Elsa Beskows bilderböcker svarar mot ett nygammalt behov av en vacker, välordnad värld.

”Okomplicerad som en rödbeta”, lydde Olof Lagercrantz’ stränga dom om Elsa Beskow när Stina Hammars stora Beskow-biografi utkom 1958. De därpåföljande decenniernas förakt för den borgerliga Elsa Beskow och hela den moraliserande topelianska sagotraditionen var grundlagd. På 70-talet brassade man ytterligare på genom att påtala Beskows ”dygdiga, smårultiga barn”, hennes ”pedagogiskt konturerade växter” och ”tafatta scener”.Men så fick Elsa Beskow sin revansch från det sena nittonhundratalet fram till i dag. Putte i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, tanterna bungrönochgredelin svarade mot ett nygammalt behov av en vacker, välordnad värld. De och andra Beskow-alster började utkomma i ständigt nya upplagor.
2002 var det märkesår för Beskow med utställning på Nationalmuseum i Stockholm. Hammars biografi utkom i en rikt illustrerad och nästan dubbelt så tjock version, vars idéanalys förvandlar sagotanten Beskow till en pionjär inom sitt skrå, en konstnär med förankring i tidens idédebatt och i vårt mångbottnade undermedvetna. Elsa Beskows bilderböcker har blivit en del av det svenska kulturarvet och en lukrativ inkomstkälla för förläggare och copyrightinnehavare.
Den nyutkomna sammelvolymen Elsa Beskows sagoskatt fyller både den kulturella och den kommersiella funktionen. Sammelvolymer som bjuder på lösryckta snuttar av en – eller i värsta fall flera – barnboksförfattare kan vara en styggelse. Elsa Beskows sagoskatt är dock en pietetsfullt hopsatt helhet, med en speciell satsning på Beskows illustrationer till välkända visor, som ges med noter och allt. Ett annat ovanligt inslag är Beskows läroboksillustrationer. Hennes alfabet- och sifferramsor är fortfarande användbara och roliga. Detsamma gäller den pedagogiska sagan om den morska prinsessan Sessalätts äventyr – också om jag har svårt att stå ut med den fyrkantiga pappa kungen och hans puffbyxor.
Synd att bara en snutt presenteras av min absoluta favorit, klasskavalkaden Blomsterfesten i täppan. Dock kan man trösta sig med att det är just ogräsproletärernas sång som har fått komma med.
Säkra kort somTomtebobarnen och Sagan om den lilla, lilla gumman ges i sin helhet och samsas med en något mindre frekvent tanthistoria, Petters och Lottas jul, samt den lärorika och förtjusande sagan Minsta prinsessans äppelträd.
Den sistnämnda har för övrigt setts som en allegori över Elsa Beskows mindervärdeskänslor över att syssla med ett så förbisett hörn av konstens slottspark som barnbokskludderi. Minsta prinsessans generösa replik, när det uppdagas att hennes äpplen är av rent guld, har tolkats som ett eko av författarens egen attityd till sina verk:
”Var så goda och ta för er då allesamman!”


Elsa Beskows sagoskatt. I urval av Sara Hedenberg och Annika Lundeberg. Bonnier Carlsen/ Söderströms 2009.

Tuva Korsström

Lämna en kommentar