Under det senaste årtiondet har några starka röster höjts för att vänstern måste återta det kristna arvet. Bland andra Slavoj Žižek, Cornel West och nu senast Terry Eagleton försvarar kristna värden som motvikt mot den globala kapitalismen och fundamentalismen.
Terry Eagleton är känd som en av Storbritanniens främsta nutida litteraturvetare; född 1943 i en irländsk katolsk arbetarfamilj i nordvästra England studerade han för Raymond Williams i Cambridge, som förblivit en ständig referenspunkt för honom, fastän han gjort avstickare till bl.a. Louis Althusser och Walter Benjamin. Sin marxism framhärdar han troget i, men han har alltid varit ”på jakt efter nya former, nya språk” för sina argument, som han påpekar i dialogboken The Task of the Critic (2009). Eagleton har skrivit ett trettiotal verk, de flesta om och kring litteratur, och därutöver bl.a. manuskriptet till Derek Jarmans film Wittgenstein (1993).
Eagletons Reason, Faith, and Revolution. Reflections on the God Debate (2009) är som titeln säger ett inlägg i 2000-talets gudsdebatt. Framför allt riktar den sig mot den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins och den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Christopher Hitchens, som båda gått hårt ut mot religionen bl.a. i The God Delusion (Dawkins, 2006) respektive God Is Not Great (Hitchens, 2007). Eagleton klumpar ihop dem under etiketten ”Ditchkins”, dock utan att blunda för deras olikheter – generellt är Hitchens en skickligare, mer passionerad skribent, trots att han är politiskt mer konservativ. För den som vill bekanta sig med herrarnas respektive framtoning rekommenderas YouTube.
Eagleton vill i Reason, Faith, and Revolution inte förneka att religionen fört in mycket elände i världen och säger sig rentav hysa stor förståelse för dem som kritiserar den. Problemet är enligt honom snarare den erbarmligt låga nivån på de typiska nyateistiska dogmatiska argumenten mot den. Den kristna tron förtjänar större respekt, enligt Eagleton. Först och främst måste man inse att religion och vetenskap inte nödvändigtvis är varandra uteslutande. Religionen är inte någon pseudovetenskap, vilket Dawkins utgår från, lika lite som en roman är ett stycke misslyckad sociologi. Att religionen inte kan förklara något väsentligt om världen efter teleskopet och mikroskopet – vilket Hitchens menar – är som att säga att tack vare den elektriska brödrosten kan vi glömma Tjechov.
Kärlek versus Lagen
Dräpande formuleringar i bästa brittisk stil är Eagletons styrka. Den som vill gå i närkamp med de filosofiska argumenten bör hellre söka sig till religionsfilosofer som Charles Taylor eller D. Z. Phillips. Här är det fråga om att ge tillbaka med samma mynt. För Eagleton är Gud inte en ”mega-manufacturer” eller ”celestial engineer” utan den som bär upp allt med sin kärlek. Gud skapade världen som en gåva, av kärlek snarare än av nödvändighet, utan bakomliggande motiv eller grund. ”Världen hör till den krympande skara av föremål som existerar bara för sin egen skull, på ett sätt som skulle ha glatt Oscar Wilde, och inte för något trist utilitaristiskt syfte – en kategori som förutom Gud inkluderar konst, ondska och mänsklighet.” Eller vad sägs om följande: ”Ett av de bästa skälen till att vara kristen, liksom till att vara socialist, är att man inte gillar att vara tvungen att arbeta, och förkastar den fruktansvärda avgudadyrkan av arbetet som är så förhärskande i USA.”
Lika stark är Eagleton när det gäller Jesu moral: ”Den moral Jesus predikar är obekymrad, överdådig, oförutseende, överdriven, en skandal för försäkringsstatistiker och en stötesten för fastighetsmäklare: förlåt dina fiender, ge bort din mantel och din rock, vänd andra kinden till, älska dem som förolämpar dig, gå den extra milen, bekymra dig inte för morgondagen.” Det är inte dygden som är nyckeln till himmelriket, än mindre lagen. Enligt Paulus köpte Jesus människan fri från ”lagens förbannelse” – i Eagletons termer (influerade av Lacan och Žižek) låste Jesus upp baklåset mellan Lag och begär, genom att hänvisa till Guds nåd och kärlek. Lagen ses här som något som skapar och upprätthåller synd och skuld; den skapar människor som sitter fast i en sorts masochistisk lust, och för vilka tanken på Guds villkorslösa kärlek (agape) och förlåtelse ter sig som en skymf.
Man kunde kanske säga att Eagleton – liksom Žižek och Badiou – lyfter fram det avantgardistiska snarare än det romantiska i kristendomen. Han framhäver det ”absolut nya” och revolutionära i Jesu lära, det som gäckar ord och bild. Då kunde man f.ö. också omvänt framhålla det kristna elementet i det litterära avantgardet – och då tänker jag inte på intresset för mysticism hos vissa futurister, expressionister och dadaister, eller ens på de ryska futuristernas ostranenie (främmandegörande) som man kan se som en sorts epifani eller rentav helbrägdagörelse – ett sätt att chocka oss in i en förundran över tillvaron, att ”se grannväggens hus för första gången” som Gunnar Björling träffande uttryckte det – utan helt enkelt på vilken typ av brytning avantgardet eftersträvade; inte enbart en fredlig brytning med det gamla, eller en ”aktiv” glömska i Nietzsches mening, där det gamla omstöps – ”en smula stillhet, en smula tabula rasa i medvetandet för att lämna plats för nytt” (Till moralens genealogi) – utan en brytning i likhet med kristendomens, med svärdet i hand, ”a slashing sword” (Eagleton). Och som Eagleton hävdar: ”If you follow Jesus and don’t end up dead, it app-ears you have some explaining to do.” Det är också därför avantgardet varade bara i ett ögonblick – ”a climactic moment of rupture”, för att citera Marjorie Perloff (i The Futurist Moment); en klimaktisk kort förening av avantgarde, radikal politik och populärkultur, som snart övergick i dadaismens anarki och nihilism och en sorts ny romantik, surrealism, och dess längtan efter transcendens (och intresse för det ockulta & visionära).
porös för nåden
Eagleton understryker kraftigt upplysningens dialektik, han försvarar upplysningsidealen mot postmodernismens ”pretentiösa tokerier”, samtidigt som han pekar på Hiroshima, Förintelsen, kolonialismen, imperialismen, m.m. och förhåller sig skeptisk till den liberalistiska synen att vi stadigt är på väg framåt och uppåt. Den kristna tron har en mer nykter syn på människan, men är samtidigt mer hoppfull än den liberala rationalismen. Eagleton pekar också på hur naturvetenskaplig rationalitet förutom att den själv övertagit en del av religionens förtrollning också reducerar verkligheten till ett dött objekt som distanserat uppmäts av ett kroppslöst subjekt. Den s.k. postmoderna vetenskapen har tagit avstånd från en sådan cartesianisk syn, men den går i sin tur tillbaka på bl.a. Thomas av Aquino, som utgick från en respekt för objektets – världens – materialitet.
Det finns ett parallellt resonemang i Charles Taylors The Secular Age (2007). Den historiska framväxten efter medeltiden av det Taylor kallar ’the buffered self’ – det ”buffrade” jaget – på bekostnad av ett mer ”poröst” jag, bidrog till en syn på subjektet som avskilt från världen. Det ”buffrade” idealet innebar ökad självkontroll, distansering, disciplinering, civilisering för subjektet, också slutligen på ett bredare plan. Men det ledde också till att världen lite tillspetsat sagt tömdes på mening; subjektet ”buffras” tills det varken nås av nådens solstrålar eller Guds agape – understrykandet av agape, Guds kärlek, delas f.ö. av Taylor, Eagleton och Žižek – och all transcendens avskrivs slutligen från dagordningen, allt underordnas en exklusiv humanism och ”mänsklig blomstring” (eller å andra sidan Nietzsches antihumanistiska blomstring).
Taylors ärende är, kunde man säga, att främmandegöra sekulariseringen; den s.k. subtraktionsteorin (att vetenskapen gradvis trängt ut religionen) är enligt honom grovt förenklad och missvisande. Sekulariseringen är väsentligen också inomreligiös, en utveckling inom kristendomen (alltifrån reformationens subjektivisering till deismens förpassande av Gud till marginalen). Religion är framför allt något mycket mer grundläggande än vi vanligen inser, inte bara för att en viss religiositet vidlåder litteraturen, konsten, kulturen, psykoanalysen och ekologin – de erbjuder en sorts transcendenssubstitut, som Eagleton påpekar – och inte ens för att all kommunikation (liksom all vetenskap) förutsätter tro – ibland rentav mirakel – och den som ständigt misstror är den som bedrar sig själv mest kapitalt (en lacansk poäng Žižek gärna framhåller, ”les non-dupes errent”) – utan för att man kan fråga sig, med Taylor, om någon form av otro överhuvudtaget är tänkbar som inte definierar sig i förhållande till religionen. Religionen är alltså i detta avseende inte bara primär, utan också, vilket är Taylors huvudtes, fortfarande närvarande. De avarter av andlighet som frodas i dagens samhälle – nekromanti, tron på spöken, New Age, Christian Science, parapsykologi, feng shui, healing och fundamentalism – spirar trots allt ur verkliga behov, som vetenskapen varken kan tillfredsställa eller undanröja. Och fenomen som ”Ditchkins” lämnar fältet öppet för dem; mönstret är här det bortträngdas återkomst.
en tragisk humanist
Det som inte framgår är huruvida Eagleton själv är troende, men kanske det sist och slutligen inte är väsentligt. Han kallar sig ”tragisk humanist”, vilket pekar i en sekulär riktning. Den religiositet han försvarar är i alla fall motsatsen till fideistisk, och i Task of the Critic framhåller
han katolicismens uppmuntran till rationell analys. Eagleton lyfter i Reason, Faith and Revolution fram teologin som ”en av de mest ambitiösa teoretiska arenorna som kvarstår” efter allsköns specialisering. Kristendomen är en förening av civilisation och kultur – inte fundamentalistikt universell eller kulturrelativistisk – men problemet är att den inte har något större intresse av att emancipera de berövade. Det har däremot marxismen, enligt Eagleton, i sin förening av romantisk humanism och upplysningstänkande. Hand i hand tycks de i alla fall kunna stävja en alltför flummig religiositet å den ena sidan och en alltför naivt optimistisk marxism å den andra.
Terry Eagleton: Reason, Faith, and Revolution. Reflections on the God Debate.
Yale University Press, 2009
Fredrik Hertzberg
