– Jag förlöjligar alla som gjort mig illa, har Georg Baselitz sagt. Och han gör det, om och om igen.

När jag var mycket liten hörde jag om en mur som hade byggts tvärs igenom ett land och det berättades hemska historier om människor som måste gömma sig och fly.

I de historierna ingick naturligtvis inte den unge målarkludden Kern, som redan några år tidigare fått lov att lämna öst efter att ha blivit relegerad – såsom den missnöjda östberlinska konsthögskolan uttryckte det – på grund av bristande sociopolitisk mognad. Kanske för att markera sin tillhörighet i den stängda landsändan tog han sitt konstnärsnamn efter födelseorten Deutschbaselitz samma år som muren restes och han fyllt tjugotre: 1961, Baselitz.

Om man vet ens lite grand om den socialistiska realismen och Georg Baselitz politiska temperament undrar man inte över relegeringen. Också i väst har Baselitz upplevts som något av ett enfant terrible med sitt obändiga behov att ständigt, nästan av princip, motsätta sig, att vända upp och ned på konventioner och koncept, göra narr av ”de dumma och de elaka” och mer därtill. Något intresse eller ens förståelse för naturtroget avbildande har han nog aldrig haft, än mindre av idealiserande i konsten. Konstverket är autonomt, säger han. Och tanken som sådan är välsignande: varför skulle bildkonsten (efter fotografin) bemöda sig om avbildande? Det betyder inte att Baselitz avlägsnat sig från föreställande former, men de har blivit symboler, med mångdubbla, snarare betydelser än budskap.

För länge sedan har han givit upp tanken om att förbättra världen med sin konst, lämnat idén om att den skulle ha en riktning och ett mål. Den är och han visar, men pekar inte. Fortfarande gör han sina upp-och-nedvända bilder såsom för fyrtio år sedan, inte för att göra narr av en upp-och-nedvänd värld utan för att, vilket jag redan var inne på, ruska om i konventionerna. Överraskande mycken omsorg ger han färg, form och komposition, liksom harmonin – paradoxal och komplicerad för att den föds och lever av disharmoni. Samma bilder eller teman upprepas, något varierade; deras namn bollar dock vida omkring med betraktarens associationer. Han experimenterar ivrigt med olika metoder och idéer. Under de senaste tiotalet år har han gjort remixar, nya versioner av gamla målningar – i vilket syfte har jag inte riktigt blivit klar över – och konstaterar att färgskalan blivit klarare, gått mot mera distinkt svart-vitt-rött.

livets hårdhet

Om vi ser till verken som sådana – Baselitz gör både målningar, skulpturer och grafik – är de grovhuggna, klumpiga och nästan tafatta. Fula. Om man målar handikappade, utstötta, lidande – vad kan det annat bli än fult, säger han och konstaterar att ganska många tyska konstnärer sökt sig till det fula. Och då säger det sig självt att han som tysk nyexpressionist är arvtagare till de gamla dito, med Otto Dix och Max Beckman i spetsen. Det konsthistoriska arv som Baselitz tagit till sig inskränker sig förvisso inte till dem; det omfattar hela historien, med en uppenbar förkärlek för Edward Munch och afrikansk skulptur.

Och för fötter – kanske för att Baselitz, enligt egen utsago, har bättre kontakt nedåt än uppåt; ner mot jorden, ursprunget. Och för att fötter ofta återspeglar livets hårdhet – fast hans fötter från att tidigare ha varit bara, sargade, slitna nu har fått skor och pressvecksbyxbuntar på sig. Naturligtvis, idag … För oss här i Finland är det lite roligt att konstnären uppmärksammat Akseli Gallen-Kallela – i vilken han såg en konstens furioso-outsider liksom han själv – speciellt i målningen ”Kullervos förbannelse”, därifrån han har ”lånat” antihjältens fötter.

Det har sagts att då det gäller Baselitz är det speciellt angeläget att känna till konstnärens bakgrund, eftersom barlasten han släpat på varit tung av både Hitler och Stalin och Muren och kalla kriget, utöver allt det som också generationskamraterna (väst)världen runt gjorde uppror mot. Det håller jag med om: i något skede kan det kännas rentav tradigt med alla dessa karikatyrer av ovannämnda stormän – jag förlöjligar alla som gjort mig illa, har han sagt. Och han gör det om och om igen och så upphör det att vara tradigt, i stället känner jag den kokande gallan, tårarna, smärtan och kylan.

Utställningen i Tennispalatset koncentrerar sig på nya arbeten, vilket jag tycker är lite synd. Med finns dock en välkommen väggfull mustiga 60-talsmålningar, som ger ett slags bakgrund. En lång, välgjord dokumentär låter konstnären själv komma till tals, och så är det frilansfotografen och Baselitz första gallerist och goda vän Daniel Katz’ fina svartvita fotografier av Baselitz och hans miljö, i vidsträckt bemärkelse, som blir som en utställning i utställningen. Men tag Baselitz själv först!

Georg Baselitz Remix; Daniel Katz fotografier. Tennispalatset i Helsingfors, till 1.8.2010.

Bianca Gräsbeck

Lämna en kommentar