Fredrik Långs nya bok Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer är givande men alltför komprimerad idéhistoria.
Idéhistoriska undersökningar lider ibland av en spekulativ karaktär: de är riktade mot det som för det undersökta är det kommande (mot det nuvarande) – man tänker sig utvecklingslinjer; ett skeende förklaras genom något som hänt senare, genom förståelse som uppstått senare, eller genom något som skeendet kan tänkas leda till – och övergår därför ofta i att förespråka påhittade orsaksbegrepp och sammanhang. Detta kunde sägas gälla all historisk forskning, men blir speciellt synligt inom idéhistorien. Vidare finns även (såväl explicita som implicita) moraliska bedömningar inbakade i valet av studiefält och -metod. Dessa kommer att styra undersökningen och dess resultat; vi kommer att se det vi vill se. Visst gäller detta även på andra, antagligen alla fält, men en generaliserande idéhistorisk berättelse – som även är mycket svår att falsifiera – är ett speciellt lätt offer för starka vinklingar.
Ur dessa påstådda svagheter härrör sig dock det positiva särdrag som ger de idéhistoriska utredningarna sitt värde: tankens frihet, kombinationen av existerande historisk forskning och det visserligen ofta spekulativa, men filosofiskt bevandrade greppet. För en idéhistoriskt lagd skribent behöver opartiskhet kanske inte vara något som skall ell-er ens kan eftersträvas. Friheten att se sammanhang ger oss nya redskap med vilka vi kan förstå den situation vi befinner oss i i dag.
Fredrik Lång konstaterar i förordet till sin välskrivna och lättillgängliga bok Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer behovet av att vilja stå utanför gängse akademisk tradition för att kunna se på historiska skeenden med nyöppnade ögon. Resultatet blir att vi i hans bok kan återfinna såväl friheten att se sammanhang och utveckling, samt de konsekvenser detta kan ha på undersökningens giltighet. Långs samling är trots sitt anspråkslösa format en ambitiös uppgörelse med ett antal välkända historiska tidpunkter och tankar. Tyngdpunkten ligger främst på det antika Grekland, men diskussionerna för oss även såväl årtusenden framåt som tusentals kilometer runt om på jorden. Påpekas skall dock att detta är ett verk om europeisk idéhistoria, eller rättare sagt om den idealhistoria som vi som tänker oss vara européer har skapat för oss själva. Att behandla Europa som en separat enhet – och att fortsätta i traditionen av att se oss som något slags arvtagare till det grekiska – är delvis förståeligt, men det tål även att ifrågasättas.
Formatet begränsar
Lång tillför den aldrig sinande diskussionen om det antika en handfull intressanta synpunkter som i högsta grad skulle tåla och kräva en mera omfattande genomgång än vad essäerna tillåter: den grekiska tekniska intrumentalismens inverkan på den ontologiska uppdelningen i subjekt och objekt, Platons idélära som ett redskap för att berättiga våld och slaveri, samt ”slavmentaliteten” (vanan av underkastelse hos en mycket betydande del av befolkningen) och den för de ”fria medborgarna” påföljande alienationen som skapande kraft under senantiken. I de essäer där dessa teman behandlas är Lång insiktsfull och tankeväckande, och hindras egentligen endast av formatet. Dessa essäer är givande på grund av att de känns klart riktade; i dessa essäer talar Lång om en precis fråga. I dessa texter är argumenten och författarens moraliska strävan i balans. Det som är synd är att utrymmet tar slut: för att en ännu intressantare diskussion skulle väckas krävs en djupare genomgång, för nu glider viktiga poänger undan alltför snabbt. Essäsamlingen är visserligen riktad till en bred publik – och bra så – men skulle trots det vinna på en mera omfattande genomgång och därutöver på en ordentlig notapparat. För dem som inte är noga insatta i de antika texterna skulle noggranna hänvisningar göra gott. Eller om inte det, så åtminstone en litteraturförteckning i slutet.
Problemet med de övriga essäerna i samlingen – om exempelvis Nietzsches Antikrist eller om att sanning utformas utgående från pragmatiska behov – är att riktningen förblir oklar: vart är vi på väg om någonstans, och vem skall vi möta där? På grund av att texten inte säger tillräckligt om sina möjliga påståenden eller sina läsare blir resultatet delvis tunt. Långs bok kunde ha vunnit på ett utökat format eller på en klarare profilering av de essäer som tagits med. Så som samlingen är nu balanserar Lång på tudelningen mellan skapande insiktsfullhet och för omotiverade, kåserande konstateranden. De senare är hell-er ej provokativa nog för att lyfta på egen hand – det känns som om vi hört dem redan tidigare.
Fredrik Lång: Jaget, duet och kärleken och andra idéhistoriska essäer. Schildts 2010.
Otso Harju
