Aningen klurig att tekniskt-praktiskt komma underfund med, men överraskande inspirerande visade sig Ateneums utställning Onerva – stadens kvinnor vara. Utställningen börjar på museets andra våning, vilket blir liksom vid sidan om för mig, som är van att ta sats och knega den pampiga trappan ända upp. Så förfarandes damp jag ner mitt i utställningen och fick fundera över vem berättarjaget som emellanåt dök upp tillhörde, kuratorn Anna Kortelainen eller L. Onerva själv. Men det klarnade och innan jag visste ordet av var det där, 1910-talets Helsingfors.

Utställningen bygger upp en tämligen uttömmande bild av hur denna, som Eino Leinos musa kända men så påfallande självständiga författare, skribent, konstkritiker och (enligt uppgift Finlands första kvinnliga akademiska) konsthistoriker, vännernas avgudade älskling och den stora förskräckelsen för moralens väktare, levde under detta brokiga årtionde då så mycket märkvärdigt hände, både på de inre och de yttre slagfälten, ”både när och fjärran”. Arkitekten bakom den ofta fyndiga uppläggningen, Minna Santakari, låter information och forskarens upptäckarglädje varvas med åskådliggörande utställningsrekvisita i form av böcker, kläder, möbler, projiceringar av gamla levande bilder och fotografier samt färska fotografier från de platser där vår huvudperson bodde och rörde sig. Plus en del målarkonst tillkommen under decenniets lopp.

Greta Hällfors-Sipiläs målningar, sannolikt tillkomna i den i Helsingfors 1916 visade Kandinsky-utställningens kölvatten, blev mina utställningsfavoriter tillsammans med hörnan med dels brödkort i glas och ram, dels på väggen projicerade brev av damer som tjänstgjort som hushållerskor hos Onervas far. Här talar en mångfacetterad skuggsida sitt skoningslöst lugubra språk. Skuggsidan skymtar mellan raderna fram lite varstans på utställningen och mer explicit i den stora Helsingforskartans markeringar. Kanske är det upplevelsen av mötet mellan det glättigt livfulla och det smärtsamma och förnedrande som föder min fascination. Kanske blev jag personligen så tagen eftersom jag själv grävt en del i just detta Helsingfors.

Ett komplement till det hela är boken Eri kivaa! Onerva – kaupungin naiset 1910, en fördjupning och utvidgning av bilden av kvinnolivet i Helsingfors på mormors eller mormorsmors tid. Boken är fylld av fotografier, snuttar av Onervas skönlitterära och konstkritiska texter och en rejäl dos mikrokulturhistoria. Det som jag tycker faller lite platt i sammanhanget är det tredelade nutidskonstverket som ingår i utställningen. Men det stör inte nämnvärt.

Onerva – stadens kvinnor.

Ateneum till 29.8.2010.

Bianca Gräsbeck

Lämna en kommentar