Den här kolumnen skulle egentligen ha handlat om klimatet – närmare bestämt hade jag tänkt skälla på de så kallade koldioxidskeptikerna, som lyckats åstadkomma åtskillig förvirring i debatten med vilseledande argumentering och emellanåt rent äreröriga angrepp på namngivna forskare.

Men det blir ingen klimatkrönika. Nyårsaftonens besinningslösa våldsdåd i köpcentret Sello i Esbo tränger sig på, kräver någon form av reflektion, hur valhänt och ytlig den än är.När det stod klart att gärningsmännen var invandrad kosovoalban var det lätt att ana vad som skulle följa.
Och mycket riktigt: redan på nyårsdagen rapporterade Dagens eko i Sveriges radio att finländska mediers webbsidor svämmade över av främlingsfientliga inlägg. Några hastiga besök på ett antal finländska sidor bär syn för sägen: det vimlar av inlägg som dömer ut invandringspolitiken, kräver hemsändning av utlänningar och stopp för ”daltande” med ”flyktingar”, som givetvis inte är några riktiga flyktingar utan slemma lycksökare, vilka tar sig till Finland i akt och mening att snylta på vår välfärd. Dödsstraffets vänner firar en försenad julafton. Islamofobin – Europas nygamla åkomma – sticker föga oväntat upp sitt fula huvud.
Det här gäller bara de kommentarer som fått stå kvar på webbsidorna. De allra värsta inläggen har av allt att döma snabbt plockats bort.
Man kan gott förstå att skjutningarna väcker reaktioner. Ja, det är begripligt att man söker syndabockar. Samtidigt visar kommentarerna på webben hur nära ytan främlingsfientligheten ligger. Det dröjde inte många minuter sedan det blev känt att den misstänkte förövaren bar ett utländskt namn förrän de första xenofobiska kommentarerna hade publicerats.
”Vid de tidigare dödsskjutningarna i Finland har vi valt att skylla på musiken, datorspelen och tillgänglighet på vapen, för då var det finnar som sköt … Då det är en av oss är alla vi andra helt oskyldiga, men är det en av ’de andra’ tycks vi vilja beskylla hela kollektivet”, skriver en av deltagarna i debatten på Hufvudstadsbladets webbsidor. Det ligger en hel del i vad han säger. Att påtvinga en individ etnisk eller annan kollektiv representativitet, att göra honom eller henne till företrädare för en hel grupp som pådyvlas gemensamt ansvar för varje medlems handlingar, är en väsentlig del av den främlingsfientliga diskursen: där gäller det att ställa ”vi” mot ”dem”, individ mot kollektiv. Antisemitismen är det klassiska exemplet på denna ”rasifiering” av en grupp människor; romer, somalier och invandrare från Mellanöstern och Turkiet (”muslimer”) är offer för samma etniska kollektiviseringsprocess, vars rötter når djupt ner i den europeiska tanketraditionen.
När det visade sig att mannen bakom skjutningarna i Esbo var utlänning är det frestande att skylla hans gärning just på hans främlingsskap. Därigenom blir det – än en gång – möjligt att tänka bort ett mönster som framträder allt tydligare: de senaste årens vanvettsdåd är inga enskilda fall. De är uttryck för en våldstradition som går djupt ner i den finländska samhällsväven.

Det framstår som en dyster ironi att socialpsykologen Atte Oksanen vid Tammerfors universitet bara några dagar innan skjutningarna i Sello ägde rum i en intervju för FNB pekade på risken för nya våldsdåd.
”Vi måste sluta uppfatta Finland som trygghetens hemvist. Finland har inte lyckats få bukt med de traditionella formerna för våld och ännu mindre med nya fenomen som skolmassakrer”, sade Oksanen. Knappast hade väl psykologidocenten kunnat ana att hans spådom så snart skulle slå in. Gärningsmannen i Esbo må ha varit född på Balkan, men i sitt handlande betedde han sig som andra finländska våldsmän. Det som skiljer skjutningarna i Esbo från de flesta fall av familjerelaterat våld i Finland är att gärningsmannen även gav sig på det ursprungliga offrets kolleger i köpcentret.
Liksom efter de båda skolskjutningarna utlovas nu åtgärder för att förhindra nya våldsdåd: vapenlagen kan komma att skärpas ytterligare, justitieminister Tuija Brax antyder att det i framtiden kan bli möjligt att belägga personer som anses farliga och har fått besöksförbud med elektronisk fotboja. Färre eldvapen och ökat skydd för trakasserade kvinnor är i och för sig bra, men alltjämt tassar man förbi det grundläggande problemet.

Jag tror inte att någon finländsk författare har fångat den finske mannens tragedi bättre än Kari Hotakainen i romanen Jouksuhaudantie (Löpgravsvägen). Romanens antihjälte Matti Virtanen blir lämnad av sin fru, mitt i VM-matchen i ishockey mellan Sverige och Finland. Han har slagit henne. En gång, en enda gång. Före smockan hade han gjort allt han kunde, givit sitt allt i kvinnornas befrielsekrig, kämpat för att upprätthålla hemmafronten som han själv uttrycker det. Han bestämmer sig för att återerövra sin familj genom att skaffa dem ett eget hus. Med närmast militära metoder inleder han en kampanj för att bli ägare till det frontmannahus han åstundar.
Kari Hotakainen skildrar sin antihjälte Matti Virtanen som en man med goda avsikter, men i grunden känslomässigt handfallen. Matti tillhör det han själv ganska fyndigt kallar ”centralvärmegenerationen”, men han är likafullt präglad av den krigsmentalitet som fortfarande utgör en så väsentlig del av den finländska självbilden. Jouksuhaudantie vimlar av militära metaforer, Matti Virtanen utkämpar fortfarande i någon mening sin farfars och morfars krig i 2000-talets Finland, oförmögen att sluta fred med omgivningen och framför allt sig själv.
Krigsarvet, vår martialiska och auktoritära nationella självbild, är naturligtvis långt ifrån den enda förklaringen till den finländska våldsmentaliteten. Men någon gång måste man börja sära på den mentala mörkläggningsgardin som tycks hänga kvar sedan 40-talet, om det ska gå att komma tillrätta med våldet i det finländska samhället.

Lars Sund

Lämna en kommentar