Lidia Bäck är multipelaktuell som skådespelare, regissör och sångare.


I teatervärlden lever man i etapper. Perioderna som avlöser varandra  markeras av milstolpen premiär. För skådespelaren är premiären en förlösning men samtidigt en början, en början på arbetet med att spela en pjäs för en publik. För regissören innebär premiären slutet; nu har pjäsen den form den ska ha, jobbet är gjort.
Lidia Bäck har upplevt bägge perspektiv. Hon utexaminerades från Teaterhögskolan för tre år sedan och har inte stannat upp sedan dess. Hon kallar det en lyxtillvaro; hon har fått välja bland jobben. Det började med en av huvudrollerna i Den amerikanska flickan på Åbo Svenska Teater, sedan Undantaget  och Finlandssvensk med Viirus och Nya Rampen, och sedan serverades, oförhappandes (den hemliga) drömmen på ett fat. Bäck ombads regissera Cabaret på Fallåker Teater.
– Jag blev ju först livrädd – för ansvaret, för att ta på mig den rollen, men jag tycker att man måste göra sådant som man är rädd för och sedan tro på sig själv till hundra procent.
Så nu var Bäck ”en ung kvinna som är regissör”, en inte alldeles vanlig roll. Och visst finns det alltid de som har fördomar, medger Bäck, men det viktiga är enligt henne att inte själv se sig som just ”en ung kvinna” i sitt arbete.
– Där var jag regissör, inget annat. Det fina är att man plötsligt får den status som andra ger en, och då gäller det att ta emot. Är du regissör så har du automatiskt auktoritet, och jag är ödmjukt tacksam för det förtroende jag gavs.
FULL FART
Även om det är skådespelare som Bäck i första hand är, så regisserar hon som bäst sin andra pjäs. Vanda Teaterförenings Folk och rövare i Kamomillastad har premiär den andra juni. Samtidigt spelar hon katten i Viirus uppsättning av barnpjäsen Farbror Fedja, katten och hunden. Och häremellan har hon hunnit medverka i filmen Lydia som spelades in i Hangö för några veckor sedan. Och så är det jazzbandet Dizzy Queens som nu är ett färdigt paket och klart för att erövra publiken. Och arbetet med föreningen LUST. Och – ja, Bäck medger att det inte är riktigt klokt alla gånger, att hålla på med så mycket.
– När jag i något skede av våren jobbade femtiofyra dagar i följd utan en enda ledig dag insåg jag att det inte är helt hälsosamt att hålla på så här. Jag bestämde  mig  för att åtminstone ta ett ordentligt sommarlov. Jag vill hinna smälta allt det jag har gjort och inte bara rusa vidare.
– I vår bransch är det tyvärr ofta så att man antingen har trettio jobb på en gång eller inga alls. Jag trivs som frilansare, men nackdelen är att man ofta känner att man inte kan tacka nej.
Bäck har sett många kolleger – ofta just unga kvinnor som (äntligen) har alla möjligheter öppna för sig – gå in i väggen medan andra måste gå arbetslösa.
Bättre bubbla
Bäck berättar om LUST, Föreningen Långsiktig Utveckling av Svenskspråkig Teater som grundades för ett år sedan, med stora visioner och ett stort arbete framför sig. Ett viktigt sådant: utan åtgärder kanske den finlandssvenska teatern är död och begraven inom en inte alldeles oöverskådlig framtid.
– Det finns väldigt mycket som inte fungerar inom den finlandssvenska teaterbubblan. Därför grundade vi föreningen. Vi har en bild av hur vi önskar att teaterfältet ska se ut om tio år och vad som borde förändras, säger Bäck.
Ett av problemen är att teatern tappar sin publik. Det finns en viss generation som går på teater i dag, och dess medelålder är tämligen hög – följaktligen kommer ett naturligt bortfall att ske. Den här generationen föredrar dessutom i regel de etablerade institutionsteatrarna, medan de nya och nyskapande grupperna ständigt måste kämpa för att locka till sig publik.
– Vi måste få unga människor intresserade av teater. Men det är svårt att förändra attityder. Någon kanske har sett en pjäs som var dålig och sen inte sett flera eftersom ”teater är dåligt”. Det handlar egentligen om att förändra hela innebörden av begreppet teater, vad folk tänker när de hör ordet. Teater är inte som film fast sämre, som kanske många tycker. Det är något helt separat, en helt egen konstform.
Ja, få skulle väl säga ”film är dåligt” eller ”musik är dåligt” – teatern är orättvist behandlad, missförstådd och placerad i ett fack där den inte får plats. Begreppet måste bredd-
as, menar Bäck. Då skulle också de unga kreativa grupperna våga göra mer nyskapande teater utan skuggan av en trolig publikbrist hängande över sig. Så småningom skulle teatern utvecklas, breda ut sig och omdefinieras, och publiken skulle hänga med i processen.
Det är Lidia Bäcks vision; förhoppningsvis inte en utopi.
Premiär för Folk och rövare i Kamomillastad är 2.6.

Sonja Mäkelä