Led på deckare, som förutsägbara och friktionsfria brukat vagga mig till sömns, läser jag vid läggdags en bok om Sverige, Fishing in Utopia. Sweden and the Future that Disappeared av Andrew Brown. Browns småintressanta iakttagelser om svensk natur och politik och ointressanta om kastspön får mina ögon att falla igen. Men ibland väcker han mig på nytt, som när han skriver: ”Framtiden förändrar, när den väl anländer, också det förflutna och skär av oss från det förflutna som vi de facto levde i.”

Brown gör sin reflektion efter Palmemordet som tvingade hela Sverige att omvärdera sin historia. De händelser som förmår en nation eller person att ändra självbild är ofta just så överrumplande. Lyckligtvis är de inte alltid traumatiska utan lika ofta, enligt min erfarenhet, banala eller rentav fåniga.

Ta till exempel mig på Litteratursällskapets bankett på Runebergsdagen. Däst efter att ha suttit i timmar och ätit drev jag med några gamla vänner iväg till diskorummet SLS klubb. Jag hann ta några danssteg innan jag insåg vad som hänt: jag hade kastats rakt in i mitt eget omedvetna. Inte nog med att Bee Gees sjöng ”Stayin’ alive” lika gällt som på den där första klassfesten där jag blev bjuden på Coca Cola med Koskenkorva (med katastrofala följder), utan rummets skärgårdsrekvisita och fondbild av holmar och skär förde mig också tillbaka till min ungdoms nattlig hemfärder från fester längre ut. Alla kurar småruggiga i båten, men i mitt minne ligger havet alltid spegelblankt och aldrig är skärgården så vacker och tyst som då.

Min ungdoms grepp om mig blev ännu fastare när Gloria Gaynor tog över med Never Can Say Goodbye, liksom hon så ofta gjort på 70-talet när jag låg i min säng klistrad vid Radio Luxemburg. Till slut sa Gloria ändå goodbye och Tina Turner som kom loss hörde aldrig till mina favoriter. Förtrollningen bröts och jag flydde till Kabelhallen.

En författare jag aldrig läser vid läggdags eftersom han ofelbart väcker mig är Kazuo Ishiguro. Nu läser jag om hans Never let me go, historien om några vänner som vuxit upp, eller snarare odlats fram, på en isolerad internatskola. Så småningom förstår de, och läsaren, att de drivits upp i ett särskilt syfte: de är kloner som en dag ska bli donatorer och avstå organ efter organ till dem ”där ute”.

Nu känns det förstås frestande att dra makabra paralleller till oss finlandssvenskar som så ofta tvingas motivera vår existens med något ändamål, som bandet till historien eller Norden, den kulturella biodiversiteten o.s.v. – särskilt när min blick faller på SLS:s gåvobok, Donatorernas bok. Men de likheterna bottnar nog i att Ishiguro fångat något allmänmänskligt. Fast våra villkor inte är lika omskurna och styrda av andras godtycke finns inte heller vi till bara för oss själva och kommer en dag att få avstå allt.

Nej, det som får mig att återvända till Ishiguros kloner är deras beredskap att acceptera sitt öde. Här finns inget romantiskt uppror som i 1984 eller Kallocain. Klonernas långsamt framväxande insikt om vad livet, deras liv, handlar om, håller dem kvar. Banden mellan dem och deras gemensamma minnen får dem att acceptera sina villkor, för det är bara i de sammanhangen de kan ge sitt liv mening.

Nu är ju den finlandssvenska världen lyckligtvis mera porös och mindre enhetlig. Men SLS diskorums blandning av skärgårdsromantik och 70-talspop kunde knappast ha iscensatts någon annanstans. Det förflutna kopplade sitt grepp om mig, min självbild försköts, och jag vacklade ut som lite mindre unik, lite mer typisk.