Det är hett, säkert trettio grader i Ekenäs. Trivs i värmen, sitter inne och skriver skriver. En kort promenad, bad på Ramsholmen, läser, skriver igen, skriver mera, tvättar lite kläder, äter en yoghurt och skriver. Skriver och läser dikter på måfå, ser på ett avsnitt av Black Beauty som ingår i min kommande bok (och inser att minnet ljuger ljuger). Skrattar och skriver, suckar och skriver, skrapar mig i håret och raderar. Flyttar på högar och lappar som flyger och byter plats, en stund blir jag förtvivlad. Missmod. Trötthet. Går ut. Långsamma steg genom den lummiga trädgården, plockar vinbär och vägrar tänka på nånting alls, går in mot torget och köper en halv liter vichy som jag dricker på stående fot.
En skugga på väggen? Ett skratt? En rad i en annan bok som fångar mig. Jag är omgiven av en värld av ljud, mänskor, måsar, glassar och fötter, bilar som nästan kör över mig och ljudet av de skriande bromsarna får mig att stanna. En mening kommer tillbaka. Det glimmar mellan orden. Där. Finns. Nånting. Kanske.
Bära hem en spindelväv, inte andas, inte gå för fort eller för långsamt. Inte möta nån bekant för då faller både jag och nätet. Goddag goddag… trassel i håret, klibb på fingrarna. Långsamt går jag in, öppnar porten, knäpper på datorn och besöker toaletten medan programmet surrar i gång.
Min värld. Min bubbla. Min månsång. Min undergång. Augustilycka, låta svamparna tränga upp ur jorden utan att peta, se dem växa sig starka och bara låta det ske. Jag plockar ord istället. Jag har ingen aning. (Bra / dåligt, gripande / tråkigt. Nej tack, inte nu … jag köper varken ris eller rosor, släpper inte in främlingar som kommit hit för att bedöma). Jag skriver för att jag måste vidare för att jag är lycklig och levande mellan ord och bokstäver. Det är patetiskt, jag vet. Men vad kan man göra? Skriva.
Henrika Andersson
