När jag var barn kom det varje morgon hem till oss fyra dagstidningar: Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat, Dagens Nyheter och Suomen Sosiaalidemokraatti. Hos mina morföräldrar kunde jag därtill läsa Uusi Suomi och Svenska Dagbladet. Man kan alltså säga att jag är uppvuxen med dagstidningar. Ändå har jag nu som vuxen själv bara en enda tidning, Hufvudstadsbladet. Och Husis håller jag mig inte med för att få syn på och hålla reda på världen.
Vem som helst kan med egna ögon se att den mångomtalade tidningarnas kris är en realitet, nu också i Norden: Helsingin Sanomat är till storlek en skugga av sitt forna jag och Dagens Nyheter har redan en längre tid haft svåra ekonomiska problem med ständiga nedskärningar som följd, något som också märks i tidningens kvalitet. Ja, kanske jag inom en snar framtid igen kan läsa Dagens Nyheter varje morgon färsk också i Finland: läsplattan kommer att göra det möjligt. Men hur länge till kommer Dagens Nyheter att vara möjlig?
Detta sörjer jag: att dagstidningarna inom en överskådlig framtid kanske kommer att försvinna helt, eller åtminstone bli någonting helt annat än de varit.
Men det handlar förstås om mycket större saker än om mig och det tidningarna betytt för mig. Det handlar om att ett gemensamt rum håller på att stängas, försvinna. Då tryckpressen uppfanns och därmed också massmedierna – böcker i stora upplagor, och senare dagspressen – blev det möjligt att skapa en gemensam offentlighet, ett gemensamt rum där gemensamma angelägenheter kunde behandlas, debatteras, utvecklas. Bland annat gjorde tryckpressarna det möjligt att tillsammans drömma fram sådana saker som nationalstater. Men också andra gemensamma angelägenheter blev möjliga i och med att man kunde massdistribuera böcker och tidningar – allt från arbetarrörelser till landsomfattande gymnastikrörelser uppstod och blev betydelsefulla.
Nu – i efterhand? – kan man kanske se att det bara har handlat om en begränsad period, kanske till och med en ganska kort period. För vad som håller på att hända är att tryckpressen håller på att avuppfinnas. De tryckta medierna kommer att ta slut, och då det gäller dagstidningarna ersätts de kanske inte med någonting alls, utan offentligheten splittras; på nätet kan vem som helst göra allting när som helst. Låg tröskel men också nästan alltid låg ekonomisk utdelning, vilket bland annat leder till att ingen längre kan arbeta långsiktigt med artiklar, reportage, analyser: sådant blir ekonomiskt omöjligt. Och det paradoxala händer att då alla i princip på nätet har likställda möjligheter att publicera sig och påverka, så minskar möjligheterna att påverka eftersom det inte längre så som tidigare finns en eller bara några offentligheter i vilken man kan påverka, göra sig hörd. Offentligheterna blir nu lika många som de som pratar: alla pratar men de som lyssnar blir allt färre, till slut pratar vi kanske bara för oss själva, var och en sin egen nätpublikation? Att det gemensamma på så sätt atomiseras och upplöses har oundvikliga samhällskonsekvenser som vi än så länge bara kan ana. Världen fylls av prat, prat, prat och tystnad.
Peter Mickwitz
