Svart mot svart

av Bengt Berg

Under ett ramsvart hjärta är en stark bok som Martin Enckell levat fram under år av poetisk ”tystnad”.

I diktsamlingen Kali, från 1993, råder en kaotiskt besvärjande, nästan extatisk stämning av utlevelse och uppgående i en hinduisk livskänsla: ”och jag är här för din kärlek / och jag är här för det fruktansvärda,  / och jag offrar dig ganja och glödande hibiscus, / och jag offrar dig det dyraste av alla alfabet”.Ännu en samling – Där kärleken är en dunkel och förödande företeelse (1996) – och sedan en trettonårig ”tystnad”, vars ekokammare nu kan läsas i Martin Eckells nya: under ett ramsvart hjärta. Detta är en mycket skulptural diktbok, orden är huggna i och ur en språkkropp på ett mycket skarpladdat sätt, åtminstone i första halvlek:

steg in under en underlig himmel

som skrevade över kraniemärkta närheter,

allt var belastat, allt var överbelastat,

kunde ändå andas, återigen,

och känna att jag kunde känna

/—/

Dikten beskriver på något sätt sin egen belägenhet, sitt eget tillstånd och dikten är i högsta grad sig själv. Ungefär som ett abstrakt måleri är sin egen form och sitt eget uttryck. Frågan vad det handlar om är överflödig, men vad uttrycker konstverket, dikten?

Mycken sorg, vanmakt, smärta finns det här och en till synes befriande uppgivenhet att ge efter för denna livskänsla. (Jag kommer att tänka på den känsla som Pär Lagerkvists dikt en gång gav: Ångest, ångest heter min arvedel …)

Mörkt är det, mörkare än svart: ramsvart. Kolsvart, korpsvart.

För det är korpen, den fornnordiska hravn, som ljuder i denna annars så  onordiska diktsamling.

Förvisso ingen skönsång, men alldeles nödvändigt ofrånkomlig.

Det stora, totala livet sådant det framstår i det inledande Kali-citatet, har i den nya boken ersatts av den enskilda existensens jakobsbrottning med sin situation, en brusten relation, en livs-övergivenhet.

Detta ”läge” uttrycks dels expressivt till en början (kommer också att tänka på det s.k. häftiga måleriet som var på tapeten för något decennium sedan), längre fram mera sansat, nästan sakligt:

jag var tvungen att retirera

in i ett annat sköte,

in i en annan trädgård där blommorna

var besudlade på ett vackrare vis,

senare bedrog jag även henne,

försvann in i dikter,

egna och undflyende, även andras

/—/

Kärleken som tillfällig exil, dikten som tröst … Hur var det han skrev Dagerman, vårt behov av tröst är oändligt. Men här handlar det kanske om att ensam är stark och att till varje pris ta sig igenom allt det som (kanske) endast kan läkas av tid – och uppgivelse.

Inte för att jag vet. Inte heller tror jag att det är veta man måste, men det är en stark och som jag ser det härligt otidsenlig bok som Martin Enckell levat fram under dessa år av poetisk ”tystnad”.

Den avslutande och särskilda dikten om mödrarnas stad, Sankt Petersburg, har en annan fond av svärta. En vacker text som bär drag av förgången stämning och lika fullt pekar framåt, mot en ny och kortare tystnad.

Martin Enckell: under ett ramsvart hjärta. PQR, 2009.

Bengt Berg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.