Med stilistisk skicklighet skildrar Magnus Linton drogindustrin i Colombia. Boken Cocaina är sorglig läsning och ett viktigt bidrag till drogdebatten, skriver Tom Karlsson.
Colombia är ett vackert land, med en rik och mångfaldig natur. Det är ändå inte därför landet är beryktat. Då man läser om Colombia, handlar berättelsen nästan undantagslöst om fattigdom, våld och kokain.
Journalisten och författaren Magnus Linton förälskade sig i Colombia för ungefär tre årtionden sedan och har nu i fyra års tid varit bosatt i Bogotá. Han hade tänkt skriva en bok, som skulle avspegla denna kärlek, men märkte att det var omöjligt. Först var han tvungen att skriva om just fattigdom, våld och kokain.
Cocaina – en bok om dom som gör det innehåller reportage som ger en bred men samtidigt fördjupad bild av Colombia och kokainbranschens produktionsförhållanden. Samtidigt är Lintons bok ett radikalt inlägg i den spirande drogdebatten i Sverige, som i märkligt hög grad kommit att handla om kokain. Trots bokens aktualitet, kan den på intet vis avfärdas som en pamflett. Linton har redan i sina tidigare reportageböcker visat sig vara en utomordentlig skribent, som imponerar i sin förmåga att kombinera kunskap, egensinnighet och stilistisk skicklighet. Allt detta visar han också upp i Cocaina.
Då det under en kort tid redan utkommit två böcker om kokainproblematiken på svenska, var risken stor att det inte längre skulle finnas utrymme för ännu en bok om detta. Så är inte fallet. Linton koncentrerar sig helt på Colombia och skippar all slags moralisering. Han lyckas därför ge en realistisk bild av situationen för producenterna; kokainodlarna, -arbetarna och -kapitalisterna. Genom att rikligt krydda texten med metaforer och låta en mängd röster träda fram, lyckas Linton ge liv åt texten. De skickliga övergångarna mellan skildringen av egna upplevelser och essäaktiga redogörelser för forskning och litteratur bidrar också till att göra boken till någonting mera än ordinär journalistik.
stimulans
och katastrof
Boken är på många sätt en sorglig läsning. I många länder i den postkoloniala världen har tillgången till värdefulla råvaror lett till katastrof. I Colombia handlar det om en i sig oförarglig växt, kokabusken, som genom tiderna berett glädje och stimulans. Då man lärde sig att tillverka kokain av bladen inleddes katastrofen. Efterfrågan i de rika länderna har varit så gott som omättlig och Colombia har därför hamnat mellan hänsynslösa kokainmaffior och lika skrupelfria soldater i kriget mot droger. I Lintons bok träder alla parter i konflikten fram. Vi möter kokainproletariatet och dem högre upp i hierarkin och får tillsammans med författaren följa med på en attack mot ett kokainlaboratorium.
För många fattiga i Colombia har kokainet varit som en lottovinst och erbjudit möjligheten till en gnutta lyx. Det har därför inte varit svårt att rekrytera arbetskraft till branschen. I ett land där våldet också tidigare varit regel och där jordägarklassen aggressivt hållit sig vid makten med hjälp av paramilitära våldsmakare är övergången till drogrelaterat våld inte lång. På ett jämförbart vis har också gerillarörelsen, som riktade sig mot de stora jordägarna, övergått från att vara en social rörelse, som ibland finansierat sin verksamhet med att ta ut en del av profiten från kokainindustrin, till att helt och hållet vara en del av denna bransch. Kokainet har blivit bränslet som håller hela landet i gång och våldet levande.
farc viktigare
Då USA:s krig mot droger sammanföll med kriget mot terrorismen, koncentrerades de enorma summor som var budgeterade för att bekämpa kokain till kampen mot Farc-gerillan. För att kunna föra denna kamp effektivt kom man att aktivt stöda de paramilitära grupper, som inte enbart bekämpade kommunismen, men också kämpade för makt över kokainbranschen. Linton sammanfattar resultatet: ”/ … / den
colombianska gerillan var decimerad, landets jordägarkoncentration hade ökat dramatiskt – och det antal kokain som sändes från Anderna till USA och Europa var intakt.” Kriget mot narkotikan visade sig vara ohyggligare än narkotikan. Operationen lyckades, men patienten dog, som man säger.
En annan tragisk följd av kokainindustrin i Colombia är de ekologiska konsekvenserna.
Linton skriver att för varje gram kokain skövlas fyra kvadratmeter regnskog och dessutom används en mängd växtgödsel, bensin, ammoniak och andra kemikalier, som sedan dumpas i naturen. Redan detta är en skandal, men det är bara en bagatell i jämförelse med vad kriget mot kokainet och flygbesprutningen av kokaodlingar ställer till med. De alternativ som ges Colombia; boskapsskötsel och framställning av biobränslen är t.o.m. ännu mera förödande. Colombias rika natur hotas alltså samtidigt av kokakapitalismen, som av jordägarklassens alternativa näringar.
Drogdebatten har i hög grad fokuserat på frågan om legalisering. Linton ses väl i Sverige som en företrädare för en drogliberal ståndpunkt. Det är en förenklad syn. Cocaina utmynnar inte i någon tro på att en legalisering skulle lösa alla problem. Våldet fanns i Colombia redan innan kokainboomen och skulle också finnas efter en legalisering som
kunde dra mattan under fötterna på den storskaliga och våldsamma kriminaliteten kring kokabuskens produkter. Linton låter, i bokens avslutande kapitel ”El futuro”, olika synpunkter som förekommer i den colombianska diskussionen komma fram. En intressant tanke, som uttrycks här, är att hela frågeställningen förlorar sin mening i och med uppkomsten av de syntetiska drogerna, som kan tillverkas var som helst och som är så gott som omöjliga att övervaka. Som frihetlig tänkare, tror Linton inte att man via lagstiftning, nolltolerans och krig mot droger kan åstadkomma så mycket för att lindra de problem narkotikan för med sig.
Magnus Linton:
Cocaina. En bok om dom som gör det. Atlas 2010.
Tom Karlsson
