Elmer Diktonius stiger in i Edith Södergrans trädgård i Raivola våren 1922. Han vet inte varför han har kommit och hon vet inte hur hon ska vara; hon har väntat så. Violinens vemodiga toner uttrycker vad ord inte kan – och kanske också katten, där han jamar i köket medan Edith och Elmer försöker nå varann. Det är ett mystiskt, ödesmättat möte mellan två missförstådda modernister.
Guds djärvaste ängel, skriven av Magnus Nilsson och framförd av Riksteatern under teaterträffens första dag, växer sakta till att bli något nästan magiskt. I Björn Melanders regi får Camilla Nyberg (Edith) och Andreas Rodenkirchen (Elmer) den poetiska, ofta metaforiska dialogen att leva och kännas äkta. För texten är vacker, bitvis briljant, och man vill hinna skapa varje liten bild i sitt sinne, avnjuta orden andäktigt – som wienerbröden med vaniljkräm som Diktonius har med sig ända från Helsingfors. ”Vi ska lära dem att äta solar.” Det finns en viss risk för att det kan bli släpigt eller pretentiöst, men bara stundvis förloras något av intensiteten. Till dynamiken bidrar också det faktum att fröken Södergran och herr Diktonius uppenbarligen behärskar sarkasmen och humorn, ja svordomarna också, likaväl som den sublima ordkonsten. Olof Misgelds musik ger stämningen extra styrka.
”Det finns många sätt att ta livet av sig. Ett är att leva vidare.” Elmer Diktonius är plågad och hämmad, han är radikal men desillusionerad och nedslagen så som arbetarna, och han är fängslad och omskakad av en kvinna som snart ska dö. Edith Södergran ger honom sin i tuberkulos döde fars skjortor och slipsar och cigarrer, och när allt redan är för sent vet Diktonius varför han måste ta emot dem. I den pastellfärgade salen, med solstrimman från köket på det slitna trägolvet, är bitterljuv den vackraste känslan man kan tänka sig.
Men dessförinnan vibrerar luften av ungdom och intensitet. Nakenhet på scen må ha förlorat sitt skarpaste chockvärde i dag, då den kommit att bli något av ett obligatoriskt element i var och varannan pjäs, men den drypande blöta, huttriga, blottade Elmer Diktonius och den skrattande och dansande Edith Södergran med hans klädbylte i famnen, måste man tycka om. Här blir det så tydligt: att de vill så mycket, längtar så starkt, men inte riktigt vet hur man gör i det verkliga livet. Och mitt i dansen kommer Edith av sig och den nakne Elmer är med ens väldigt naken. Det mesta går fel i mötet, trots att längtan efter att verkligen mötas finns så innerligt starkt hos båda dessa ensamma själar.
”Man frågar inte om Gud finns eller inte”, säger hon, Guds djärvaste ängel. Nyberg är fängslande som Edith Södergran; det är precis så här jag vill föreställa mig henne, precis så tvetydig, retsam, nyckfull, innerlig. ”Hon är den märkligaste kvinnan jag träffat”, telefonerar Elmer till sin mor. ”Hon är bra”. Men det kan han inte säga, han som inte kan ge ett svar på ens den enklaste frågan. Varför kom han? Och ack, varför måste det vara så svårt?
Riksteatern: Guds djärvaste ängel. Text: Magnus Nilsson. Regi: Björn Melander. På scen: Camilla Nyberg, Andreas Rodenkirchen. Ljus/teknik: Holger Tistad. Musik/kompositör: Olof Misgeld.
Sonja Mäkelä
