Föråldrad värnplikt

av Fredrik Sonck

De gröna vill avskaffa dagens allmänna värnplikt. Försvarets reserv skall bantas och med selektiv värnplikt som mellanetapp är slutmålet en helt frivillig värnplikt. Anledningen till förslaget är den förändrade hotbilden.

I motsats till ett ryskt militärt angrepp har miljökatastrofer, terrorattacker och organiserad brottslighet blivit mer sannolika hotbilder, argumenterar De gröna. En värnpliktsbaserad armé av dagens modell är inte speciellt lämpad att möta den typen av hot. Däremot är den kostsam; 1,6 procent av BNP går till försvaret, 2,5 procent om man räknar med de värnpliktigas inkomstbortfall, som det påpekas i Hbl 1 september.
De grönas förslag har mött hårt motstånd. Även om hotbilden är liten så är den reell och den nuvarande modellen är kostnadseffektiv, menar kritikerna.
Det är inte sagt att De grönas modell är den bästa. Men diskussionen behövs. Armén är en av samhällets mest styvbenta, hierarkiska och traditionstyngda organisationer och har inte lyckats förändras i takt med omvärlden. Och bedömningen att hotet från öst minskat kraftigt är nog riktig.
Sen kan man förstås spekulera om vad som händer ifall Ryssland återfaller i någon form av aggressiv militär politik. Klart är väl att om Ryssland riktar sin fulla militära kapacitet mot Finland så spelar det inte så stor roll hur stort och på vilket sätt vårt försvar är organiserat (om vi nu inte skaffar kärnvapen, som ett par djupsinniga analytiker på Hbl:s webbsidor föreslår). Ifall Ryssland går till angrepp med mindre styrka – på samma sätt som i krigen i Kaukasus – kan Finland säkert bjuda på motstånd. Mycket beror förstås på hur omvärlden reagerar.
Det som är viktigt att hålla i tankarna är att traditionell fiendskap faktiskt kan utrotas. I Västeuropa har fredspolitiken, det ekonomiska samarbetet och EU-projektet lyckats mäkla en bestående fred. I dag ligger ett krig mellan Tyskland, Frankrike och England bortom vår föreställningsförmåga – även om världshistorien säger något annat. En fortsatt globalisering påverkar Ryssland på samma sätt – i alla fall i förhållande till stater man har ett ekonomiskt utbyte med.
I debatten är det också viktigt att komma ihåg att det finns ett militärt egenintresse av att överdriva hotet från Ryssland – dagens försvarsmakt bygger ju sitt existensberättigande på att en sådan hotbild finns. Det finns också skäl att ifrågasätta den ”milikultur” som länge florerat i Finland (allt det där om hur pojkar blir män, manlig gemenskap, fosterländskhet, heder, ära och finsk sisu). Det är måhända så att en organisation vars yttersta syfte är att ta livet av folk måste stötta sin personal med allehanda ideologiskt bråte. Den nationalistiska manlighetskulten har däremot ingen plats i diskussionen om Finlands försvarspolitik. Att man sedan då och då uttrycker sin respekt för dem som offrat liv och hälsa i krig är en annan sak.
Verkligheten talar alltså för bantning och omorganisering av försvaret. Hur förändringen genomförs är viktigt att följa med. Det finns en risk att en övergång till en yrkesarmé driver Finland mot Nato. Samma sak gäller ett framtida nordiskt försvarssamarbete, som i övrigt kan vara en naturlig väg.
Värnplikten som sådan behöver heller inte vara helt förlegad. En bättre men betydligt kortare grundutbildning kan vara värd en funderare, kanske i kombination med en frivillig och bättre betald tilläggsutbildning.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.