Till skillnad från 70-talets taistoiter ångrar 60-talets radikala ingenting.Ingenjörer är konservativa. Humanister och samhällsvetare radikala. En irriterande seglivad shablonbild, eller hur? Men inte alltid sann. Det visar t.ex. fenomenet ORD, en radikal tidskrift som började utges av ett gäng teknologer vid Tekniska högskolan i Otnäs i slutet av 1960-talet, och som utkom i nästan tio år framöver. Nyligen utkom ett jubileumsnummer, exakt 40 år efter det första. Ett gäng grånade ingenjörer och arkitekter som ser tillbaka.
Huvudredaktör för jubileumsnumret är Emelie (Emi) Enckell, numera pensionerad miljöbyråkrat som utfört sitt dagsverke vid statens miljöförvaltning, med bl.a. avfallsfrågor som specialitet. Hon och några andra generationskamrater har nu samlat ihop en del av det illustra gänget från 60-talet, och redovisar ur olika synvinklar för sina erfarenheter sedan dess och vad den epoken kom att betyda för dem.
Det här är ju inte det enda exemplet på att 1960- och 70-talets radikala studentrörelse nu börjat blicka tillbaka. Nyligen utkom Nyttiga idioter?*, av journalisterna Camilla Berggren och Marianne Lydén, med 70-talets taistoiter i fokus, och tidigare i höstas utkom Carita Nyströms sympatiska lilla bok Sju berättelser från sextiotalet (recenserad av Peter Lodenius i Ny Tid 40/09).
Skillnaden i tonläge och attityd i de olika böckerna är märkbar, och den handlar framför allt om generation, med decennieskiftet 1960-70 som vattendelare. Eller 1940- respektive 50-talet, om vi tar födelseåret som utgångspunkt. Eller som det heter i Nyttiga idioter: ”Frågan om vem som blev taistoit, vem som blev socialdemokrat eller vem som blev majoritetskommunist handlade ofta om årtal. Om vilket år man var född och vilka kretsar som var inne då man sökte sin väg.”
De som föddes under eller genast efter kriget, och studerade under 60-talet, radikaliserades på ett sätt som vanligen förblev öppet och generöst i olika riktningar. Medan de som föddes på 50-talet och studerade på 70-talet (dvs. min generation) kom in i universitetsvärlden ”när världen redan hade kallnat”, för att citera Carita Nyström. Decenniet då partipolitiseringen satte sin prägel på allting, och dödade det mesta av glädje och spontanitet.
Glimten i ögat
Skillnaden märks som sagt också i de olika tillbakablickarna, och sättet att förhålla sig till det som var. Sextitalisterna har inte haft samma behov som sjuttitalisterna att stå vid skampålen. ”Ej heller har jag, som beklagligtvis många sextitalister gjort, ägnat mig åt avbön eller urskuldande”, skriver Carita Nyström i sitt efterord. Medan Emelie Enckell i sitt förord om skribenterna konstaterar att ”vår samhällskritiska gemenskap sitter fortfarande i ryggmärgen och vi har inte känt igen oss i den efterklokhet som präglat många tillbakablickar efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall”.
Och varför skulle man det? På sextiotalet var världen ännu öppen, och allting möjligt. Annat är det med 70-talets studentrörelse, vars bästa och skarpaste hjärnor i stora skaror frivilligt underkastade sig de auktoritära minoritetskommunistiska idealen – en av den finländska politiska historiens märkliga paradoxer. Och därför nu har ett präktigt behov av att bikta sig. Nyttiga idioter? är därför välkommen och hälsosam läsning – också för dem som likt mig aldrig föll för leninismens lockrop och förtruppsfilosofi.
En stor del av 70-talets taistoiter brände ju vingarna så till den grad att de numera helst inte talar om det hela, ja rentav förtränger det. Några av de intervjuade i Nyttiga idioter? är följaktligen anonyma. Den här skamkänslan delas definitivt inte av skribenterna i ORD, vars bidrag alla bär tonen av ”je ne regrette rien”. De är också ofta skrivna med den glimt i ögat som förmodligen var en väsentlig ingrediens i 60-talsradikalismen. Ett gott exempel är datapionjären Nisse Husberg, med två bidrag i jubileumsnumret. Tidigare professor i datateknik, i dag heltidsbonde i Hindersby i Lappträsk, men fortfarande lika radikal och samhällsaktiv som förr. Och med glimten kvar i ögat.
Ett undantag finns det, i glappet mellan ORD-gängets 60-tal och taistoiternas 70-tal, och det stavas Nils Torvalds – aktivt med i både jubileumsnumret och Nyttiga idioter. Men så är han ju också ganska ovanlig både som person och fenomen. Det har varit få förunnat att vandra över hela den politiska vänsterskalan, och göra det med både förnuft och heder i behåll.
JubileumsORD 1969:2009, red: Emelie Enckell m.fl.
*) Läs mera om antologin Nyttiga idioter? i Ny Tid nr 51–52/2009
Thomas Rosenberg
