På fredan efter arbetsdan gör jag en sväng till bokhandeln, fast jag numera nästan aldrig hittar nåt riktigt intressant där. Det gör jag inte nu heller, har lite problem med fiktionens fiktivitet – detta eviga låt oss föreställa oss och hitta på en massa onödigheter – men inte heller i faktaväg hittar jag nåt som verkligen skulle tända mig. Men eftersom jag planerat att sitta ute en av dessa första riktigt varma vårkvällar och inte kan göra det utan en bok bestämmer jag mig för att gå och kolla om de ännu skulle ha kvar ett ex av Thomas Bernhards Gamla mästare.
Hade hittat romanen några veckor tidigare, men omslagsbilden, Porträtt av man med vitt skägg av Jacobo Tintoretto, inspirerade inte mig särskilt mycket, kanske för att det påminde mig om min egen skröplighet. Då fanns det två ex av den. En vecka senare fanns endast ett kvar. Medan jag stegade mot disken hoppades jag att nån skulle ha farit iväg med det sista. Men nä, där fanns den fortfarande, bland de mindre viktiga böckerna som vänder ryggen till som en takin.
Under studietiden hade många rekommenderat Bernhard för mig. Du skulle gilla honom, Janco! Han är precis som du! Det fick mig att hålla tassarna långt borta från honom. Österrikare är annars också suspekta. Men nu hade jag inget val. Om man ska sitta ute och njuta av det fina vädret så måste man vid behov kunna gömma sig i en bok även om omslaget skulle ge ett lite ålderdomligt och munkaktigt intryck. Å andra sidan kan man med en småsnuskig fantasi föreställa sig att Mannen med vitt skägg onanerar med vänstra handen medan han föraktfullt betraktar sin åskådare. Konstnärer brukade vara konstiga. Jag betalar trycksaken på krita och fortsätter till apoteket där jag inhandlar 90 nikotinpiller och en inhalator med 48 nikotinpatroner, för jag har dessutom bestämt att det är sista dagen jag röker. På vägen köper jag dessutom vatten och en macka med ost, skinka och ägg. Under normala omständigheter får jag inte ner ost och ägg samtidigt, men idag är jag hungrig och lycklig och struntar i Organisationens vision, mission, uppförandekod och alla andra hjärnsläpp.
I brist på bättre destinationer styr jag cykeln mot Tjärholmen, parkerar den på västra stranden och mig själv på en sten vid vattnet, under ett träd som skiter på mig, mitt emot isbrytaren VOIMA, och börjar kvällen med att äta upp mackan medan jag betraktar Skatuddens taggiga silhuett. Upptäcker både en ortodox kyrka, ett grekiskt tempel och ett muminhus. Fast ”Sockerbiten” av Aalto är ändå det finaste som nånsin funnits på Skatudden. Snett bakom mig hånglar ett internationellt par med varandra. Hejar på och plockar fram Bernhard medan en muskelbåt drar förbi nästan på tomgång innan den tar kurs mot Estland, accelererar och fyller kvällen med ett upphetsande V8-dån som långsamt blir allt dovare, mullrande.
Läser hur Bernhard häcklar lärarna som förstör alla konstupplevelser för barnen med sitt pladder. Minns själv den evinnerliga blockflöjtsexercisen och hur det låter när 32 nybörjargitarrister ska spela Stilla natt. Skrattar för mig själv, medan det internationella paret snett bakom mig integreras allt mer. Gömmer mig i Bernhard, fast har svårt att hålla koll på Reger, Irrsigler och Atzbacher, vem som är vem i vilken kontext. Och det spelar väl ingen större roll. ”Det finns inga fria barn, det finns bara statsbarn som staten kan göra vad den vill med … Naturliga människor finns inte längre, det finns bara statsmänniskor och där det fortfarande finns en naturlig människa förföljs hon och hetsas till döds och/eller görs till statsmänniska.”
Hejar på flödet, fast tycker man i vår tid borde ersätta Staten med Organisationen med sina Power Point-föreläsningar om vår vision, mission, uppförandekod … och vårt ständiga engagemang. På Tjäris är jag bara engagerad i Tjäris, Skatuddens silhuett, VOIMA, Bernhard, Mannen med vitt skägg, den pågående integrationen snett bakom min rygg och mina sista cigarretter. För i grund och botten vill jag vara en Solskensmänska, fast jag hetsats att bli Organisationsmänska.
På natten drömmer jag att Organisationen får en ny medarbetare, en bisarr typ, lite autistisk eller åtminstone konstig. Jag tar honom under mina vingar, beskyddar honom, försöker instruera honom hur man ska bete sig enligt Organisationens uppförandekod. Gör så mycket jag kan för att ge honom en schysst chans. Men han tycks inte ha förmågan att anpassa sig. Efter en tid tycker jag mig märka att han tyr sig till mig för mycket. Jag skickar signaler till honom att han ska bete sig professionellt. Men han tycks inte riktigt fatta, tills han en dag börjar bete sig fientligt i stället för trygghetssökande. Jag blir mer och mer rädd för honom. Och ju mer rädd jag blir desto mer aggressiv blir han, till en början bara på ett antydande sätt. Men det blir allt mer uppenbart. En dag fäller han mig i golvet och sätter sig gränsle över mig. Sedan börjar han slå. Men han slår inte mig utan sig själv. Han sitter gränsle på mitt bröst och slår sig själv över ansiktet allt vad han orkar. Salivblandat blod rinner ner på mig i långa trådar. Munnen är förvriden i en absurd grimas med tänder som spretar ut åt alla håll, kors och tvärs. Och jag vaknar för första gången i mitt liv innan jag fattat att det bara är en dröm.
