Koks, snö, crack, kola. Tom Karlsson har läst två aktuella böcker om drogen som erövrat medelklassen.

År 1985 gav Nils Christie och Kettil Bruun ut boken Den goda fienden – en svidande uppgörelse med den rådande narkotikapolitiken. Trots att författarna inte kunde avfärdas som några rabulister, fick boken inte något större inflytande. Det var i stället Nils Bejerot som fick styra narkotikaideologin och -politiken. Det är begrepp som nolltolerans, ett drogfritt samhälle och på ett internationellt plan krig mot narkotikan, som styrt diskussionen. Denna drogpolitik har nu varit rådande i flera årtionden och en utvärdering skulle visa att den varit en total flopp. Missbruket har inte minskat, snarare tvärtom, och kriget mot narkotikan har börjat likna ett regelrätt krig, eller inbördeskrig, åtminstone i flera sydamerikanska stater. Man kan tänka sig att en utvärdering skulle leda till ett paradigmskifte och det finns också mycket som tyder på att ett sådant är på gång. Det är inte längre särskilt smart att avsluta en debatt med att anklaga sina motståndare för att vara ”knarkliberaler”. Christie och Bruun känns i dag mycket mera angelägna än Bejerot.

Det har på kort tid utkommit två viktiga böcker om kokain på svenska och en tredje är på väg ännu i höst. Bägge böckerna försöker ge en helhetsbild av drogen – från kokaodling till nattklubbar och crackkvarter. Först ut var översättningen av Tom Feilings The Candy Machine, som fått den svenska titeln Kokain – Drogen som erövrade världen. Man kan ju fråga sig om kokainet verkligen erövrat världen. I Finland är det en ganska marginell drog och inte är den väl något större hot i Sverige heller. Det stora intresset för just kokain, vilket bokutgivningen tyder på, beror kanske på att det är en drog som tilltalar medelklassen. Det är inte heller beskrivningen av drogen i sig eller av bruket och missbruket, som gör Feilings bok intressant. Det är då drogen sätts in i ett ekonomiskt, politiskt och juridiskt perspektiv som den väcker tankar. Feiling ger Christie och Bruun rätt (utan att hänvisa till dem) i att åtminstone kokainet fungerat som en god fiende. Genom att använda USA som exempel visar Feiling hur de problem man kallar narkotikaproblem, i själva verket är sociala problem och fattigdomsproblem. Lyndon B. Johnsons krig mot fattigdomen har i och med kriget mot narkotikan förvandlats till ett krig mot de fattiga. De sociala problemen skylls på narkotikan och genom att kriminalisera den, kan man kriminalisera de fattiga och spärra in dem i privatägda fängelser. Det är inte svårt att förstå att fängelseindustrin med dess slavarbetare är en expanderande industri i ett USA där ekonomin går bakåt.

Knark livnär

Det går inte att förstå drogekonomin utan att sätta in den i ett globaliseringsperspektiv. För befolkningen i många sydamerikanska länder, där kokaodling dessutom traditionellt varit en viktig näring, står det ofta inget annat till buds än att satsa på narkotikan. Det är för många det enda sättet att livnära sig. Det här kan man inte bortse från. Kriminaliseringen, kriget mot droger och de interna konflikterna har i sin tur förvärrat problemen. I t.ex. Colombia har kokainet huvudrollen också i politiken. Gangsterligor, motståndsrörelser, paramilitära organisationer och politiker är alla insyltade i kokainbranschen och de politiska striderna, som tidigare byggde på sociala motsättningar, handlar nu ofta mera om strider om marknader och makt över kokainekonomin. Sydamerika är en våldsam kontinent och våldet handlar mycket om droger, men kriget mot droger handlar samtidigt om krig mot en god fiende, det kan man se i USA:s och CIA:s verksamhet.
Till globaliseringens paradoxer hör den skarpa och välbefästa gränsen mellan fattigdom och rikedom och drömmen och begäret att överträda denna gräns. Gränsen mell-an Mexiko och USA är här ett tydligt exempel. Varor ska smidigt kunna glida fram och tillbaka, medan människorna ska stoppas. Naturligtvis är det omöjligt att hålla en sådan gräns totalt sluten. Södra USA är dessutom totalt beroende av dessa papperslösa invandrare. Det kan vara dyrt att ta sig in i rikedomen. Det är lätt att bli rik om man har pengar. Smuggling ger pengar. Kriminalitet är big business, karteller, korruption och ”fri” konkurrens. Kampen om smuggelvägarna är brutal och kartellernas makt stor. Kriget mot narkotikan har här misslyckats totalt. Det är narkotikakapitalisterna som härskar. Lyckas man fängsla en har hydran alltid nya huvuden att sticka fram och kanonmat att proppa full med droger att skicka över gränsen där rikedomen väntar som en hägring. Den frihetsgudinna man drömt om, visar sig för många vara en fängelseport, eller arbete under vidriga förhållanden, eller döden. Narkotikan, som problem, sammanför de fattiga i syd med de fattiga i nord. Rikedomarna från narkotikaekonomin når inte dem, men det är ändå de som straffas. Det är detta möte som Feiling skildrar, och de civila som drabbas av kriget mot narkotikan – ett krig utan gränser och slut. Eller finns det ett slut på denna galenskap, där det är svårt att se skillnaden mellan de olika aktörerna? Frågan, som också Feiling ställer, är: då den rådande narkotikaideologin och -politiken visat sig endast förvärra problemen, är det inte då dags för ett paradigmskifte? Hur ser då en effektiv narkotikapolitik ut efter kriget mot knarket och för ett narkotikafritt samhälle? I detta läge är det dags att lyfta katten på bordet, nämligen tanken på legalisering. Feiling tror att en legalisering, tillsammans med statlig reglering, skulle vara en förnuftig utväg ur katastrofen och han tror också på förnuftets seger. Han menar att ett allt större antal politiker och sakkunniga har börjat komma till denna insikt och hoppas att USA, som i sista hand beslutar om den internationella narkotikapolitiken, ska våga ta sitt ansvar.

Kokainets väg

Det är ingen tacksam uppgift för Lasse Wierup och Erik de la Reguera, att så snart efter utgivningen av Feilings bok, ge ut en egen kokainbok, Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman.
Författarna försöker, i likhet med Feiling, ge en helhetsbild av kokainet. Deras utgångspunkt är däremot mera tendentiös. Redan i förordet kommer deras inställnig till drogen fram.
”Kokain transporteras inuti magarna på fattiga människor som är rädda att dö. En del av dem gör det. Kokain flyttar förmögenheter från laglydig medelklass till organisationer som sliter kroppar i stycken, halshugger och våldtar.
Kokain korrumperar länder, undergräver demokratiskt valda regeringar och får militären att begå massmord.
Kokain är utan tvekan en av de droger som skapar mest lidande i världen.
Välkomna till den vita febern.”
Problemet är att författarna blandar samman problem förorsakade av kokainet med problem som beror på kriminaliteten och kampen mot kokainet.

Wierups och de la Regueras berättelse om kokainets väg från fattiga odlare av kokabuskar till konsumenter och missbrukare är i stort sett ganska lik Feilings. Deras grepp är ändå annorlunda. Då Feiling försöker se de allmänna linjerna, är svenskarna mera intresserade av att skildra människor, som på ett eller annat sätt agerar på kokainmarknaden. De försöker dessutom, bl.a. genom en mängd intervjuer, ge en bild av kokainbranschen i Sverige. Tyvärr är nog dessa de svagaste avsnitten och skiljer sig inte från vanliga kvällstidningsreportage. Har man läst Feiling, är det kanske inte så mycket nytt man får ut av den här boken. Den är ändå intressant, som ett försiktigt försök att öppna en mera saklig och nyanserad drogdebatt i Sverige, där en sådan tidigare varit  omöjlig.
Trots den rätt så moraliserande tonen i boken, är författarna ändå tvungna att inse att den rådande narkotikapolitiken varit ett misslyckande och tvingas därför också diskutera frågan om legalisering. Författarna tror inte på en legalisering, dels på grund av att en sådan, enligt dem, knappast skulle hindra problemen, dels på att de anser det orealistiskt att få till stånd en avkriminalisering. I stället för de fram en mera pragmatisk syn, där en fortsatt kriminalisering kombineras med andra reformer. De anser också att kriget mot narkotikan varit ett totalt misslyckande och påstår att också USA:s regering kommit fram till det. De talar för ett perspektivbyte i synen på narkotikan, i detta fall kokainet. I stället för att bekämpa kokaodlarna och minska utbudet av kokain, menar de att man ska rikta in sig på efterfrågan. De fattiga odlarna har knappast något alternativ i dagens läge. De behöver vårt stöd och författarna ser positivt på den före detta kokaodlaren Evo Morales politik i Bolivia och tycker att EU kunde börja importera kokaté, så att kokaodlarna inte var helt och hållet beroende av kokainmaffian. I stället för att föra ett krig mot drogerna i syd, anser författarna att man bör sätta in de polisiära styrkorna på att bekämpa efterfrågan i nord. Polisinsatser på nattklubbar, tillsammans med vård (i form av CA, anonyma kokainister) och konsumentansvar är deras linje. De anser att man på samma sätt, som man bojkottar Coca-Cola och andra oetiskt producerade varor, även bör bojkotta kokainet. Genom att konsumera kokain, stöder man en brutal form av kapitalism, våld och tyranni. Det är egentligen utgående från samma premisser Feiling argumenterar för legalisering. Knappast finns det ett enda riktigt svar på frågan och inte ens en enda rätt definition av problemet, men bägge dessa böcker innebär en startpunkt för en relevant diskussion.

Tom Feiling: Kokain – Drogen som erövrade världen. Forum 2009.
Lasse Wierup, Erik de la Reguera: Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman. Norstedts 2010.

Tom Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.