Om hundar som hundar och om hundägarens vardag. Lena Malm har läst två böcker om våra fyrfota vänner.

När jag googlar författarna till antologin Tio hundar och en katt för att bekräfta att de är lite äldre (och jo, det stämmer, den yngsta är född 1950 och den äldsta, Sven Linnér, dog 92 år gammal i år) händer det som antagligen är det bästa som kan hända vid läsningen av en antologi: jag blir lockad in i författarnas övriga produktion.

För hur skamligt det än låter så har jag i den här samlingen bara läst Åsa Nilsonne och Yrsa Stenius. En samling som består av tunga svenska namn som Kerstin Ekman, Majgull Axelsson, Mats Gellerfelt, Göran Hägg, Claes-Göran Kjellander, Håkan Nesser, Björn Ranelid och Bertil Torekull. Nesser har jag visserligen hört på Nifin (Nordens institut i Finland) i år och konstaterade då att om han är lika rolig i text som i tal, så måste jag ju ge honom och deckarhjälten Van Veeteren en ny chans. Men chansen kom alltså redan här, och trots att han tar en risk med att berätta sin hunds historia ur hundens perspektiv, så lyckas han galant. Berättelsen tar lite genvägar och han berättar om sånt som en hund kan intressera sig för, och ofta låter han som min hanhund Musse låter inne i mitt eget huvud:

”Under de dagliga skogspromenaderna lärde jag mig en del. Bland annat att husse ibland kan gå vilse men att han alltid hittar tillbaka till bilen. Man behöver inte leta reda på honom, inte ens när han står och ropar övergivet; det är lika bra han lär sig, jag vill inte skämma bort honom.”

Orsaken till att jag fäste mig vid författarnas ålder, är att de skriver utifrån ett lite längre perspektiv, att de alltså har känt många hundar under en lång tid, ofta redan under barndomen. Och många berättar om arbetande hundar (t.ex. älgjagande) och alltid om hundar som hundar, som författare som förstår sig på hundars språk. Alltså inget tjafs.

Vilket gläder mig. I synnerhet som baksidestexten inte bådade särdeles gott. Huvudredaktören Unn Palm deklarerar att hon fått en idé, d.v.s. att låta bra författare berätta om sina hundar, och att ”be dem skriva personligt om sina erfarenheter, älsklingar och reflektioner” och det hinner fara en mängd sarkastiska ”dah”, ”nämen”, ”wow” genom mitt huvud och alla betyder: nämen så originellt då. Men faktum är att även om det uttrycks väl platt på baksidan så är insidan allt annat.

HUND & MÄNNISKA

Det är kanske för mycket att säga det motsatta om Åsa Nilsonnes Zelda och meningen med att ha hund som jag läser parallellt, men inte blir innehållet heller riktigt det som baksidan lovar. D.v.s. en relation mellan hund och människa som ska ha ”spännande historisk och kulturell kontext … Detta är inte i första hand en handbok för hundägare, utan kanske snarare en handbok för människor.”

Nilsonne är förutom författare psykiater vilket gör henne till en stundvis lysande deckarförfattare (t.ex. Bakom ljuset, som handlar om en Stockholmspolis som under sin sjukledighet läser en bok skriven om en patient som författaren påstår har blivit mördad, och som läsaren inser måste ha varit hennes egen mamma). Men i den här boken är hon nog snarare grumlig.

Som hon själv beskriver processen: ”Nu våndas jag. Jag skulle vilja ha tid för den här boken, som jag vill ha tid för Zelda. Jag skulle vilja för en gångs skull göra någonting ordentligt och med min fulla koncentration. Jag skulle vilja att något jag gör skulle få blomma ut till sin fulla potential, och inte bara good enough. Men tentorna måste rättas”.

Boken är gjord tillsammans med fotografen Ulla Montan, vars porträtt — hon har hittills fotat över 900 författare — jag stött på ofta och alltid med förtjusning. Därför förundrar jag mig över just dessa bilder: visst kan hon väl bättre? Väl inne i boken börjar jag förstå lite av idén med vardagsbilder som illustrerar vardagsliv, men sen tappar jag igen min välvilliga inställning och tycker att det är synd att bilderna inte är bättre. Omslagsbilden är allra svårast att förstå, där sitter Nilsonne i en drottninglik grönturkos klänning med Zelda i sitt knä, och i slutet av boken beskriver hon fotosessionen, men utan nån djupare förklaring än att hon känner sig vacker i klänningen. ”Jag ser mig inte som en förbrukad tant med en patetisk hund (det gör jag aldrig, men det är en möjlig tolkning av företeelsen sextioårig kvinna med liten vit hund), utan som en rätt anslående kvinna som leker med sin ålder, sin plats i historien, sin sociala kontext och sin lilla hund.”

Det låter intressant, men ändå hör jag nästan ett ”dah” komma över mina läppar igen. Liksom jo, men vad är meningen med det hela? Låter som en tanke som blev halv.

Och att boken kanske ändå handlade mera om ägaren än om hunden, och att den kanske hade varit bättre om man inte hade försökt annat.

Unn Palm (red.): Tio hundar och en katt. Brombergs 2009.

Ålsa Nilsonne & Ulla Montan: Zelda och meningen med att ha hund. Natur & Kultur

Lena Malm

Lämna en kommentar