I Johannes Heldéns femte diktsamling återgår kulturen till naturen.

Science fiction kanske främst konnoterar rymdig framtid och världsfrånvända tids- och rumsbegrepp men lika mycket realistiska spekulationer i alternativ och förändring. Johannes Heldéns femte diktsamling Science Fiction förhåller sig helt visst till konventionella föreställningar men snarare än som ett homm-age till sf-genren ser jag Heldéns diktsamling som en sf-realistisk verklighetsframställning. Vad som behandlas är inte en avlägsen framtid utan en pågående, kanske rent av åldrad dito. I Science Fiction uppträder tiden retarderat, framtiden ligger som ett raster över nuet – Heldéns postindustriella diktuniversum växer som mossa över tillvaron.

Mest av allt vill Science Fiction lokalisera obegriplighet i det pågående, främmande verkligheter i det verkliga. För detta krävs varken utomjordingar eller spektakulära rymdodysséer. Det främmande omger oss redan, men med Heldéns ansträngning främmandegörs det främmande ytterligare samtidigt som skenbara paradoxer vrider upp spänningen: ”strålkastaren tänds / det kallas verklighet oavsett vad det faller på”. Verkligheten rymmer en till synes oändlig kedja av självsimulerande mönster med struktur i alla skalor, men vad som är verkligt ur ett perspektiv kan vara lika overkligt ur ett annat (och vice versa). Science Fiction avgränsar sig emellertid till två diametralt motsatta perspektiv: den mänskliga civilisationens (diktens verksamhet inkluderad) och naturens.

Liksom den postmoderna dikten har mänskligheten decentrerats till den milda grad att tomrummet börjat leva sitt eget liv. Mossan gör sig påmind, breder ut sig, suger sig fast och fräter på civilisationen. Naturen tar över och visar sig allt annat än välvillig: ”kanske är sanningen den / att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd.” Kaoset neurotiseras, elektroniken uppträder nervöst och förvirrat: ”vi formade naturen se nu formar naturen oss”. Men samtidigt ett kontemplativt lugn inför dessa främmande livsvillkor:

jag går genom    korridorerna

och ser världarna    växterna komma ut genom väggarna

bokhyllor böcker       återgår

till trä   till trä

i den mörka växtligheten små skärmar

ser    miljoner universa

bildas    och dö    informationen som byter skepnad

det myllrar och väser tyst

det är som skogen    alldeles innan gryningen

På ett plan fungerar Science Fiction som ett slags postindustriell naturlyrik. Inte alltför främmande tidigare former av naturdiktning. Naturen mystifieras och den romantiska melankolin är ständigt närande. Men i skenet från de ”algbevuxna lamporna i floden” framstår Heldéns diktsamling främst som en transcendent mimesis.

Liksom språket fungerar naturen som en förvildad konstruktion och i detta smälter tautologierna samman. Emellertid motsätter sig Science Fiction samtidspoesins ofta maniska fixering vid att upphäva gränsen mellan fiktion och verklighet – dessa verkligheter fungerar i Heldéns framställning mest som speglar vända mot varandra. Utan kommunikation, utan förståelse, absorberas bilderna in i varandra. Allt som oftast uppträder Science Fiction som ett kaos inuti ett större kaos, men fortfarande med anspråk på att vara ett system. Med en här av populärkulturella referenser i stil med Blade Runner och The Matrix sätter Heldén slutligen landskapet i vibration, tid och rum blixtrar över marken och jag får stundvis svårt att behålla fotfästet i den värld Science Fiction frambesvärjer. Möjligen hade en bättre orientering i sf-världen gynnat perceptionen – men egentligen ter sig Heldéns materialhantering ovidkommande för diktsamlingens sympatiskt omstörtande grundtema: språkets begränsning är inte synonym med verklighetens begränsning – istället är summan av det vi ser ”glimtar av en annan verklighet”.

Johannes Heldén: Science Fiction. Albert Bonniers Förlag, 2010.

Andreas Andersson

Lämna en kommentar