fotografier år 2004, men för att detaljerna, den rikedom som skapar den speciella stämningen i bilderna, skulle framträda, krävs ett större format – något som den moderna digitala förstoringstekniken kan erbjuda. Först nu kan vi helhjärtat ta del av Branders vyer, av både gamla favoriter och mera sällanskådade verk. Genomgående visar fotografierna sin skapares förvånansvärt stora konstnärliga skärpa, och i Stadsmuseets tappning bjuds vi på ett flertal nya vinklingar till de gamla klassikerna.
Branders till synes enkelt dokumentariskt presenterade blick är en produkt av dels ett stort fotograferingstekniskt kunnande, dels av att det i tiderna varit en händelse att någon velat fotografera en alldeles vanlig gata och dels av lyckliga sammanträffanden. Branders bilder är aldrig självklara eller ointressanta; de är verkligt levande, smyckade med överflöd och fattigdom, med vardagens glädje och kalla sorg. Fotografierna visar oss hur en dialog mellan människan och staden uppstår: parterna bildar en både symbiotisk och parasitisk relation; bägge representerar något organiskt, bundet till ett tidsflöde. Dessa fotografier är mycket mera än dokumentation av våra prestationer: de är respektfulla porträtt av stunder, uppbyggda av byggnader och människor, personliga och levande. Branders träffsäkra kompositioner förevigar människorna som arketyper av sig själva; människorna representerar fotograferingstidpunkten och -platsen. Tidpunkten och platsen representerar människorna. Även om stadsbilden och invånarna kommer att förändras, på gott och ont, finns Helsingfors kvar. Exteriörporträtten har förevigat en av de allra största omvälvningarna i stadens historia. Brander presenterar den som en del av den mänskliga morfologin, vari de fysiska skeendena är endast en av dess former.
Vid sidan om de närmast ikoniska bilderna från åren 1907–1910, erbjuder de senare fotografierna en ny syn på Brander. Här har kameran flyttats från det moderna spektaklet antingen ut i den idylliska sommaren vid stadens utkanter, eller alternativt inomhus, i det halvoffentliga rummet. Interiörfotografier var en utmaning före teknikens framgångar, men i de några verk som lyckats visar Brander sig som en renodlad konstfotograf. Fotografiet från ett lasarettaktigt klassrum i nuvarande Cygnaeus lågstadieskola är mycket vackert.
Foto Signe Brander är en utställning för alla med något slags förhållande till huvudstaden, för såväl besökare som inbitna Helsingforsälskare. Främst är den för dem vars hemstad den återger. Dessa bilder av hur det nya växer över det gamla berör oss, som om det gällde delar av oss själva. Vi blir alla påminda om hur den stad vi kommit att kalla vår egen har vuxit fram, om hur förhållandet människa-stad konstant förändras, om Helsingfors och dess invånares forna och nutida skönhet.
Foto Signe Brander, på Helsingfors stadsmuseum, Villa Hagasund, till den 28 mars 2010.
Otso Harju
