Världsmästare i lycka

av Fredrik Sonck

Tidningen Newsweek har gjort en omfattande jämförelse mellan 100 stater och kommit fram till att Finland är världens bästa ställe att leva på. ”Världens lyckligast plats” drar Newsweek till med, om än med glimten i ögat.

Vår självmordsstatistik säger kanske något annat, men när tidningen vägt samman faktorer som utbildning, hälsa, livskvalitet, ekonomisk konkurrenskraft och politisk miljö hamnar Finland högst upp på listan över världens länder, följd av Schweiz och Sverige. Övriga nordiska länder ryms givetvis inom topp tio.
Inom de enskilda grenarna konstaterar Newsweek – hur ofta har vi inte hört det förr – att det finska skolsystemet är bäst i världen, medan Sverige har världens bästa politiska miljö och Norge toppar rankingen i livskvalitet.

Det ligger ett gediget arbete bakom jämförelsen även om den naturligtvis inte kan tas på allt för stort allvar. Det säger sig självt att ett stort antal faktorer inte kan mätas eller jämföras på ett vettigt sätt och att en jämförelse i den här stilen inte kan avideologiseras – vad är egentligen god hälsovård eller stark konkurrenskraft?

Ändå visar jämförelser av det här slaget alltid att de nordiska länderna ligger i täten. Vi skall naturligtvis akta oss för att vara högfärdiga men den självklara slutsatsen är att 1900-talets mest lyckade samhällsmodell var välfärdssamhället, en stat med ambitionen att omfördela välstånd, att ta ett stort ansvar för en god och jämlik utbildning och vårdapparat samt med många frihetliga inslag som syftar till att minska korruption och maktmissbruk, till exempel en stark offentlighetsprincip. Vid sidan av den offentliga sektorn finns dessutom ett civilt samhälle med självförtroende och ibland också ekonomisk uppbackning av staten.

Men även om Newsweeks globala jämförelse implicerar att välfärdsstaten inte är så tokig för vanligt folk så har dess ställning som globalt ideal försvagats.

Det är klart att välfärdssamhället var mycket lättare att upprätthålla på den gamla goda tiden då handelshinder och valutapolitik kunde skydda den inhemska produktionen. Det är klart att det finns en växande och berättigad oro för hur välfärdsstaten rent ekonomiskt skall kunna bära sig själv. Ändå är det obegripligt att en idé som de facto varit så svår att överträffa håller på att begravas.

Anledningen är i hög grad att globaliseringen ställer stater som vill ta ett stort ansvar för sina medborgare i en ogynnsam position. Storföretag väljer som bekant gärna låglöneländer där arbetarna har få rättigheter och skatten är låg. Det sätt på vilket nationalstater tvingas konkurrera med varandra är en av globaliseringens mindre goda sidor även om det ibland framställs som något positivt. Företag kan gärna tävla mot varandra, men världens stater borde snarast samarbeta i en strävan som i första hand inte går ut på att vara arenor för företag utan goda samhällen för människor.

Att en global värld växer fram är i sig inte något negativt. Problemet är att tyngdpunkten ligger fel – länder borde inte konkurrera i låg skatt och dåliga fackliga rättigheter. Det globala målet borde tvärtom vara en global välfärdsstat, även om nordens framgångsrecept från efterkrigstiden knappast går att kopiera.

Fredrik Sonck