Författaren Torsten Pettersson diskuterar rikssvenskt, finlandssvenskt och högsvenskt språkbruk med anledning av Ny Tids recension av hans nya roman Göm dig i mitt hjärta.
I sin recension i Ny Tid 10.9 2010 finner Janne Wass min nya brottsroman Göm mig i ditt hjärta spännande och välkonstruerad, men han ondgör sig över att språket saknar en specifikt finlandssvensk prägel. Detta skulle kantänka bero på att jag har bott för länge i Sverige för att begripa mig på finländska förhållanden.
Janne Wass iakttagelse är riktig men hans förklaring felaktig och perspektivlöst personifierande. I själva verket handlar det om en traditionell stridsfråga i vår litteratur: hur skall ett finlandssvenskt litterärt språk se ut?
Här finns det i grunden två strategier. Den första är att skriva som folk talar, d.v.s. särskilt i romandialog men också i den berättande texten fritt använda finlandismer, fennicismer och ren finska: ”kiva”, ”ids int håsa”, ”muka”. Fördelen är då att man får en stark lokalfärg och en hög igenkänningsfaktor för finlandssvenska läsare, kanske också en viss identitetsförstärkning.
Nackdelen är emellertid också påtaglig. Ett finlandssvenskt skriftspråk som ser ut på detta sätt avskärmar sig från det allmänsvenska språkbruket. Om alla skrev rent finlandssvenskt så skulle vi om några generationer ha ett separat språk som inte längre är en variant av allmän svenska utan en släkting som danska och norska.
Det vore en tråkig utveckling som skulle skära av oss från Sverige och få de finnar som lär sig svenska att helt orientera sig bort från finlandssvenskan mot rikssvenskan som ”den enda riktiga svenskan”. Motivationen för att lära sig svenska i Finland skulle dessutom försvagas, liksom sannolikt språkets ställning i landet.
När man till exempel hör gymnasister tala svenska med varandra i en spårvagn i Helsingfors förstår man att detta dessvärre är en fullt möjlig utveckling. Bland annat för att motarbeta den trenden har finlandssvenska författare i en huvudlinje från Mikael Lybeck till Bo Carpelan valt den andra strategin: att skriva högsvenska. Det innebär att man undviker finlandismer och skriver ”trevligt”, ”ta det lugnt” och ”kantänka” – samtidigt som man också undviker typisk rikssvenska som ”kul” och ”ta’t piano”.
Språket kan då i bästa fall vara starkt och levande, men regionalt sett förlorar det sin lokalfärg. Det är priset. Vinsten är att författaren bidrar till att upprätthålla finlandssvenskarnas behärskning av en allmänt gångbar neutral högsvenska. Därtill upprätthålls kontakten med Sverige och det övriga Norden, och denna nordiska sida av den finlandssvenska identiteten betonas.
Högsvenskan är i själva verket väletablerad som finlandssvensk skriftnorm. Även om alla inte fullständigt behärskar normen så försöker de flesta i skrift följa den. Det gäller sakprosan och inom litteraturen poesin.
Även i romanformen upprätthöll författare och förlag länge en strikt högspråklig norm, men under de senaste decennierna har olika grader av finlandssvenska vunnit ett visst insteg. Till det finns det goda skäl. Den typ av roman som eftersträvar mustig verklighetsnärhet kan vara betjänt av att göra det också rent språkligt, låt vara att mycket få böcker är konsekvent och extremt ”finlandssvenska”.
Det bästa är säkert den rådande situationen där många böcker är eller försöker vara högsvenska och andra åtminstone till en del är finlandssvenska i sitt språkbruk.
Varför kan jag då inte välja det bästa av två världar och strö in lite finlandssvensk lokalfärg i min högsvenska? Det skulle ju rädda mig från språkliga avstötningsreaktioner. Dem har jag i och för sig inte råkat ut för tidigare i tiotals recensioner – hundratals om man också räknar med min poesi – men som värst kan de bli så starka som i detta fall. Janne Wass menar ju rentav att en utlandsbosatt författare som inte skriver finlandssvenska helt enkelt borde låta bli att skriva om finländska förhållanden!
Jag tror att mitt språkval beror på att jag har en förkärlek för logisk konsekvens. I det ljuset är ren högsvenska en rak linje, ren finlandssvenska en rak linje, medan högsvenska med tillfälliga dekorativa finlandismer är en konstruktion. Därför tror jag också att jag skulle skriva precis som jag gör även om jag var bosatt i Finland.
Som finlandssvensk kan man lätt känna sig som språkmartyr: varför duger inte mitt spontana språk? Varför måste jag redan i skolan och sedan hela livet försöka hålla reda på vad som är finlandismer respektive högsvenska?
Detta kan vara enerverande men det är värt att betänka att situationen egentligen är mycket vanlig i regionernas Europa. Till och med somliga rikssvenska författare menar att deras egentliga modersmål är en dialekt medan den högsvenska som de skriver är ett inlärt språk. Ännu tydligare avtecknar sig denna dubbelhet i starkt dialektalt präglade länder som Italien och delvis Tyskland. Och i stort sett analog är situationen för alla dem som lever utanför det huvudsakliga språkområdet, t.ex. österrikare och tyskspråkiga schweizare eller franskspråkiga schweizare och belgare. Liksom finlandssvenskarna får de lov att leva med en regional respektive en högspråklig norm. Det är en belastning, om man så vill, men också en rikedom som förstärker en språklig medvetenhet och kanske gör det lättare att lära sig främmande språk.
Överallt i dessa områden stöter författare och filmregissörer på samma problem som vi: regionalt eller överregionalt språk? Ta den starka filmen Padre padrone. Den utspelar sig på Sardinien i en lantlig miljö där personerna i verkligheten talar en mycket särpräglad dialekt. Ändå har regissörerna, bröderna Taviani, valt att till största del låta dem tala ett italienskt standardspråk.
Även i en mustigt verklighetsnära regionskildring kan alltså den högspråkliga normen vara fullt gångbar. Den behöver inte orsaka avstötningsreaktioner.
Torsten Pettersson
Svar:
Angående högsvenskans gångbarhet som språkdräkt även i en realistisk vardagsskildring håller jag helt med Torsten Pettersson. Mitt problem med boken Göm mig i ditt hjärta var främst att det fanns för mycket i både texten och inramningen som specifikt påminde om Sverige. Det finns till exempel få finlandssvenskar som inleder meningar med ”Visst…” eller använder ”Ja” istället för ”Jo” eller ”Jå”. Jag lyfte också fram exemplet med ”morakniv”, ett ord som nästan uteslutande används i Sverige, och det fanns andra exempel på specifikt rikssvenska ordval framom andra, som är helt gångbara och förståeliga i Sverige, men mer allmänt använda i Finland. I min recension menade jag inte att man skulle ha behövt gå så långt som att använda finska ord som ”kiva” eller ”helt sikahyvä”, vilket ju skulle göra texten helt obegriplig för en rikssvensk läsare.
Sedan sätter Pettersson ord i min mun då han påstår att jag anser att finlandssvenska författare som är bosatta utomands inte skulle få beskriva Finland om de inte skriver finlandssvenska. Petterson blandar här ihop två olika begrepp. För det första retade jag mig på språkdräkten, för det andra retade jag mig på att det inte fanns något i romanen, förutom namnen, som skulle ha skvallrat om att boken utspelade sig i Finland eller Svenskfinland, i stället fanns det detaljer som snarare förde tankarna till Sverige.
Konstnärlig frihet är naturligtvis något som ska bejublas och uppmuntras, och att bokstav för bokstav återge verkligheten skulle ju ta kål på hela idén med fiktion. I det här specifika fallet (och i fråga om den här specifika recensenten) blev ändå sprickorna i illusionen ställvis så irriterande att de förtog en del av läsupplevelsen av en i övrigt mycket läsvärd bok.
Janne Wass
