Risto Isomäki försöker i sin pålästa pamflett få igång en djupgående debatt inför beslutet om ett eventuellt nytt finländskt kärnkraftverk – men frågan är om han lyckas.

Snart ska regeringen ta ställning till de tre ansökningar om tillstånd att bygga nya kärnreaktorer i Finland som inlämnats av Fortum, TVO och Fennovoima. Hur kommer underlaget till beslutet att se ut? Kommer regeringen till exempel att diskutera hur befintliga och nya kärnkraftverk ska skyddas mot tänkbara terroristangrepp, om det faktiskt är lämpligt att placera nya reaktorer vid kusten med tanke på klimatförändringarna, vad som ska ske med reaktorerna när de tjänat ut och hur stora offentliga subsidier till kärnkraften som är acceptabla?

Kärnkraften medför en rad problem och allvarliga risker som man i Finland – till skillnad från i andra västländer – är ovillig att diskutera. Det menar vetenskapsjournalisten och science fiction-författaren Risto Isomäki, som i förhoppning om att väcka debatt förra hösten gav ut pamfletten Kosminen rakkaus vai suuri saatana – 20 päätösta ydinvoimasta (Kosmisk kärlek eller den stora satan – 20 beslut om kärnkraften).

I Finland, säger Isomäki, har kärnkraftsförespråkarna och -motståndarna sedan årtionden legat förskansade i sina respektive skyttegravar. Kärnkraften har hos oss blivit en trosfråga – antingen älskar man den eller också ser man den som ett djävulens påfund. Det kan nog Isomäki ha rätt i. Följden har blivit att den debatt som förs i Finland är hopplöst efterbliven jämfört med USA och Västeuropa; det har Isomäki också rätt i.

Nu försöker han alltså uppdatera den finländska kärnkraftdebatten genom att ställa 20 frågor som han menar att det är absolut nödvändigt att avgöra innan det går att fatta beslut om tillstånd för en, två eller tre nya reaktorer – eller om ingen reaktor alls ska byggas.

De två första och viktigaste besluten enligt Isomäki är om de finländska kärnkraftverken bör skyddas mot terroristattentat och i så fall på vilken nivå vakthållningen ska upprätthållas.

Om ett fulltankat trafikflygplan med avsikt styrdes mot till exempel Olkiluoto 3-reaktorn när den omsider tas i drift skulle konsekvenserna i värsta fall bli att hela sydvästra Finland skulle bli obeboeligt för överskådlig tid. Isomäki ger inte mycket för TVO:s försäkringar om att inneslutningen av Olkiluoto 3 är dimensionerad att motstå en fullträff av ett störtdykande, 300 ton tungt Airbus-plan. En attack behöver dessutom inte riktas mot själva reaktorn: invid kärnkraftverken ligger stora mängder utbränt bränsle i kylbassänger som i stort sett saknar förstärkning mot yttre påverkan som ett störtande flygplan eller en robot. Om tillflödet av kylvatten stoppades skulle temperaturen i de heta bränslestavarna hastigt stiga och leda till en våldsam explosion och utsläpp av stora mängder radioaktivitet.

Bin Ladin och gänget

Det fysiska skyddet av kärnkraftverken i Olkiluoto och Lovisa är oförsvarligt dåligt, hävdar Isomäki. I USA skyddas kärnkraftverken av beväpnade vakter och luftvärnsrobotar är grupperade i närheten för den händelse att eventuella självmordspiloter försöker störta ett kapat plan mot en reaktor. I Finland är det i stort sett bara för hugade terrorister att stövla in på Olkiluoto eller Hästholmen och spränga en reaktor eller en avkylningsbassäng i luften. Eller skjuta en missil i kärnkraftverket från en båt som ligger utanför stranden – de finländska kärnkraftverken råkar ju ligga på prima strandtomter (en vältrafikerad småbåtsfarled går dessutom strax utanför Olikuoto, råkar jag veta).

Och vi ska inte invagga oss i falska förhoppningar om att lilla Finland automatiskt skulle vara undantaget från alla onda anslag signerade al-Qaida och andra terrorgrupper, påpekar Isomäki. Tvärtom kan terrorister frestas att angripa ett dåligt bevakat kärnkraftverk i Finland snarare än ett välbevakat i USA, där risken att misslyckas rimligtvis är större. Finland är numera en integrerad del av Europa och chockverkan av ett terrordåd i Olkiluoto skulle förmodligen skaka hela västvärlden lika grundligt som om det skedde utanför New York – så kan man föreställa sig att en potentiell terrorist resonerar.

Men även om Usama bin Ladin nu inte skulle få för sig att spränga Olkiluoto eller Lovisa i luften finns en lång rad andra svåra beslut som måste övervägas noggrant. Hur ska vi göra med plutoniet som produceras i kärnkraften? Plutonium kan man nämligen bygga atombomber av, och det kommer att finnas kvar i tusentals år. Vilka garantier har vi att inte en finsk Hitler i vadmalsbyxor får för sig att bygga en bomb och dra ut i krig mot omvärlden om hundra år?

Och hur ska framtida generationer ta hand om de uttjänta kärnkraftverken – och varifrån ska pengarna tas till en eventuell rivning (som kan ta upp till sekel med nuvarande teknik)? Är det inte bra dumt att bygga kärnkraftverken vid kusten, inte bara på grund av den ovannämnda risken för ett båtburet attentat, utan därför att havsytan förmodligen kommer att stiga till följd av klimatförändringarna?

Isomäki ställer också frågan om hur mycket utsläppen av radioaktivt tritium från kärnkraftverk bör tillåtas stiga. Alla kärnkraftverk släpper även vid normal drift ut små mängder radioaktiva nuklider i omgivningen – det är därför de är försedda med skorstenar (en hel del radioaktivitet följer även med kylvattnet). I bland annat Tyskland och Frankrike har forskare funnit ökad förekomst av leukemi hos barn som bor i närheten av kärnkraftverk och de misstänker att just tritium kan vara orsaken.

Riskerna avfärdas

Här i Finland avfärdas regelmässigt risken för leukemi och andra cancerformer orsakad av kärnkraften, senast i en nyligen publicerad undersökning från strålsäkerhetscentralen STUK (vilket är föga förvånande). Likafullt är det nödvändigt att väga in hälsoriskerna när beslutet om ny kärnkraft ska fattas. Den tyska så KiKK-studien – som visar att barn under fem år som bor i närheten av kärnkraftverk löper en kraftigt ökad risk att insjukna i akuta och kroniska leukemier – bygger på ett omfattande material och bedrevs under mer än femton år. Resultaten kan inte avfärdas så lättvindigt som ibland har skett i Finland.

Risto Isomäkis uttalade avsikt med pamfletten Kosminen rakkaus vai suuri saatana är att uppmärksamma andra aspekter på kärnkraften än dem som vanligen är föremål för debatt (i den mån en debatt alls förekommer) och peka på nya och förbisedda risker med kärnkraften. Emellanåt överraskar han med sina infallsvinklar även en härdad veteran med mer än trettio års erfarenhet av kärnkraftsmotstånd – som då han ställer frågan om nya kärnkraftverk bör placeras djupt nere i berggrunden.

Själv har jag aldrig ens funderat på ett sådant förslag.

I förstone förefaller tanken på underjordiska reaktorer som en reminiscens från något sovjetiskt vetenskapsseminarium på 1950-talet, men Isomäki poängterar att reaktorer insprängda i urberget vore immuna mot terroristattacker och att ett haveri skulle få långt mindre allvarliga konsekvenser för miljön. En ytterligare fördel vore att reaktorerna inte skulle behöva rivas när de når slutet på sin livstid – det är bara att försegla bergrummet och lämna dem kvar, inklusive det utbrända bränslet.

Vad Isomäki dock glömmer är den stora risken för att radioaktivitet kan läcka ut i grundvattnet när bergrummen översvämmas, vilket de ofelbart gör när de en gång lämnas. Kommande istider utgör också ett riskmoment, liksom seismisk aktivitet – inte ens den fennoskandiska urbergsskölden är så stabil som många inbillar sig, vilket har påvisats av bland andra den svenska geologen Nils-Axel Mörner.

Men Isomäki kommer ändå till slutsatsen att underjordiska reaktorer är det enda alternativet om Finland ämnar satsa på en ytterligare utbyggnad av kärnkraften. Dagens reaktorer står på jordytan och borde av säkerhetsskäl avvecklas med det snaraste. Isomäki pekar inte bara på risken för terrordåd – risken för en olycka finns alltid och de ovannämnda utsläppen av tritium utgör även en allvarlig hälsofara. Stigande havsnivåer till följd av klimatförändringarna kan leda till att kustnära kärnkraftverk översvämmas; dessutom befarar Isomäki att spillvärmen från stora reaktorer kan ha en större påverkan på klimatet än man hittills antagit, i synnerhet på våra nordliga breddgrader.

Isomäki vill alltså få igång en ordentlig debatt om kärnkraften och hans pamflett är ingen dålig början. Han skriver lättläst och föga tekniskt, är väl påläst och föredrar eftertänksamma resonemang hellre än polemisk provokation. Frågan är förstås om det räcker för att få igång den djupgående debatt om kärnkraftens risker som han efterlyser.


Risto Isomäki: Kosminen rakkaus vai suuri saatana. 20 päätösta ydinvoimasta. Into-förlagets pamflettserie 2009.

Lars Sund

Lämna en kommentar