Sanna Tahvanainens återkommande teman kretsar kring frigörelse, ömhet, ensamhet och utsatthet. De är närvarande också i hennes nya diktsamling Allting är amerikanskt.

Sanna Tahvanainen har knappt fyllt 35, men är sedan länge en etablerad röst i den finlandssvenska litterära offentligheten. Både som författare och kolumnist har hon haft en förkärlek för ämnen som tangerar vardagliga tabun och tankar som människor i allmänhet gärna låter försvinna i ett raster av självcensur. I sin poesi har hon ofta placerat sig nära ett ganska rakt och prosaiskt berättande och hennes senaste diktsamlingar har känts väldigt övertygade om den kärna de vill förmedla.

I den nya och åttonde boken, Allting är amerikanskt, har något hänt med Sanna Tahvanainens berättande. Orden är färre och verkar inte fullt lika säkra på sin utsaga, och den rörelse från mörker till ljus som varit synlig i hennes senaste böcker är här tydligare än någonsin. Kanske inte så att samlingen innebär en nystart, men väl ett led i en ny riktning. Inte minst för att Allting är amerikanskt också framstår som en kärnfull sammanfattning av författarens tre senaste verk.

Vegetationen, en mustig grön nyans och klättrande i träd var alla viktiga attribut i romanen Alltid skogen (2005). Det lilla men växande barnet och relationen barn-förälder stod i centrum för den smått episka diktsamlingen Jag vill behålla precis allting (2006). Och fågeln och byggnadskroppen som idé var viktiga i den senaste samlingen Muskedunder (2008). Samtliga återkommer som viktiga hållpunkter i Allting är amerikanskt. Nästan som om Tahvanainen själv, medvetet eller omedvetet, stannat upp för en reflexion om vart hon är på väg med sitt skrivande.

Läsaren följer i Allting är amerikanskt tassande efter ett diktjag som lever i ett hus som tveklöst är amerikanskt, ”vem som helst kan se det / det höga taket, rumsindelningen / brandstegen, diamantdörrhandtagen / fönstren”, och rör sig i ett litet mikrokosmos där trädgården och den stora granhäcken som skiljer tomten från omvärlden inte bara fungerar som en markering av den personliga sfärens slut utan också utgör de väggar som innesluter själva alltet.

I det amerikanska husets trappor och vrår, i trädgårdens träd och i den stora häcken kliver det också omkring ett barn. Diktjaget iakttar och interagerar. Öm, orolig, skräckslagen inför den separation som obönhörligen kommer närmare – men mest av allt bekymmerslöst saklig. Och möjligen ligger det en kärna här – vi ska inte alltid vakta och säkert positionsbestämma varandra, det räcker med att bara se:

barnet försvinner allt oftare

finns bakom draperier, dörrar

jag hittar fågelfjädrar i hennes hår

små fläckiga ägg i byxfickorna

Tahvanainens återkommande teman kretsar kring frigörelse, ömhet, ensamhet och utsatthet. De är närvarande också här, men omgivna av ett ljusare dunkel. Diktjaget i Allting är amerikanskt betraktar sitt lilla universum med en skön förtröstan. Utvecklingen kan fortfarande framstå som hotande, men det finns en upptrampad stig att beträda. Och om stigen försvinner är det bara att ta några steg så dyker den upp igen. Den tjocka granhäckens mörker är inte ett hot om klaustrofobisk ångest, utan ett löfte om hemliga rum och små mirakler. I barnets gömställe är de torra barren inte bara stickor som fastnar i fingrarna utan också en middag av vidbränt ris.

Varandets lätthet måste inte nödvändigtvis vara olidligt.

Sebastian Johans
Sanna Tahvanainen: Allting är amerikanskt. Schildts, 2010.

Lämna en kommentar