Under en period var jag ett intensivt Kentfan, kunde varje text och kände naturligtvis att endast jag riktigt förstod dem. Kärleken gick över på en konsert för några år sedan när jag under extranumret iakttog publiken runt mig: där stod storstadens 30-plusåringar med sambon bredvid sig och sjöng inlevelsefullt om hur otroligt jävla jobbigt det var att vara olyckligt förälskad tonåring i småstaden.
Den verkliga konflikten var sedan länge borta – både för de flesta i publiken och för bandet själv – men självömkan kunde bitterljuvt upplevas igen och igen. Sånt här orkar jag inte med längre, tänkte jag och gick hem innan låten var slut. Lite samma känsla får jag vid läsningen av Pernilla Glasers 40 minus. Ja, titeln antyder redan hela intrigen, men för rättvisans skull: Emma och Jimpa närmar sig 40 och har, som det brukar heta, allt man kan önska sig – vacker Stockholmslägenhet, arbeten som arkitekter och stort umgänge. Men mellan dem finns den där babyn som vägrar komma. För att ha annat att tänka på går de på parmiddagar från helvetet där de framgångsrika medelklassparen ömsom speglar varandras lycka, ömsom tjuvnyper varandra. Att det är ett spel för galleriet säger sig självt: Emma känner att livet står på paus i väntan på barn samtidigt som karriären gått i stå och Jimpa gör sig otillgänglig. Babyfeber parad med åldersnoja alltså, och en synnerligen arketypisk sådan. Efter otaliga skildringar av både den begynnande 40-årskrisen och den ofrivilliga barnlösheten, känns det nästan som om jag trots mina 20 plus upplevt det själv, och att Glasers beskrivning inte har mycket att tillägga. Missförstå mig rätt: jag är helt övertygad om att Glaser mycket realistiskt skildrar hur den ofrivilliga barnlösheten klampar in som en okänslig elefant, placerar sig mitt i vardagsrummet och pockar på uppmärksamhet. Senast i Ny Tid 7/2010 skrev Anna Rotkirch om babyfeber som nästan blir ett fysiskt begär när den plötsligt slår till och hela livet börjar cirkla kring ett okänt barn. Men god realism gör inte alltid god litteratur, speciellt inte när ett välkänt tema brukas utan att författaren lyckas göra det till sitt.
Inte för att det inte sticker till ibland. Det finns ett par smärtsamma scener där Emma och Jimpa gör desperata försök att närma sig varandra, men inte kan låta bli att sticka nålar i varandra och riva upp nyss läkta sårskorpor. Och så den där bräckliga maktbalansen i förhållandets ställningskrig: att vilja vara nära men inte ge efter för mycket, att vilja älska men inte vara den som älskar mest. En intressant öppning finns också i klassdynamiken dem emellan: uppkomlingen Jimpa som glupskt tar för sig och akademikerbarnet Emma som inte kan leva upp till förväntningarna hennes begåvning skapar. Där finns även relationen mellan Emma och nattstäderskan Kriss som med en frälsares självklara auktoritet delar ut visdomsord och hopp på beställning. Men ändå vill det sig inte. Och när chicklittens genrekrav uppfylls och det hela slutar med lite lagom förlösning och försoning kan man vara ganska säkert på att man fått precis det som titeln och pärmbilden utlovade.
Pernilla Glaser: 40 minus.
Albert Bonniers Förlag, 2010.
Ronja Boije